Östra Ölands fria horisont

Bredavik - södra Sveriges vackraste plats.

- Av Anders Johansson -

Anders Johansson är författare, lyriker och orädd samhällsdebattör. Han är min vän och nu gästspelar han på denna blogg med en lång essay.

Snart öppnar han en egen blogg - jag har övertygat honom om att där finns hans läsare. Jag meddelar när Anders går ut i cyberrymden; men han är rätt bakåtsträvig; han går fortfarande omkring och fotograferar med en Rolliflex, 6x6.

Hans nästa bok kommer att handla om Blekinge; i våras kom en fin sak om Linné.

I LANDET CENSURIEN:    - Ezra Pound hade sannolikt fått nobelpriset i litteratur för sitt visserligen ofullbordade, men dock, mästerverk, Cantos, om inte om varit. Det omfattar fler än 100 sånger och vindlar över 800 boksidor och har spelat en stor roll i den modernistiska, lyriska traditionen. Pound var dessutom pådrivare och inspiratör för många av världslitteraturens främsta namn, däribland Eliot, Hemingway och Robert Frost. Pound var amerikan, död 1972, men drogs till Europa. Han var i olika omgångar bosatt i London, Paris och i Italien. Det senare landet skulle bli hans litterära och mänskliga Waterloo. Pound blev nämligen en anhängare av Mussolini och medverkade under krigsåren i den italienska radions propagandasändningar. Trots detta utdelades det första, mycket prestigefyllda, Bollingen - priset till Pound, som då befann sig på ett mentalsjukhus i Washington, dit han hade skickats sedan han förklarats mentalt inkompetent att möta de nitton åtalspunkter som riktats mot honom. Sannolikt ville de amerikanska myndigheterna undvika att ge fascismen en internationellt ryktbar martyr. I den jury som gav honom den stora utmärkelsen fanns några av tidens främsta namn, däribland W.H. Auden, T.S. Eliot, Robert Lowell, Robert Penn Warren, alla högt respekterade. Endast två jurymedlemmar, ingen av de nämnda, var av avvikande mening och ansåg att förrädaren inte kunde särskiljas från poeten - hans antidemokratiska, anti-semitiska bannstrålar genomsyrade hela hans verk

Pounds öde illustrerar en tanke jag ibland dröjt vid: det är inte dåligt att i eftervärldens ögon framstå som ett icke efterföljansvärt exempel. Som ett sådant har Pound ständigt funnits med i den amerikanska intellektuella diskussionen. Han har aldrig blivit persona non grata. Jag föreställer mig att Auden och Pound är två av de flitigast omnämnda författarna i litterära kretsar i den engelskspråkiga världen. Runt Auden välver sig en gloria, inte minst den ryske exilförfattaren och nobelpristagaren Brodsky framhöll hans genomgripande betydelse. Men Pound kommer man inte heller undan; han är alldeles för mångfacetterad för att avspisas som en enkel nasse i Hitlers eller Mussolinis ledband.

Den viktigaste diskussionen Pounds öde kan ge anledning till är sannolikt om en konstnär borde dömas utifrån enbart estetiska principer och meriter, utan hänsyn till "innehållet" i hans verk, eller politiken, dygderna och moralen hos hans person. Detta är en debatt som ständigt är levande i den amerikanska litterära världen och alla tycks ha en åsikt om den. Och nog finns det mycket att orda om, till exempel McCarthyism, kommunism, hädelse, oanständighet, rasism, sexism, homofobi, "befordran av en homosexuell livsstil", och annat som kan möta kritik från höger till vänster. Men alla dessa företeelser, med undantag av högförräderi, oanständighet, och ytterligare några få, som ärekränkning, är skyddade av lagen i den frihet att uttrycka sig som garanteras i the First Amendment  i den amerikanska konstitutionen. Konstitutionen garanterar den amerikanske medborgarens rätt att få vara kontroversiell i tal och uttryck - att få vara, t.o.m, en skitstövel, höger eller vänster - tills han går från talets innehåll och artistiskt uttryck, till beteende eller olaglig skada. Det finns naturligtvis kritiker som hävdar att visst tal och vissa uttryck är och orsakar skada, men de amerikanska domstolarna tycks inte ha fallit undan, utan fortsätter att hävda principen om skillnaden mellan tal och beteende. En god vän till mig som är jurist i Minnesota har berättat att domstolarna nästan intill förbannelse dröjer vid detaljer i rätten till fritt uttryck, en, trots allt, högst lovvärd ambition.

Hur ser det ut i Sverige? Välver sig en fri rymd kring vårt tal och våra tankar? Ingalunda. Pound skulle ha varit fullständigt marginaliserad i vårt land. I själva verket röner praktiskt taget alla författare som tenderat att visa en hemmahörighet på "högerkanten" detta öde, såvida de inte är så överdådigt skickliga och begåvade som en Lars Gustafson. Däremot är det, som vi vet, snarast en dygd att ha tjänat vänsterfascismen och gett uttryck för solidaritetsförklaringar i den vägen. P O Enquist har till exempel ingalunda tagit någon skada av att han kallade Munchenolympiaden 1972 för "den lekfulla olympiaden" och cyniskt konstaterade att "bygger man en så perfekt världsteater så kommer den att användas". Det han säger är att det inte gjorde så mycket att några judiska idrottsmän mördades. Många grodor har hoppat ur Enquists mun genom åren men priset tar kanske ändå hans karaktäristik av Pol Pots massmördande varvid en miljon människor avrättades, ofta med hackor: "Städning i horhuset." Olof Lagercrantz devota hyllningar till världens mest brutala kommunistland, Kina, ingår i den nästan klassiska repertoaren av intellektuella haverier. I min ägo har jag en liten skrift som avhandlar uppfinningar vilka, lyckligtvis, aldrig fick patent och därmed besparades mänskligheten. Av någon anledning kommer jag alltid att tänka på den när jag ser Lagercrantz namn; detta trots att han förmår skriva smältande vackert om författarskap han uppskattar. Naturligtvis är han fortfarande en hyllad ikon i Dagens Nyheter. Men det tycks nästan vara de vänsterintellektuellas kännemärke att, historiskt sett, satsa på fel hästar. Gadaffi, Arafat, Saddam Hussein är bara några som omfattats med tillgivenhet av svenska politiker och intellektuella. Anders Ehnmark framstår som något av en samlande gestalt för det lätta rytteri, som präglat den svenska debatten under decennier och med sina lojaliteter utestängt och marginaliserat andra röster. Detta är en av de verkligt olustiga tingen med att tillhöra ett litet konformt land som Sverige där det fria talet och det hederliga åsiktsutbytet sitter oerhört trångt. Att aldrig såra, såra någons känslor, är kanske aktningsvärt vid ett middagsbord, men det är ett tveksamt mål i all undervisning och förkastligt i samhällsdebatten och litteraturen, vår verkliga konversation. Det existerar i Sverige en känslofull humanism-humanism, en hum-hum-humanism som är så god att den nästan spränger sig själv i bitar. Den lämnar mig fullständigt likgiltig, liksom offermentaliteten, den som utmålar sig som offer i tid och otid. Debattklimatet karaktäriseras av politisk korrekthet, vilket också är titel på John Järvenpääs sanningssökande och högst talande genomgång av ämnet. Järvenpää citerar den tyske dramatikern och författaren Botho Strauss, som själv tillhört 68-vänstern i många år, men lämnade den i början av 1990-talet. Enligt Strauss vårdar man tanken på mångkultur och angriper västerlandet därför att de hatar allt det står för: "Intellektuella är positiva till invandrare, icke på grund av invandrarna, men därför att de hatar vårt eget och välkomnar allt som ödelägger det." Järvänpää sammanfattar: "Strauss menar alltså att hatet är drivkraften, vilket reser frågan om vad som skapat detta hat eller agg, som påminner om Scrutons begrepp, oikofobi, avogheten mot det egna."

I synnerhet har diskussionen om islam tabubelagts i svenska medier. Journalistkåren agerar här som en totalitär stat i staten. Claes Cassel, en av Stockholmspolisens högsta chefer, har på DN-Debatt, 000317, gett en beskrivning av hur medierna ser på mötesfriheten. När extrema högerkrafter stör möten får polisen skäll för att tillräckliga resurser inte satts in. Om däremot vänster- och anarkistgrupper stör mötesfriheten, till exempel för Sverigedemokraterna, och polisen ingriper, ifrågasätts varför polisen överhuvudtaget agerat. "Medier som demokratins försvarare? Det är långt dit", avslutar Cassel.

Min egen erfarenhet är att det är fritt fram att angripa Bush och tidigare Reagan, i vilken svensk dagstidning som helst, vilket det säkert ibland finns goda skäl att göra, till exempel i deras stöd till de amerikanska kreationister, som vill avskaffa Darwin och hans utvecklingslära ur skolornas undervisning. Men att rikta kritik, om än aldrig så mild, mot islam, i en krönika, det går inte för sig och höll på att bli min sista i en stor liberal tidning, trots att jag medverkat där sedan mina första tonår. Tryck- och yttrandefriheten vägde lätt i sammanhanget. Än skamligare var förläggaren Trygve Carlssons beteende när han i ett hycklande brev, kvasifaderligt i tonen, sade upp bekantskapen, eftersom han fått veta att jag deltagit i en "invandringsdebatt" i Ölandsbladet, en tidning som ofta skiljt sig från mängden. Debatten i dess helhet utgavs på Hägglunds förlag med titeln Invandrarpolitiken i "Månas" Sverige. Som ett särskilt anmärkningsvärt faktum bör tilläggas att Carlsson inte ens läst denna bok. Att delta i en debatt i detta ämne med kritiska synpunkter på den förda politiken var nog för att avsluta vårt samarbete. Mina erfarenheter av åsiktsförtryck är ändå mycket små, eftersom jag ägnat så lite tid åt politik och ideologi. Det är i "naturen" mer än i "kulturen" jag letat efter svar på mina frågor och landskapsskildringar och lyrik berörs endast indirekt av de politiskt korrekta vindarna. Debattböcker sådana som Sanningen är originell har jag skrivit för att ganska sent i livet bena upp mina tankar i förhållande till den tid jag levt i. Jag kände inte igen mig och blev helt enkelt förbannad över vad jag läste i Dagens Nyheter och i andra tidningar. Jag kan konstatera att ett svalg tycks vara befäst mellan de stolta proklamationerna om yttrandefrihet och pressens tillämpning av dem. Voltaire´s klassiska försvar för den fria tanken - Jag delar inte din uppfattning men försvarar till min död din rätt att uttala den - framstår i dag som ett hån i ett Sverige som knappast har en demokratisk opinionsbildning och knappast fyller gängse krav på att vara en demokrati. Den rätta responsen på fritt uttalade åsikter, om än hatfyllda, hur mycket de än står i motsats till ens egen uppfattning, borde vara mer fritt tal, mer debatt - men aldrig den censur till exempel Dagens Nyheters debattsidor ägnar sig åt. Naturligtvis grips man ibland av lust att slå folk på käften som uttrycker uppfattningar som sårar vad vi djupast värdesätter. Men lagstiftningen i kombination med ett öppet pluralistiskt samhälle borde hindra oss från att göra det. I Sverige tycks man gå i riktning mot ett terapeutisk intellektuellt samtal, i den mån samtal förekommer, med underförstådda eller uttalade krav på fördömande av det opassande fria ordet. Men när den klassiska distinktionen mellan beteende och tal är utsuddad tvingas vi in i ett moras av politisk korrekthet, med ständigt nya krav från höger och från vänster - där befinner vi oss sannolikt nu. Detta har försvagat nationen Sverige intill den gräns att vi har problem med vår identitet som svenskar. Mona Sahlins yttrande kan aldrig nog upprepas, i synnerhet som hon, häpnadsväckande nog, i dag är en politiker i maktposition: "Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker". Sagt i Turkiska ungdomsförbundets tidning, Euroturk, mars 2002.

Jag tycker att det är vidrig att varje gång jag vill skriva något eller framföra något muntligt behöva ålägga mig censur. Samtidigt ser jag det som ett privilegium att försöka ha en egen röst, vad den nu är värd, och därför känner jag mig aldrig som offer. Som sommarpratare i riksradion tre år i rad gjorde jag det sista året ett skarpt angrepp på de allra mest svårartade formerna av djurförsök. En professor i biomedicin anmälde programmet till radionämnden, som friade. Men sedan dess har jag ansetts vara obekväm i dessa sammanhang och aldrig mer blivit tillfrågad. Allt sammantaget - och det är ändå sannerligen inte mycket - har gett mig en olustkänsla inför det svenska kulturklimatet och den demokrati kulturen sägs befordra. Jag tycker att det är svårt att känna hemmahörighet i mitt land och jag känner inte igen mig i mediernas beskrivning av verkligheten. Men jag kan heller inte fly till poesin eller till den rena landskapsskildringen därför att jag vet att verkligheten på det ena eller andra sättet alltid hinner upp mig. Jag hoppas att internet ska lyckas desarmera och slå sönder den etablerade, helt förutsägbara opinionsbildningen. Jag överväger nu att lägga ut mina tankar på nätet, om inte annat för att ge mig illusionen av att en ibland avvikande röst äger ett berättigande. Men jag avskyr att framstå som "god" och "rättrådig" - även om jag aldrig lär nå upp till islamvänsterns godhetsnivåer - det är den risk alla löper som gör anspråk på att representera. I själva verket har jag mängder av fördomar, somliga vårdar jag ömt, några är säkert präglade av den kultur där jag levt. Jag blir till exempel upprörd över orättvisor. Dessutom har jag en tendens att förfasa mig på ett mycket svenskt sätt när liv inte överensstämmer med dikt på ett sätt jag sällan sett i USA. Robert Lowell som fördomsfritt stödde Pound visade sig vara en riktig skitstövel som lämnade sin hustru och dotter för ett annat äktenskap. Därefter betitlar han en bok med deras namn och fortsätter med att införliva sin förra hustrus brev, skrivna under stor sorg, i en bok med dikter som är adresserade till sin nya hustru. Hans kompromisslösa yttrande "Why not say what happened" klingar onekligen mot en sådan bakgrund som en sprucken cymbal, men det tycks inte bekymra den amerikanska litteraturens uttolkare. Inte heller tycks det försvaga Allen Ginsbergs position och marginalisera värdet av hans "Howl", som påverkat flera generationer i västvärlden, att han ständigt skroderar om sina sexuella äventyr med unga pojkar. Hur tolerant kan och vill jag vara? Det är svårt att leva upp till Voltaires stolta maxim. Vilken ställning skulle jag själv ha tagit om jag suttit i juryn som gav Pound det stora priset? Det ska jag fundera vidare på. En får göra så gött en kan och försöka låta bli att hålla upp fingret för alla vindar för att få veta från vilket håll de blåser. Men det är ändå värt att notera att kulturella och intellektuella strider aldrig kan vinnas. Pounds misstag var att tro att ett kulturellt krig kan avgöras en gång för alla. Men också de sympatiska karaktärer som i sin synbarliga ärlighet ber om gillande är olidliga. Jag avskyr den röst som vädjar om att bli uppskattad, som försöker vara "korrekt" och följa den politiskt korrekta linjen. Det är både rotariansk skrytmentalitet och stalinistisk partigängarmentalitet. Kultur är i grunden något annat, något evigt pågående, ett kaleidoskop av röster.