Östra Ölands fria horisont

I denna bok berättar fil dr Thede Palm
om de svenska arkivskandalerna.
Det moderna Sveriges historia kan
inte skrivas - arkiven brändes.


Under Andra världskriget verkade C-kontoret, en svensk underrättelsetjänst, som höll ordning på nazister och kommunister och som skaffade fram underrättelser om de krigförande.
Efter kriget, år 1946, omorganiserades den ytterst hemliga underrättelsetjänsten i det så kallade T-kontoret med fil dr Thede Palm som chef.
T-kontoret samarbetade med engelsmännen, med tyskarna (Gehlen), med fransmän och israeler, sände ut spioner till Baltikum, så klantigt alltihop att de flesta tycks ha mötts omedelbart de steg i land av sovjetiska soldater - ridå.
Av de anteckningar om T-kontoret som Thede Palm gjorde på ålderns höst, tio år innan han avled, och som utgetts genom Kungl Samfundets handlingar, framgår att T-kontoret visserligen var självständigt, men i dygnet runt-tjänst hos Nato, föga neutralt. Över detta är jag inte särskilt upprörd, vad skulle vi göra under ett kallt krig annat än att stå väl till hos de stora demokratierna...

Vad som är det mest anmärkningsvärda i denna skissartade memoar är emellertid några uppgifter rörande hanteringen av efterlämnade arkivalier.

Thede Palm nämner och det ganska upprört att T-kontorets arkiv brändes då det lades ner 1964; vad som sedan följde efter T-kontoret var IB under Birger Elmér!

Helt plötsligt, år 1997 dök emellertid ÖB Stig Synnergren upp Riksarkivet medförande en portfölj i vilket han påstod att hela det filmade arkivet från T-kontoret fanns. Arkivet skulle nämligen ha filmats år 1964-65 innan det brändes och sedan hade Synnergren haft filmrullarna hemma.

Detta är ju en skandal utan dess like. Det viktigaste materialet till vår moderna historia, vår underrättelsetjänsts arkiv, ligger hemma hos en pensionerad general, det har tidigare bränts och ingen vet längre vad som inte finns filmat utan som fick bli lågorna rov av det ena eller andra skälet. Vem sorterade upp materialet före bränningen, hur mycket är inte filmat, det är de viktigaste frågorna. Nu går de aldrig att få svar på.

Vem gav order om denna bränning?

Thede Palm gav inte denna order för han lyckades rädda sitt privata arkiv, vilket nu är sekretessbelagt till år 2015 på Riksarkivet.

Vad som skett med T-kontorets papper medför alltså att svensk historia mellan åren 1946 och 1964, då T-kontoret lades ner på Olof Palmes order, inte kan skrivas med full säkerhet eftersom ingen vet vad som förstörts.

Det kan väl nämnas att Birger Elmér och Olof Palme båda samtidigt sökte jobb på T-kontoret, men de avvisades av Thede Palm, han ville inte ha dem.

Nu följer något ännu värre.

IB med Birger Elmér i spetsen var en inrikes spionorganisation riktad främst mot den egna befolkningen; inte heller över detta moraliserar jag eftersom man måste hålla lite ordning på extremisterna; i detta fall mest kommunister på arbetsplatserna, ganska ensidigt kan man tycka.

Men inte heller IB:s material står till forskningens förfogande.

Det har bränts.

Vem gav order om det, vem hade sådan makt och myndighet i Sverige att han kunde ge order om förstörande av enormt viktigt arkivmaterial.

Med båda dessa arkiv hanterade på detta sätt blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva det moderna Sveriges historia, någon har gjort det medvetet svårt, vem?

Ingen grävande journalistik om detta pågår.

I T-kontorets arkiv, vad hade vi kunnat finna där - spionen Wennerströms beskyddare kanske, den verklige Mullvaden, som gjorde Wennerström möjlig?

När man jämför arkivhanteringen i andra länder, arkiven i Sovjet efter sammanbrottet och arkiven i DDR efter implosionen så är ju dessa länder, trots sitt dåvarande kaos, föredömen.

Sverige är vid jämförelse och i hanteringen av historiskt material en veritabel bananrepublik.

Men som sagt, vem hade intresse av att dessa båda viktiga samtidsarkiv saboterades?

Som vanligt förstår jag inte varför detta ämne inte intresserar media?