Östra Ölands fria horisont

En fästing nära dig.

Det är den 6 juni, nationaldag. Vi kan väl därmed säga att sommaren är här. Linné är i varje fall här, men efter ett enormt pladder om Linné i två års tid orkar vi väl inte med Linné längre - personligen hatar jag karln eftersom han förvandlade mina skollovssomrar till ett rent herbariehelvete - 25 växter skulle samlas och alla skulle man kunna med latinska namn. Jag kom aldrig igång förrän i augusti och lyckades därför aldrig få ihop mer än torrt gräs.

När sommaren är här vill jag varna för en del mycket allvarliga saker:

MÖRDARALGER

MÖRDARMYGG

MÖRDARSNIGLAR

MÖRDARFÄSTINGAR

MÖRDARORMAR

MÖRDARFLUGOR

MÖRDARMJÖLK - om den surnar.

MÖRDARFÄRSINGEN

MÖRDARMYROR

MÖRDARBIN

MÖRDARKÖTTFÄRS -om den är för gammal.

På vår lilla Ö finns en särskild fröken alg som man kan ringa och fråga om man känner sig rädd för MÖRDARALGER.

Det har alla förutsättningar att bli en härligt helvetisk

MÖRDARSOMMAR

----------------

Poesin är slut
som konstform

Poesin är slut som konstform.
Det säger en av de fina poeter jag känner, ganska berömd.
Lyrik säljer inte längre, kanske 500 ex av en bok från vår bästa poet, jag bortser från fenomenet Tranströmer.
Biblioteken köper inte ens in poesi längre, allt blir liggande på hög.

Jag förklarar härmed poesin för död.

Ta exempelvis detta - en lyrikbok av Kajsa Sundin, Definition, anförd i Expressen:

01.Jag skulle vilja bli florist.04. Jag tycker om filmer där karaktärerna har svårt att kommunicera.

Detta är stort. Inte sant.

En litteraturvetare som Aase Berg anser det skitsvårt att skriva om sådan hierarkilös och metonymisk poesi.

Det finns inget mer att tillägga, allt är slut, vi måste börja om:

Detta kom med mejlet i dag:

En ask vet jag stånda,
Yggdrasil heter den,
ett högväxt träd, begjutet
med ljus gyttja.
Dädan kommer daggen
som i dalarna faller.
Evigt grön står asken
över Urds brunn.

Och denna:

Vän! I förödelsens stund

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? - Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? -
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" -
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Stagnelius.

Nu skall jag vidga ert vetande genom att berätta att Stagnelius-släkten kommer från Alvedsjö på norra Öland, en av hans förfäder var strandridaren Erengislesson. Honom har jag hittat i en handling från 1650-talet då han tjänstgjorde under drottning Christina.