Östra Ölands fria horisont

Det som kanske känns mest befriande med den nya regeringen är att ett gäng rena knäppskallar, som förvridit synen på Mona Sahlin et al, kanske inte så svårt ändå, nu försvinner från politikens centrala scen, dess centrum; de träder in i den skuggvärld av fördomar, elakhet och ren ondska där de hela tiden vistats. Uppstigande till verkligheten då och då för att leda statliga utredningar.

Masoud Kamali är väl den som man mest ihågkommer - tokgöken som kallade vår nya integrationsminister Sabuni för ”husnigger” och Rojas för ”Onkel Tom”, eller om det var tvärtom.

Han kunde trots detta oerhörda, rent åtalsmässiga angrepp få fortsätta att leda en stor statlig utredning - sahlinskan tyckte detta var häftigt.

Att det skett ett paradigmskifte, intellektuellt, politiskt, förstår man av det faktum att en sådan som Kamali nu är tillbakaträngd in i den håla av fördomar där han hela tiden vistats.

Jag anför vad han skrev i Mana i januari i år; långt, extremt tråkigt skrivet, oerhört förolämpande:

”Men den märkligaste förändringen har ändå varit transformationen av Folkpartiet. Med rekordfart har man gått från att vara ett parti som började sin förra valrörelse med att vilja bekämpa rasismen i Sverige till att bli en främlingsfientlig röst i den svenska politiken. Detta skulle naturligtvis inte ske om partiet inte hade fått draghjälp från självutnämnda experter och ideologer med invandrarbakgrund som legitimerar sina rasistiska utspel med sina utseenden och »insider information«. Om detta är en relativt ny företeelse i Sverige är den inte lika färsk i andra länder. Så gott som alla främlingsfientliga partier i Europa har använt sig av personer med invandrarbakgrund för att gardera sig mot att kallas rasistiska. Högerideologer med invandrarbakgrund inom Folkpartiet som till exempel Mauricio Rojas och Sabuni fyller en viktig funktion för främlingsfientliga krafter inom partiet. De blir fanbärare i ett rasistiskt korståg för att undergräva principen för »omfördelning av resurser« som är grunden för integration och gardera rasister och högerpopulister från att bli kallade vid sitt rätta namn, nämligen rasister. Dessa majoritetssamhällets högaktade bajonetter följer en enkel logik i sin integrations- (läs assimilations-) strategi, nämligen ju vitare du blir desto mer accepterad och integrerad. På så sätt löser dessa Onkel-Tomar ett gammalt dilemma för många personer från kategorin »de andra«. Eftersom integrationen blir svårare och svårare ju mer majoritetssamhällets tryck för assimilation ökar, blir Onkel-Tomar de enda personer som kan komma in i den varma »vi« cirkeln och betraktas som de som »vågar« säga sanningen. Paradoxalt nog har majoritetssamhället rätt att kalla dem »sanningssägare«. Onkel-Tomar återger och återspeglar majoritetssamhällets ideologiserade och konstruerade »sanning« och framhäver att en gång för alla måste vi acceptera att för att bli integrerade måste »de andra« bli som »oss«, det vill säga assimilerade, och detta är naturligtvis en omöjlighet. Konsekvensen blir bara en förstärkning av det »vi och de« tänkande som genomsyrar alla våra institutioner och vardagsrutiner. Men för Onkel-Tomarnas uppdragsgivare är de egoistiska och enkelspåriga politiska figurerna och »experterna« med invandrarbakgrund en viktig täckmantel för deras rasistiska agenda.”

Har en sådan kille som Kamali alla hästarna inne i hagen?

Så du säger. Men han är professor...

Se där...