Mina pojkårs farlige nazist - vem var han?
Herman Kappner uppmärksammades tidigt.
Här en artikel från 17 augusti 1937.
Jag växte upp i ett välordnat villaområde, ni vet ett sådant där område där de skötsamma arbetarna bodde, de som hade strävat coh sparat lite och därför kunde bo i egen villa, alla röstade socialdemokraatist och årets höjdpunkter var de familjefester med fiskdamm och annat kul för oss ungar som facket ordnade antingen i Folkets hus eller Folkets park, det var en lycklig tid.
Det fanns knappt en bil i hela området och bussen visste vi när den kom så det var fritt fram att åka lådbil hela dagarna; min barndom var ett enda långt lådbilsrace - det tog två minuter att köra ner för backen och 20 minuter att dra upp lådbilen. Alla ungar lekte så, ingen av oss blev därför överviktig utan vi var smala som vidjor och viga. GI-metoden var inte uppfunnen så vi hävde i oss fet mjölk och bullar, hungrig var man ständigt.
En dag spelade vi för en gångs skull fotboll på en äng med halvmeter högt gräs; det var tre hörnor en straff eftersom en bortskjuten boll alltid försvann i gräset och man fick leta efter den, man fick alltså aldrig skjuta bollen utanför målet eller ut över sidlinjen ty då var den väck i gräset.
Min bollspelande kompis pekade helt plötsligt på ett ganska nybyggt grått hyreshus med två våningar intill vår gräsplätt och sade till oss med dramatisk röst.
- Där uppe bor en nazist.
- Va, bor det en nazist där? Vi bara gapade av förvåning.
- Ja, sade han och drog ut på ordet - en nazzzisssst.
Ingen visste vad en nazist var men att det var otäckt, den saken stod klar.
Lite längre österut, ett par kilometer från vår villa, bodde det en familj i en röd stuga. Min mamma sade att man skulle akta sig för det röda huset, det var tattare som bodde där.
På ena sidan tattare, längre ner i backen en nazist - det var kusligt spännande, man kände en dragning till båda företeelserna, det pirrade i magen när man gick förbi.
Jag vet inte om det är slumpen, ödet, Guds finger eller vad det är som får saker att till slut hamna på plats, man får svar av livet självt på frågor som man gått och burit på - tattare vet man ju vad det är och var, jag har till och med läst en doktorsavhandling om tattare och jag vet att det är fult att kalla vissa människor tattare, men det gjorde man när jag växte upp.
Nu heter det visst resandefolket, som om det skulle vara bättre - kan man inte vara en stolt tattare?
Hur som helst, det är nazisten som plågat mig hela livet, fanns han i verkligheten i min hemstad eller var det fantasi? Jag har länge tänkt att ta reda på det, men det har bara aldrig blivit av.
När årets bokrea gick mot sitt slut i början av april sålde Akademibokhandeln de kvarvarande reaböckerna med 50 procent på reapriset. I fyndlådan hittade jag en tjock bok med titeln Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration i Sverige 1933-1945 av Birgitta Almgren (Carlssons, 2005). Den kostade ett par tior och jag kunde inte motstå detta frestande ämne. Jag hade nog köpt den även om den varit dyrare; boken är en populariserad doktorsavhandling och mycket läsvärd,
Till min häpnad och glädje handlade boken nästan enbart om mina pojkårs nazist, han hade funnits i verkligheten och han hette fil dr Herman Kappner och han levde åren 1906 - 1976. Han bodde alltså granne med mig. Intill gräsplätten bodde han.
Herman Kappner kom till Sverige 1934; han var en nazist av den belevade sorten, inte skränig och gapig utan begåvad, lärd, ämabel och med en sällsynt god förmåga att knyta kontakter i de högsta kretsar. Han var nationalsocialist och han åtog sig att sprida den tyska kulturen i Sverige; först arbetade han frivilligt, sedan blev han legationsråd på tyska ambassaden och samtidigt var han inspektör för den tyska språkutbildningen på skolöverstyrelsen - en ganska underlig sammanblandning av roller - tysk nazist på tyska ambassaden anställd av den svenska skolöverstyrelsen.
Herman Kappner var antisemitisk, men också antisemitismen framförde han på ett belevat sätt, vilket naturlgtvis gjorde honom olämplig som svensk statstjänsteman, men detta var en annan tid. Sammanblandningen av roller uppmärksammades till och med i riksdagen, men inget hände.
Det mesta som utspelade sig i det svenska kulturlivet och som hade tysk accent tycks ha regisserats av Herman Kappner, alltifrån lektorat i tyska vid universiteten till sommarkurser i tyska för svensk ungdom, allt inom ramen för DAA, Deutsche Akademi.
Herman Kappner kärlek till den svenska kulturen och det nordiska överhuvudtaget behöver man inte betvivla och han tycks ha börjat glida från nazismen en aning när tyskarna vidtog repressalierna mot unversitetet i Oslo och skickade studenter och lärare till koncentrationslägren.
På hösten 1944 förstod alla att nazismens dagar var räknade, och Kappner var redo att hoppa av, men just då inkallades Herman Kappner till krigstjänstgöring i Tyskland, vilket var detsamma som en säker död i krigets slutskede. Han hoppades få stanna i Sverige, men med hans långa verksamhet i nationalsocialismens tjänst utvisades han; han skulle tillsammans med andra oönskade tyskar fraktas på en båt från Gävle till Tyskland.
Herman Kappner försökte sig på en sista dramatisk utväg, han sköt sig i hjärtat men mirakulöst nog överlevde han.
1945 skulle han utvisas igen men med hjälp av sina högt uppsatta kontakter fick han till slut stanna i Sverige och han blev därefter, som Birgitta Almgren skriver, en dynamisk lektor i tyska vid Högre Allmänna Läroverket.
Den nazistiska gåta som jag ställdes inför på fotbollsplanen är därmed löst.
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
Vad vore vi utan dig, KL! Du är en riktig
"Blomkvistare". Jag växte upp själv upp under kriget, och de villor du nämnde kallade vi då för "barnrikehusen", för där bodde alltid massor av ungar. Min
moder var "barnsköterska" och ensam-
stående med mig, och efter kriget bodde vi i ett nybyggt radhus, vanligt vid
denna tid. Sossarna använde på den tiden, samma system som muslimerna idag använder, för att "överbefolka" landet. Dessutom sade den "gam-
la" läran, att har man många barn, är
man rik. Precis som du skrev, så var det
"sossar" som bodde där. Nazismen, eller
som man sade på den tiden "national-
socialister" var mycket närbesläktade
med den socialdemokratiska makten, och därför var många också lockade till
denna "socialistiska" våg, lite mer till vänster om sossarna. Att påstå att na-
zisterna var på högerkanten är ju fel,
och det går igen även idag bland de o-
kunniga. På den yttersta vänsterkanten låg ju kommunisterna, som blev mycket jagade och avskydda på denna tid, då de dessutom anföll vår vän Finland. 12.000 frivilliga svenskar hjälpte finnar-
na mot dessa "barbarer". Än idag
är mycket hemligstämplats, när det
gäller socialdemokraternas och andras
ideologiska förehavande under denna
besvärliga tid, och som därmed skulle fördärva den politiska situationen full-
ständigt, om den idag skulle nå "vatten-
ytan". Än idag har vi många som i tyst-
het ideologiserar med den nazistiska läran, då dessa lärt sig mycket från den
socialdemokratiska läran...
Vi visste också var kommunisterna bodde. Det var tre stycken i hela kommunen!
URL: http://everykindapeople.blogspot.com/
Ja historieskrivningen är som bekant en mycket märklig schimär.
Ekonomin inte mycket bättre den.
Och båda har lika många uppenbara idioter som försvarar det uppenbart felaktiga.
Är väl nästan i Tores generation.
På den tiden var mycket riktigt kommunisterna betraktade som ytterst opålitliga och presumtiva omstörtare och rent av förrädare i Per Albins folkhem.
Eftersom jag hade en mycket snäll nära släkting som sades vara kommunist så personligen var jag länge mycket kluven till denna allmänna inställning.
Men redan i tidig ungdom kunde jag mer än väl förstå honom då han som uppvuxen i "barnrikehus" och sedermera arbetare på ett större industriföretag mycket lätt kunde kantra över till denna ideologi.
Jag insåg också att det hade med stolthet att göra.Vem vill bli hunsad och lågavlönad bara för att man inte haft så många vägval i livet?Jag hade otvivelaktigt anammat samma synsätt i det läget.
Sak samma 55 år senare.Vem vill bli hunsad av mainstreammedia,egennyttiga politiker samt fega medlöpare?
Jodu Norberg och ni andra, kommunismen eller vilken -ism som helst kan tjäna som utväg,trampar man på folks självaktning så reser de ragg!Det är något för både sittande och kommande makthavare att tänka på!
Hahahaha...bli supporter till sossarna,deras nya påhitt.
Du behöver inte hålla med dom eller nåt, bara rösta på dom!
Har Sahlinskan äntligen begripit att det måste finnas en viss intelligens i budskapet och hos företrädarna?
Bodström for president!
Obama's autobiography is a must-read
By Ann Coulter
" If characters from "The Hills" were to emote about race, I imagine it would sound like B. Hussein Obama's autobiography, "Dreams From My Father."
Has anybody read this book? Inasmuch as the book reveals Obama to be a flabbergasting lunatic, I gather the answer is no. Obama is about to be our next president: You might want to take a peek. If only people had read "Mein Kampf" ...
Nearly every page ? save the ones dedicated to cataloguing the mundane details of his life ? is bristling with anger at some imputed racist incident. The last time I heard this much race-baiting invective I was ... in my usual front-row pew, as I am every Sunday morning, at Trinity United Church of Christ in Chicago.
Obama tells a story about taking two white friends from the high school basketball team to a "black party." Despite their deep-seated, unconscious hatred of blacks, the friends readily accepted. At the party, they managed not to scream the N-word, but instead "made some small talk, took a couple of the girls out on the dance floor."
But with his racial hair-trigger, Obama sensed the whites were not comfortable because "they kept smiling a lot." And then, in an incident reminiscent of the darkest days of the Jim Crow South ... they asked to leave after spending only about an hour at the party! It was practically an etiquette lynching!
So either they hated black people with the hot, hot hate of a thousand suns, or they were athletes who had come to a party late, after a Saturday night basketball game.
In the car on the way home, one of the friends empathizes with Obama, saying: "You know, man, that really taught me something. I mean, I can see how it must be tough for you and Ray sometimes, at school parties ... being the only black guys and all."
And thus Obama felt the cruel lash of racism! He actually writes that his response to his friend's perfectly lovely remark was: "A part of me wanted to punch him right there."
Listen, I don't want anybody telling Obama about Bill Clinton's "I feel your pain" line.
Wanting to punch his white friend in the stomach was the introductory anecdote to a full-page psychotic rant about living by "the white man's rules." (One rule he missed was: "Never punch out your empathetic white friend after dragging him to a crappy all-black party.")
Obama's gaseous disquisition on the "white man's rules" leads to this charming crescendo: "Should you refuse this defeat and lash out at your captors, they would have a name for that, too, a name that could cage you just as good. Paranoid. Militant. Violent. Nigger."
For those of you in the "When is Obama gonna play the 'N-word' card?" pool, the winner is ... Page 85! Congratulations!
When his mother expresses concern about Obama's high school friend being busted for drugs, Obama says he patted his mother's hand and told her not to worry.
This, too, prompted Obama to share with his readers a life lesson on how to handle white people: "It was usually an effective tactic, another one of those tricks I had learned: People were satisfied so long as you were courteous and smiled and made no sudden moves. They were more than satisfied, they were relieved ? such a pleasant surprise to find a well-mannered young black man who didn't seem angry all the time."
First of all, I note that this technique seems to be the basis of Obama's entire presidential campaign. But moreover ? he was talking about his own mother! As Obama says: "Any distinction between good and bad whites held negligible meaning." Say, do you think a white person who said that about blacks would be a leading presidential candidate?
The man is stark bonkersville.
He says the reason black people keep to themselves is that it's "easier than spending all your time mad or trying to guess whatever it was that white folks were thinking about you."
Here's a little inside scoop about white people: We're not thinking about you. Especially WASPs. We think everybody is inferior, and we are perfectly charming about it.
In college, Obama explains to a girl why he was reading Joseph Conrad's 1902 classic, "Heart of Darkness": "I read the book to help me understand just what it is that makes white people so afraid. Their demons. The way ideas get twisted around. I helps me understand how people learn to hate."
By contrast, Malcolm X's autobiography "spoke" to Obama. One line in particular "stayed with me," he says. "He spoke of a wish he'd once had, the wish that the white blood that ran through him, there by an act of violence, might somehow be expunged."
Forget Rev. Jeremiah Wright ? Wright is Booker T. Washington compared to this guy. "
http://www.jewishworldreview.com/cols/coulter040308.php3
oh, intressant! :)
URL: http://janiinaa.webblogg.se
jag gick för en gångs skull in och tittade på en rekommenderad blogg, den ovanstående.
även för att vara en tonårsblogg var den totalt ointressant, trivial och extremt obegåvad, varför häva ut dylikt nonsens på nätet, kan det intressera annat än fyra personer, de som är på alla bilder. inte ens mor och far läser väl eländet.