Östra Ölands fria horisont

Göran Persson och tyske kejsaren Wilhelm II, det finns påtagliga paralleller.

Under härskarglansens dagar var det ingen som ifrågasatte kejsaren, han omgavs av karriärsugna ja-sägare, som höll med om allt och som beundrade hans snillrikhet och energi, minsta infall applåderades, meningsmotståndare kastades obönhörligt ut ur den innersta cirkeln.

När kejsaren föll i november 1918 hade alla hela tiden känt till vilken idiot han varit, och var det inte kejsarens fel att kriget förlorades - kunde det gå på annat sätt med en sådan uppblåst figur vid roderspaken.

Även i ett annat avseende påminner Persson och Kaisern om varandra : de gjorde och sade vad som föll dem in, mestadels till omgivningens stora förfäran, det var en statsledning ad hoc, omöjlig att förutse. Kaisern lade sig också, som Persson, i allting, stort som smått, inte ens en vikarierande kyrkoherde kunde utnämnas mot kejsarens vilja.

Så här låter den nu om Persson, allt hämtat från DN Debatt :

Erik Åsbrink : Allt är Perssons fel, han övergav arbetslinjen, det är helt obegripligt. Redan 1998 sade jag etc etc.

Anders Ferm : Socialdemokraterna har en svår tid framför sig. Persson lämnar ett parti ifrån sig vilket är desorienterat och demoraliserat.

Jan Andersson : Valförlusten är Perssons fel. Han missade kampen mot arbetslösheten, han lät skräcködlan Ulvskog sitta kvar, hon vred partiet åt vänster och vi samarbetade med gamla kommunister och tillväxtfientliga miljöpartister.

Bo Rothstein : Det gör ingenting att Persson förlorade valet ty den socialdemokratiska samhällsmodellen vann det. Alliansens politik är att betrakta som en fortsättning på den socialdemokratiska politiken fast med bättre medel och metoder - det blir av det gamla men på ett nytt vis.