Journalisten - sämsta medlemstidningen och mest trista
Tuttilu och puttinutt, vad söta dom är, Anitra och Göran.
- Åh, jollrar han, jag är förälskad som en 18-åring, och Anita kuttrar med.
Karln är 57 år, han har vuxna barn. Jag undrar vad de tänker när de ser och hör sin far lalla som en tonåring.
Själv står jag knappast ut; jag tycker denna egofixering är på gränsen till vidrig - den bekommer oss ju inte vid, vad har den i en valrörelse att göra; det är groteskt.
JAN GUILLOU sitter och hamrar ut sina långrandiga böcker på en gammal skrivmaskin; han fördömer bloggandet, som han anser vara meningslöst pladder. Jag läste hans första deckare om Hamilton, den var ganska underhållande, men a propos pladder det var nästan ogörligt att läsa sida upp och sida ner hur man laddar en pistol. Jag slutade läsa när vapenladdandet förtog allt annat.
Nu läser jag endast hans kolumner i Aftonbladet, väl skrivna men ganska enfaldiga stundom.
CITAT:
Guldkanten (i Kalmar, min lilla stad) förstärktes ytterligare när flitige justitieminister Thomas Bodström besökte Kalmar samma vecka. Justitieminister Thomas Bodström hade med sig det efterlängtade beskedet att ett nytt häkte och en ny anstalt ska lokaliseras till Kalmar.
Lyckliga är de Kalmarbor som mycket snart får arbeta i svensk-kinesisk tjänst, förhoppningsvis i dynamisk miljö med rimliga mått av arbetarskydd, samt njuta av anblicken av nytt framgångsrikt häkte och fängelse.
Kommunalrådet Johan Persson uppger till Aktuellt i Politiken att han redan nu blir kramad av vilt främmande människor på stan.
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=42502&a=657669&lid=puff_657679&lpos=la
JAG UNDRAR OM Journalisten, medlemsblad för Sveriges samlade journalistkår, kan vara den sämsta fackförbundstidningen vi har, i all synnerhet som det är landets skrivande elit, som gör den. Man kunde dock begära mer.
Den inleds alltid med lite personligt och trivialt bubbel från redaktörn själv, Maja Aase. Hon sätter nivån på vad som följer.
I det nummer som jag har tittat i hittar man den skakande nyheten att en hotad reporter på Västerbottenskuriren fick göra anmälan till polisen själv, vilket Journalistförbundet anser vara något oerhört. En ointressant artikel om bemanningsföretag, lite lönestatistik, en devot intervju med Stina Dabrowski och en hyllningsartikel till Sydsvenskan vars ledning nu ”avnjuter sin stund i solen”.
Det är ungefär allt; inte ens klippen med korrekturfel är roliga längre.
I andra fackförbundstidningar brukar jag hitta en del att läsa, i Journalisten aldrig någonting.
Journalister är verksamma i landets mest dynamiska, skandalbetonade, intressanta, upprörande, fascinerande, upphetsande, skamliga, spännande (vad ni vill) bransch - hur kan ur allt detta fascinerande emanera en så tråkig produkt - det är imponerande att från dessa utgångspunkter kunna skapa en så trivial tidning.
Tidningen Journalisten ligger ofta och skräpar på redaktionen, men jag har knappast aldrig sett någon läsa den, kanske någon kastar ett öga på roliga spalten med korrfelen och därefter suckande låter den glida ner i papperskorgen.
Ta Resumé och jämför, vilken skillnad.
Djingis Kahns visa.
Från en bloggläsare har jag fått de rätta raderna till denna odödliga ballad av ytterst skön poesi:
Nu ska vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor
slå små barn
och säga fula ord
Med blod ska vi stäppen färga
nu änteligen lär jag
kunna dra nå'n riktig nytta
av min Hermodskurs i mord
- Åh, jollrar han, jag är förälskad som en 18-åring, och Anita kuttrar med.
Karln är 57 år, han har vuxna barn. Jag undrar vad de tänker när de ser och hör sin far lalla som en tonåring.
Själv står jag knappast ut; jag tycker denna egofixering är på gränsen till vidrig - den bekommer oss ju inte vid, vad har den i en valrörelse att göra; det är groteskt.
JAN GUILLOU sitter och hamrar ut sina långrandiga böcker på en gammal skrivmaskin; han fördömer bloggandet, som han anser vara meningslöst pladder. Jag läste hans första deckare om Hamilton, den var ganska underhållande, men a propos pladder det var nästan ogörligt att läsa sida upp och sida ner hur man laddar en pistol. Jag slutade läsa när vapenladdandet förtog allt annat.
Nu läser jag endast hans kolumner i Aftonbladet, väl skrivna men ganska enfaldiga stundom.
CITAT:
Guldkanten (i Kalmar, min lilla stad) förstärktes ytterligare när flitige justitieminister Thomas Bodström besökte Kalmar samma vecka. Justitieminister Thomas Bodström hade med sig det efterlängtade beskedet att ett nytt häkte och en ny anstalt ska lokaliseras till Kalmar.
Lyckliga är de Kalmarbor som mycket snart får arbeta i svensk-kinesisk tjänst, förhoppningsvis i dynamisk miljö med rimliga mått av arbetarskydd, samt njuta av anblicken av nytt framgångsrikt häkte och fängelse.
Kommunalrådet Johan Persson uppger till Aktuellt i Politiken att han redan nu blir kramad av vilt främmande människor på stan.
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=42502&a=657669&lid=puff_657679&lpos=la
JAG UNDRAR OM Journalisten, medlemsblad för Sveriges samlade journalistkår, kan vara den sämsta fackförbundstidningen vi har, i all synnerhet som det är landets skrivande elit, som gör den. Man kunde dock begära mer.
Den inleds alltid med lite personligt och trivialt bubbel från redaktörn själv, Maja Aase. Hon sätter nivån på vad som följer.
I det nummer som jag har tittat i hittar man den skakande nyheten att en hotad reporter på Västerbottenskuriren fick göra anmälan till polisen själv, vilket Journalistförbundet anser vara något oerhört. En ointressant artikel om bemanningsföretag, lite lönestatistik, en devot intervju med Stina Dabrowski och en hyllningsartikel till Sydsvenskan vars ledning nu ”avnjuter sin stund i solen”.
Det är ungefär allt; inte ens klippen med korrekturfel är roliga längre.
I andra fackförbundstidningar brukar jag hitta en del att läsa, i Journalisten aldrig någonting.
Journalister är verksamma i landets mest dynamiska, skandalbetonade, intressanta, upprörande, fascinerande, upphetsande, skamliga, spännande (vad ni vill) bransch - hur kan ur allt detta fascinerande emanera en så tråkig produkt - det är imponerande att från dessa utgångspunkter kunna skapa en så trivial tidning.
Tidningen Journalisten ligger ofta och skräpar på redaktionen, men jag har knappast aldrig sett någon läsa den, kanske någon kastar ett öga på roliga spalten med korrfelen och därefter suckande låter den glida ner i papperskorgen.
Ta Resumé och jämför, vilken skillnad.
Djingis Kahns visa.
Från en bloggläsare har jag fått de rätta raderna till denna odödliga ballad av ytterst skön poesi:
Nu ska vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor
slå små barn
och säga fula ord
Med blod ska vi stäppen färga
nu änteligen lär jag
kunna dra nå'n riktig nytta
av min Hermodskurs i mord
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: