Östra Ölands fria horisont

I denna bok, påträffad i Runstens kyrka, skildras häxeriets framfart i landet; skildringen är från år 1675.
Artikeln publicerad i Kalmar Läns Tidning, som finns på nätet, men ej med nyheter.

Det var inte bara en hemskt berättelse om häxeriet som kyrkoherde Stephan Lippius läste upp i Runstens kyrka, den var också lång. Häxpromemorian bestod av ett 30-tal tätt skrivna sidor, som gick in i detalj på hur häxeri och trollpackor härjade, också det sexuella, umgänget mellan trollpackorna och Satan, skildrades.

Häxorna och de bortrövade barnen fördes bort på ett uppochnervänt kreatur, mellan kreaturets ben fördes kvasten in, allt smordes med olja ur häxans horn, hon satte sig baklänges mot färdriktningen och så bar det iväg mot Satans boning, som var ett skenbart skinande hus.

När sålunda allt är insmörjt och färden skall ske ropar häxan :
- Huuiiip, fara iväg, så reser vi ända till fanders.

Alla säger dock inte samma sak, utan det kan skifta lite, berättas det.
Kreaturet färdas bakfram, häxan sitter bakfram, barnen likaså, och ändå kan hon styra. Det ansågs märkvärdigt.
Under resan händer det att häxan stannar till en tid på ett kyrktorn till dess att fler häxor hinner samlas. De skaver av klockorna i kyrkstallen och så ger de sig iväg igen.
De far över en blå sjö, där kastar de ner det som avskavts av kyrkklockorna samtidigt som de ropar:
- Gud låte min själ aldrig komma närmare Gud än malmen kommer till klockan igen.
När de kommer fram till Satan stiger de alla av kreaturet, som nu är svettigt, häxan ställer det vid ett träd men tar först betslet ur munnen.

Huset som de nu kommit till är, tycks det för barnen, helt skinande, rött som en eld.
Där stiger trollpackorna in genom en förstuga, in uti en sal, barnen får stanna i ett visst rum. Hon själv går fram till den onde som nu i ett ögonablick sitter i högsätet. 
Den onde är mäkta ansenlig.

Under bordet ligger en stor hund, den är förskräcklig. Den är bunden med en kedja.
För denna hemska hund gör nu häxan knäfall, åtminstone niger hon. Hon nämner honom vid namn:
- Herre storfar, Gud, Jesus, etc.

Hon kysser honom på mun och oftast, men inte alltid, följer samlag.

Ibland sker samlaget på samma sätt som hundar gör, men det kan också ske på människors vis.

Om sådant samlag inte sker vid framkomsten så sker det i alla fall efter själva gästabudet.
Det kan hända att trollpackorna råka i slagsmål med varandra om Satans gunst.
När ett barn förs till Blåkulla sker det alltid under någon stor helg, helst julnatten, nyårsnatten, kyndelsmässonatten, men allra minst någon söndagsnatt. Märkligt nog nämns ingenting om Blåkullaresor på långfredagen, men det kanske är en senare folklig tradition; i denna häxpromemoria tycks det istället som om julhelgen är den stora resetiden för trollpackorna.

När man ser Satan för första gången måste alla, även barnen, falla på knä och häxan säger :
- Se, käre Storfar, vilket vackert djävulsbarn jag nu haver med mig, jag vill nu att Ni märker det åt mig.

I nästa artikel skall vi se hur det gick till att djävulsmärka barnen.