Bok om våldtäktsmonstret Niklas Lindgren
NY BOK:
Camilla Andersson och Anders Boström: Den 777:e mannen. Polisens jakt på Hagamannen. 248 sidor, ill. Förlag: Big Bok, 2006.
Det nya förlaget Big Bok ger ut samtidsaktuella böcker och engagerar journalister och författare att skriva om dramatiska nutidshändelser. Den 777:e mannen är en sådan bok och den handlar om Niklas Lindgren, den förskräcklige Hagamannen, brutal våldtäktsman och en till synes normal familjefar. Författarna är två journalister, de har skrivit en ganska bra bok med alla journalistiska stilmedel, men tyvärr har de förläst sig på deckare ty det kan låta så här, sidan 140:
”... Själv närmar han sig pensionen... de sitter vid morgonmötet (poliserna) och dagens andra kopp kaffe är snart urdrucken när de spånar fram och tillbaka...” Sid 187 : ”Julen kommer. Markström ser fram emot lite ledighet. Han brukar inte ha svårt att koppla av från jobbet, vill inte ta med sig det hem...”
Hör ni Mankell här, Edwardsson, Wahlberg? Jovisst.
Poliser åker till stationen, vägen beskrivs, det snöar, man får följa deras tankar. Det finns en litterär ambition, men den passar inte för denna uppgift, för den bok de vill skriva.
Själv hade jag önskat mig en mer klinisk rapport, direkt ur protokollen, raka journalistiska intervjuer.
Vad författarna erbjuder är istället egna funderingar och ganska enkla fallbeskrivningar. Jag medger att fallbeskrivningarna är helt OK, och till och med bra journalistik.
Men halva boken fattas? Läsaren ges aldrig en chans att förstå och tränga in i Hagamannen. Boken borde därför ha skrivits på ett annat sätt med nästan hela accenten på psykologisk undersökning, intervjuer med föräldrar, sambo, ungdomskamrater, grannar etc; fallbeskrivningarna kunde ha kommit i andra hand. I denna bok om en av Sveriges märkligaste och farligaste brottslingar finns inte en enda rad om de bakomliggande, psykiska faktorerna. Den som går in på till exempel www.flashback.se (forum) finner där ganska avancerade försök till en psykologisk tolkning av Hagamannen. De kanske är valhänt skrivna, men ytterligt intressanta, till exempel : Vad visste hans sambo ? Är det troligt att hon hämtar sin sambo blodig mitt i natten, han ställer sig att tvätta kläderna kl 4 på morgonen, hon slår upp lokaltidningen dagen därpå och kan där läsa om en våldtäkt just där hon hämtat upp sin blodige man, och hon ser ändå inget samband? Någon som tror det?
Varje gång Niklas är på fest med Motorcentralen eller med kompisar händer nåt kusligt i området där han jobbar och vistas, där hans bror bor och där Niklas övernattar, och sambon, hon förstår ingenting. Jag tror hon visste, hela tiden.
De dokument som ändå återges i boken, förhören med Niklas Lindgren, visar på en ordlös individ, som inte ens kan använda rätt personligt pronomen i en enkel mening: Jag slog hon, etc. Han talar ett ytterligt torftigt språk, visar inga som helst känslor och om man toge ett EEG på honom skulle jag tro att det som ritades på papperet av nålen bleve endast ett rakt streck.
Mig förefaller det som om han är mentalt retarderad, i varje fall känslomässigt.
Han var och är ett monster utan impulskontroll, särskilt när han är alkoholpåverkad.
Han går rakt fram mot kvinnorna, slår dem med knytnäven mitt i ansiktet varefter han våldför sig på dem; det är till det yttersta brutalt, ett abnormt kvinnoförakt; i den sista våldtäkten bet han av kvinnan hennes öra och försökte dränka henne. Alla våldtäkter sker på upplysta platser, bara några meter från ett villafönster, till exempel.
Niklas Lindgren höll Umeå i skräck åren 1998-2006. Polisen satte in alla resurser, men lyckades inte förrän de hade topsat den 777:e mannen; i boken framställs kommissarien vid Umeåpolisen, Göran Markström , som en hjälte. Men boken kan lika väl ses som ett dokument över ett polisiärt totalfiasko med Markström i spetsen.
En kvinna, Anna Sparrman, ringde två gånger till polisen och berättade om mystiska ljud (en natt med en våldtäkt) inifrån Niklas Lindgrens arbetsplats, Motorcentralen i Hagaområdet. Pappren med hennes tips slarvas bort, till och med två gånger, en geografisk profilering blir aldrig av, alla husnummer kollas inte i området, trots att Niklas kunde ha gripits vid ett tillfälle, eller kollats på sin identitet, sker inte det etc. Otur eller oskicklighet, det är frågan.
En polishund sätts på ett spår, men söket avbryts.
Det räcker att titta på den informativa karta som återges i boken med alla våldtäkterna inprickade för att en amatör skall se vilken central roll Niklas arbetsplats, Motorcentralen, spelar; om man drar enkla pilar pekar alla mot Motorcentralen, som är det geografiska navet; anläggningen ligger som hårkorset i ett sikte.
För att en sista gång förudmjuka sina offer ringer Niklas Lindgren upp dem på deras stulna mobiltelefoner, vilket måste ha gett honom en sista njutningskick, vilken vampyr...
En sak är emellertid helt klar : Utan DNA-tekniken hade Niklas Lindgren fortfarande varit fri.
Avslutningsvis : När jag läser att sambon fortfarande vill träffa detta monster, när jag läser att den lindgrenska familjen snabbt tagit över all sin sons egendom så att brottsoffren inte kan kompenseras (åklagarsjabbel), blir jag förfärad - hur kan någon vara så kallhamrad och likgiltig inför dessa monstruösa brott; vad är detta och vad betyder det, vad vittnar det om?
Fråga : Niklas Lindgren vistades alla somrar på Öland där han ställde upp sin husvagn. Någon som vet var han fanns, vad han gjorde och är alla våldtäkter i denna landsända undersökta med avseende på att Lindgren vistades på Öland regelbundet? Han gjorde en våldäktspaus under fem år; med tanke på hans alkoholvanor (tio starköl på raken) och hans avsaknad av impulskontroll är det väl föga troligt att han kunde avstå underr en så lång sammanhängande period, och vi vet att han bara erkänner de våldtäkter där bevisningen är hundraprocentig och det blir löjligt att neka.
Vad gjorde han på Öland? Var var han?
Camilla Andersson och Anders Boström: Den 777:e mannen. Polisens jakt på Hagamannen. 248 sidor, ill. Förlag: Big Bok, 2006.
Det nya förlaget Big Bok ger ut samtidsaktuella böcker och engagerar journalister och författare att skriva om dramatiska nutidshändelser. Den 777:e mannen är en sådan bok och den handlar om Niklas Lindgren, den förskräcklige Hagamannen, brutal våldtäktsman och en till synes normal familjefar. Författarna är två journalister, de har skrivit en ganska bra bok med alla journalistiska stilmedel, men tyvärr har de förläst sig på deckare ty det kan låta så här, sidan 140:
”... Själv närmar han sig pensionen... de sitter vid morgonmötet (poliserna) och dagens andra kopp kaffe är snart urdrucken när de spånar fram och tillbaka...” Sid 187 : ”Julen kommer. Markström ser fram emot lite ledighet. Han brukar inte ha svårt att koppla av från jobbet, vill inte ta med sig det hem...”
Hör ni Mankell här, Edwardsson, Wahlberg? Jovisst.
Poliser åker till stationen, vägen beskrivs, det snöar, man får följa deras tankar. Det finns en litterär ambition, men den passar inte för denna uppgift, för den bok de vill skriva.
Själv hade jag önskat mig en mer klinisk rapport, direkt ur protokollen, raka journalistiska intervjuer.
Vad författarna erbjuder är istället egna funderingar och ganska enkla fallbeskrivningar. Jag medger att fallbeskrivningarna är helt OK, och till och med bra journalistik.
Men halva boken fattas? Läsaren ges aldrig en chans att förstå och tränga in i Hagamannen. Boken borde därför ha skrivits på ett annat sätt med nästan hela accenten på psykologisk undersökning, intervjuer med föräldrar, sambo, ungdomskamrater, grannar etc; fallbeskrivningarna kunde ha kommit i andra hand. I denna bok om en av Sveriges märkligaste och farligaste brottslingar finns inte en enda rad om de bakomliggande, psykiska faktorerna. Den som går in på till exempel www.flashback.se (forum) finner där ganska avancerade försök till en psykologisk tolkning av Hagamannen. De kanske är valhänt skrivna, men ytterligt intressanta, till exempel : Vad visste hans sambo ? Är det troligt att hon hämtar sin sambo blodig mitt i natten, han ställer sig att tvätta kläderna kl 4 på morgonen, hon slår upp lokaltidningen dagen därpå och kan där läsa om en våldtäkt just där hon hämtat upp sin blodige man, och hon ser ändå inget samband? Någon som tror det?
Varje gång Niklas är på fest med Motorcentralen eller med kompisar händer nåt kusligt i området där han jobbar och vistas, där hans bror bor och där Niklas övernattar, och sambon, hon förstår ingenting. Jag tror hon visste, hela tiden.
De dokument som ändå återges i boken, förhören med Niklas Lindgren, visar på en ordlös individ, som inte ens kan använda rätt personligt pronomen i en enkel mening: Jag slog hon, etc. Han talar ett ytterligt torftigt språk, visar inga som helst känslor och om man toge ett EEG på honom skulle jag tro att det som ritades på papperet av nålen bleve endast ett rakt streck.
Mig förefaller det som om han är mentalt retarderad, i varje fall känslomässigt.
Han var och är ett monster utan impulskontroll, särskilt när han är alkoholpåverkad.
Han går rakt fram mot kvinnorna, slår dem med knytnäven mitt i ansiktet varefter han våldför sig på dem; det är till det yttersta brutalt, ett abnormt kvinnoförakt; i den sista våldtäkten bet han av kvinnan hennes öra och försökte dränka henne. Alla våldtäkter sker på upplysta platser, bara några meter från ett villafönster, till exempel.
Niklas Lindgren höll Umeå i skräck åren 1998-2006. Polisen satte in alla resurser, men lyckades inte förrän de hade topsat den 777:e mannen; i boken framställs kommissarien vid Umeåpolisen, Göran Markström , som en hjälte. Men boken kan lika väl ses som ett dokument över ett polisiärt totalfiasko med Markström i spetsen.
En kvinna, Anna Sparrman, ringde två gånger till polisen och berättade om mystiska ljud (en natt med en våldtäkt) inifrån Niklas Lindgrens arbetsplats, Motorcentralen i Hagaområdet. Pappren med hennes tips slarvas bort, till och med två gånger, en geografisk profilering blir aldrig av, alla husnummer kollas inte i området, trots att Niklas kunde ha gripits vid ett tillfälle, eller kollats på sin identitet, sker inte det etc. Otur eller oskicklighet, det är frågan.
En polishund sätts på ett spår, men söket avbryts.
Det räcker att titta på den informativa karta som återges i boken med alla våldtäkterna inprickade för att en amatör skall se vilken central roll Niklas arbetsplats, Motorcentralen, spelar; om man drar enkla pilar pekar alla mot Motorcentralen, som är det geografiska navet; anläggningen ligger som hårkorset i ett sikte.
För att en sista gång förudmjuka sina offer ringer Niklas Lindgren upp dem på deras stulna mobiltelefoner, vilket måste ha gett honom en sista njutningskick, vilken vampyr...
En sak är emellertid helt klar : Utan DNA-tekniken hade Niklas Lindgren fortfarande varit fri.
Avslutningsvis : När jag läser att sambon fortfarande vill träffa detta monster, när jag läser att den lindgrenska familjen snabbt tagit över all sin sons egendom så att brottsoffren inte kan kompenseras (åklagarsjabbel), blir jag förfärad - hur kan någon vara så kallhamrad och likgiltig inför dessa monstruösa brott; vad är detta och vad betyder det, vad vittnar det om?
Fråga : Niklas Lindgren vistades alla somrar på Öland där han ställde upp sin husvagn. Någon som vet var han fanns, vad han gjorde och är alla våldtäkter i denna landsända undersökta med avseende på att Lindgren vistades på Öland regelbundet? Han gjorde en våldäktspaus under fem år; med tanke på hans alkoholvanor (tio starköl på raken) och hans avsaknad av impulskontroll är det väl föga troligt att han kunde avstå underr en så lång sammanhängande period, och vi vet att han bara erkänner de våldtäkter där bevisningen är hundraprocentig och det blir löjligt att neka.
Vad gjorde han på Öland? Var var han?
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
Hej !
Jag har själv ingen akademisk bakgrund men jag har hört att det finns någonting som kallas för dialekt även i västerbotten .
Jag hörde nyligen en historia om en psykologisk utredning gjord utav en riktig storfräsare med förmodligen fler viktiga papper och utmärkelser än han själv orkade bära med sig i sin viktiga portfölj .
Han hade hittat ett tungt vägande argument för fastställandet utav sin patients diagnos som var baserad på att patienten talade mycket monotont , släpande och en väldigt sakta .
Vad denne albert einstein inte riktigt noterade var att dialekten var nästan identisk med vår store utförsåkare ifrån Tärnaby . ( då tänker jag varken på anja persson eller stig strand ) eftersom dom båda talar med i det närmaste blixtens hastighet i en såkallad jämförelsesituation .
Torftigt tal i förhållande till personlig pronomen i västerbotten är nog en vardag för fler än 20 000 personer .
I västerbotten heter det som oftast : jag slog hon .
Säger man såhär : jag slog henne , så riskerar man att bli just slagen eftersom man som bejakare utav personlig pronomen i ett sådant specifikt fall kan uppfattas som både drygt , högskoleutbildat samt en aning märkvärdigt och i värsta fall kan den språkligt rättfärdige väcka misstankar om att vara indirekt bög eller stockholmare .
Tack för spännande läsning !
Mvh
Herr Grisfot
Hej !
Jag har själv ingen akademisk bakgrund men jag har hört att det finns någonting som kallas för dialekt även i västerbotten .
Jag hörde nyligen en historia om en psykologisk utredning gjord utav en riktig storfräsare med förmodligen fler viktiga papper och utmärkelser än han själv orkade bära med sig i sin viktiga portfölj .
Han hade hittat ett tungt vägande argument för fastställandet utav sin patients diagnos som var baserad på att patienten talade mycket monotont , släpande och väldigt sakta .
Vad denne albert einstein inte riktigt noterade var att dialekten var nästan identisk med vår store utförsåkare ifrån Tärnaby . ( då tänker jag varken på anja persson eller stig strand ) eftersom dom båda talar med i det närmaste blixtens hastighet i en såkallad jämförelsesituation .
Torftigt tal i förhållande till personlig pronomen och dess regelverk i västerbotten är nog en vardag för fler än 20 000 personer .
I västerbotten heter det som oftast : jag slog hon .
Säger man såhär : jag slog henne , så riskerar man att
bli just slagen eftersom man som bejakare utav personlig pronomen i ett sådant specifikt fall kan uppfattas som både dryg , högskoleutbildad samt en aning märkvärdigt och i värsta fall kan den språkligt rättfärdige väcka misstankar om att vara indirekt bög eller ännu värre = stockholmare .
Tack för spännande läsning !
Mvh
Herr Grisfot