Östra Ölands fria horisont

Det följande är ett föredrag som jag arbetar på och som skall avlevereras i Runstens socken under Ölands Skördfest i slutet av denna månad. Följ här framväxten av en häxberättelse:

När häxeriet kom
till Runsten år 1675

I alla de handlingar som Runstens hembygdsförening fann i det annex till Runstens kyrka som genomsöktes under våren fanns en tjock inbunden bok med läderpärmar på flera hundra sidor.

Boken är förvånansvärt väl bibehållen med tanke på att den torde vara mellan 350 och 400 år gammal; några skrivelser hänger löst, men eljest är allt sammanbundet, intakt och fullt läsbart.

Den äldsta handlingen är, såvitt jag kunnat finna, från 1617 och handlar om regler för testamenten mellan makar.

Boken kan ha börjat inbindas då, men det är inte säkert. Olika handlingar kan ha blvit liggande och senare sammanförts i en inbunden bok med läderpärmar.
I en tid när böcker inte var så vanliga utan riktiga dyrgripar måste denna samling av sammanförda skrivelser, regler, berättelser och förordningar ha varit ett kollektivt minne av stor betydelse, förvarat av sockenprästen. Jag känner inte till en liknande sammanställning.

Men man skall inte gå omkring i vanföreställningen att ölänningarna år 1675 var en hoper idioter och analfabeter; så var det inte : de flesta kunde läsa i bok, men med skrivkunnigheten kunde det vara skralt. Att läsa och att skriva är nämligen två vitt skilda saker, vilket vi glömmer i dag.
Den som hade Luthers katekes och Bibeln hemma, det hade de flesta, kunde träna läsning varje dag, men penna och papper fanns det inte, så skriva var ölänningen eller 1670-talets svenska bonde överhuvudtaget inte särskilt bra på.

Det säger därför ingenting om skrivkunnigheten hos allmogen när de flesta bönder undertecknar med bomärke; dessutom var bomärket en mer bindande signatur än namnet, ty bakom bomärket stod hela släkten, alla som levde på gården, inte bara undertecknaren.

Häxeriet

I Runstenssamlingen, som jag hädanefter kallar den sammanbundna boken med läderpärmar, finns ett par utomordentlig intressantra skrivelser : båda handlar om häxeriet på 1670-talet.
Den skrivelse om häxeriet som nu nådde Runstens församling på mellersta Öland är daterad Uppsala den 3 februari 1675; den är i första hand ställd till landskanslirådet Gripenhielm, men vidarespridd till prästerskapet, däribland Stefan Lippius, kyrkoherde i Runstens församling sedan 1667, död där 1687, en myndig man.

Berättelsen om häxeriet är författad av Samuel Skunck och avsikten var helt klart att avslöja olika tecken på att häxeri förekom i församlingarna, tecken på vilka prästerna borde vara observanta.

Jag föreställer mig att berättelsen om det hemska häxeriet lästes upp i Runstens kyrka : det var en kall och mörk februarisöndag, det hade varit ett par fruktansvärda missväxtår 1673-74 och för övrigt hade det varit återkommande missväxter så länge de gamla kunde minnas.

Det var en förfärlig tid, adelsmännen vältrade sig i lyx, bonden svalt nästan till döds - boskapen dör sin koos, själva svälter vi och barnen hungrar, Herre, hav barmhärtighet med oss, skrev Ölandsbönderna i norra motet i en skrivelse till den giriga drottning Christina som vid denna tid utsög Öland in på bara benen.

Sten Lippius läste från predikstolen, den långa titeln på Skuncks skrivelse :

En kort berättelse om det högt beklageliga trulldomsväsendet i Norrland sammanfattad desslikes av deras berättelser som sin missgärning haver tillstått och sig godvilligt bekänt, desslikes barnen som föras bort, som på de som intet bekänna vilja, som på dem som till bekännelse komma och barnens vitsord och berättelse givit haver.

För 4 och fem år sedan på somlige orter, för 2 och 3 år sedan skall Satan Trollpackorna hava givit....

forts...