Östra Ölands fria horisont

                           Färgglad fascism?

- Av Anders Johansson -
 
I turkiska ungdomsförbundets tidning, Euroturk, säger Mona Sahlin i mars 2002 så här i en intervju: ?Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.?
 
Så här säger Heidenstam i ?Medborgarsång? ur Nya Dikter,1915:
 
                                                    Det är skam att sitta, som vi ha gjort,
                                                    Och tempel åt andra välva,
                                                    Men kasta sten på vår egen port
                                                    Och tala ont om oss själva.
                                                                        
                                                     ?                                                             
 
Med filosofen Roger Scruton (The need for nations, Civitas, London 2004) kan detta (I min övers.) uttolkas: ?Demokratier förutsätter för sin existens nationella lojaliteter ? lojaliteter som antagligen delas av regering och opposition, av alla politiska partier, och av valmanskåren som helhet. Varhelst erfarenheten av nationalstaten är svag eller icke-existerande, har demokratin misslyckats med att slå rot. Ty utan nationell lojalitet är opposition ett hot mot styrelsesättet, och politisk oenighet skapar en grund som inte är gemensam.?

Med andra ord: en levande demokrati förutsätter ett samhälle där människorna känner att de äger en tillhörighet med vilken de är lojala. De måste känna en kollektiv vi-känsla. De måste känna band av förpliktelser mot andra, som motiverar dem att rösta och känna respekt för den demokratiska processen. De måste i någon mån känna sig delaktiga av det som sker i samhället. Om så inte är fallet förtvinar demokratin, respekten för lagarna minskar, och samhället tenderar på sikt att delas upp i fraktioner, som står i motsatsställning till varandra.

Det Heidenstam, och Roger Scruton, som myntat begreppet, beskriver är oikofobi. Motsatsen kan sägas vara den multikulturella propaganda som genomsyrar det svenska samhället. Den har, enligt Scruton, varit till stor skada för oss eftersom den gör att vi tvekar att bekräfta vår dyrbara sekulära kultur, vilken vi kämpat så hårt för. Det mesta av detta skulle malas sönder och samman i ett samhälle där muslimska värderingar blir viktiga och samhällspräglande. Det är alldeles orimligt, ens som tanke, att vi, med hänsyn till vår historia, ska tolerera att religiösa föreställningar överordnas den sekulära lagen. Men den utveckling som är att vänta bortom alla vackra fraser om mångkultur är ett osammanhängande samhälle med en rad parallellsamhällen som kännetecknas av ghettobildningar och befolkningsgrupper vilka lever isolerade från varandra. Mångkultur har, såvitt vi vet, aldrig materialiserats i sinnevärlden, bara i önskedrömmen. ?Det blott och bart mångkulturella är det som skulle kunna strykas ur världskulturen utan den ringaste förlust?, skriver Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria (Samtidsmagasinet Salt nr 1/1999). Han fortsätter: ?Det nationella är egenart, produktivitet, idealitet. Det nationella är en form för det andliga livet. Det är språk och begränsning. Det är ?hemma? i motsats till ?borta?, det är ?eget? i motsats till ?främmande?. Man kunde även säga ? det mångkulturella kan inte bestå av en blandning av icke-existerande kulturer.?

En synnerligen målande illustration till detta resonemang utspann sig när sitar-spelaren Ravi Shankar belönades med Polarpriset 1998 och högtidstalet på gängse svenskt manér karaktäriserade hans musik som världsmusik, varvid han en smula irriterat invände att han spelade klassisk indisk musik. Så talar en man som är stolt över sitt land, till skillnad från den journalist i en mellansvensk tidning som skrev att svenska folkdräkter är ?färgglad fascism?, vilket är oikofobi i dess prydno. När jag skriver det här i september 2007 ska centerpartiet ha sin riksstämma här i Kalmar inom kort. Jag är nyfiken på om centerkvinnorna, som brukligt är, ska vara klädda i folkdräkter under den parad de brukar genomföra? Mångkultur är tydligen något annat, där det svenska inte självklart förväntas ingå, däremot t ex färgglada balinesiska dansare och inslag från andra kulturer. Begreppet mångfald så som det används i Sverige tycks i själva verket dels vara ett sätt att minska spännvidden av åsikter och sortera bort de icke korrekta, dels tala om att alla värderingar är lika bra och måste mötas med högaktning och tolerans. Om ?mångkulturalisten? verkligen menade något med sin retorik skulle han naturligtvis välkomna även Sverigedemokraternas beskare syn på dess välsignelser. Svåra rasoroligheter i England, Frankrike, Belgien, Tyskland och i Danmark borde ha lärt oss att i synnerhet stora muslimska enklaver knappast låter sig anpassas till svenska förhållanden, tvärtom är deras uttalade syfte att bevara sin egen religion och kultur och, än värre, ha svårigheter att acceptera ursprungsbefolkningens sätt att leva. I Why I am not a muslim visar Ibn Warraq i sin beskrivning av multikulturalismen i England att förhoppningen först var att man via utbildning skulle kunna assimilera immigranterna i den engelska huvudkulturen. Det resulterade i stället bara i beskyllningar om chauvinism, rasism och kulturimperialism. Inte gick det bättre med de efterföljande ?multikulturella? parallellsamhällena. ?Multikulturalismen? finns sannolikt endast i mediavänsterns hjärnor och bygger på den sentimentala och i grunden felaktiga tron att alla kulturer har samma värde eller i varje fall kan kräva samma respekt. Eftersom ?multikulturalismen? är ett barn av relativismen är den oförmögen att värdera, att skilja gott från ont, att på minsta sätt kritisera en kultur. Om vi tillåter oss att dra ut kontentan av detta ställs vi inför den fruktansvärda upptäckten att all mödosam demokratisk utveckling, som med små steg har flyttat fram lagar och normer till förmån för till exempel kvinnor och djur är möda som spillts förgäves och inte ens är värt att försvara.
I Mona Sahlins värld, och på de flesta svenska kultursidor, är mångkultur något av en våt dröm där ett helt system av dogmer håller på att utbildas. Förblindad av dessa ideologiers myter förefaller journalistiken ha gått i sin och upphört att intressera sig för klassiskt journalistiskt sanningssökande. Mångfaldsideologierna skapar en kulturrelativism in absurdum. Atmosfären kring begreppet mångkultur präglas av helighet, och kritik får följaktligen inte förekomma ens om den har sin utgångspunkt i sociologiska och andra vetenskapliga resonemang. Detta trots, eller tack vare, att inget land i västvärlden så generöst som Sverige har öppnat sina gränser för invandring. Det finns goda skäl att anta att mångkulturen är vänsterns nya ideologi, den som i all hast konstruerats efter Sovjetimperiets förfall. Gång på gång har dessa Särimnerliknande ideologier bevisat sin oduglighet men ändå återuppstått i nya skepnader. Nu är parollen inte längre att folk i alla länder ska förena sig, nu ska de blandas  till en ?mångkultur? och en ?världskultur?. Detta är sedvanlig socialistisk ingenjörskonst, med urusel prognos.

?De intellektuellas uppgift i ett samhälle är att bidra till dess självkännedom. Mediavänsterns verksamhet består i att hindra denna självkännedom?, säger Lars Gustafsson i För liberalismen, en stridsskrift.
Så här skriver historikern och chefen för Arbetarrörelsens arkiv, Tage Lindblom, i Otidsenliga betraktelser, 1968: ?Gamla värden och värderingar, som det kämpats för i decennier och som betraktats som omistliga för ett folkstyre, försvinner tyst och stilla från scenen. Lika snabbt fylls tomrummet ut av en ny ?uttolkning?. Intressant är också den tålmodighet och passivitet från de stora medborgar- och medlemsskarornas sida, som inställer sig vid dessa förändringar.?
Oikofoben Mona Sahlin har vid upprepade tillfällen kallat svenska folket för enfaldigt, i motsats till de människor som invandrat, vilka hon anser representera mångfald. Den som slår upp ordet enfald i ett synonymlexikon ska finna att detta ord motsvaras av ?dumhet?, ?oförstånd?, ?godtrogenhet?, ?lätttrogenhet?, ?omdömeslöshet?, ?inskränkthet?, ?dårskap?, ?fånighet?, fåraktighet?,?barnslighet?, ?menlöshet? m fl.

Hur kan ledaren för det största svenska politiska partiet, som historiskt sett värnat om sitt folks välfärd, yttra sig så förnedrande om sina landsmän?
Nu läser jag att Mona Sahlin i ett tal i Rosengård lovat att satsa 15 miljarder i vad hon kallar utsatta områden, dvs förortsområden med mycket invandrare. Jag undrar vilken betydelse hon lägger in i begreppet utsatt? Vad är människorna där utsatta för? Är det inte utsattheten de flytt från? Många, kanske de flesta, får sin försörjning och sin bostad av samhället. Är det de fula ?svennarna? som utsätter invandrarna för något? Utsatt betyder, och jag konsulterar på nytt synonymordboken, ?riskfylld?, ?sårbar?, ?farlig?, ?i riskzonen?, ?hotad?, ?drabbad?, ?blottställd?, ?prisgiven?.
Vad håller du på med, Mona Sahlin? Får man lova vad som helst med andras pengar och vräka ur sig vad som helst för att fiska röster i de så kallade utsatta områdena? Med tanke på de enorma summor som redan har satsats på dessa områden vore det på sin plats att det satsades på våra fattigpensionärer. Det är den verkligt utsatta gruppen i dagens Sverige.
 
P.s Av anledningar som jag inte begriper blir det frågetecken av citattecken; jag hoppas ni har överseende med detta fenomen.