Östra Ölands fria horisont

Detta är gravstenen på judiska kyrkogården i Kalmar rest till minnet av de utmärglade och plågade judar som kom till Sverige i De vita bussarna, men som inte orkade överleva utan dog strax efter ankomsten.

NY BOK.
Leo Goldensohn : The Nuremberg Inteviews. An amercian psychiatrists conversations with the defendants and witnesses. Vintage Books. 490 sidor, ill.

I dag är det 60 år sedan Hermann Göring begick självmord i Nürnberg och i morgon, den 16 oktober, är det exakt 60 år sedan som dödsdomarna mot de övriga på de anklagades bänk, hela toppen av nazihierarkin, verkställdes genom hängning. Rustningsminister Albert Speer fick 20 års fängelse, men hade domstolen haft tillgång till de Speerfakta som finns bl a i Gitta Serenys böcker i dag, hade han också hängts, utan tvekan.

Leon Goldensohn var läkare och psykiatriker; han hade hand om fångarnas fysiska hälsa och han gjorde dessutom intervjuer med dem. Han skrev ner fångarnas berättelser ordagrant i små skrivböcker, när han kom tillbaka till sin bostad skrev dr Goldensohn ut intervjuerna på skrivmaskin. Han hade tänkt att sammanställa allt för en bok, men det blev aldrig av, han var ju en upptagen läkare efter kriget, och han avled redan 1961, så anteckningarna blev liggande. Genom arvsskifte kom de så småningom till ett universitet, de unika dokumenten återupptäcktes kan man säga, och nu finns de utgivna i en fascinerande och skrämmande bok.

Den nationalsocialistiska ledningen utgjordes av ytterst triviala människor, kanske med undantag för Göring, de gnäller över huvudvärk, urinbesvär, ischias och andra småkrämpor; inte ens i sin ondska har de någon resning och de ljuger och slingrar sig utan bravur, frånsett Göring.

Ingen har känt till någonting, ingen tar ansvar för någonting, att det låg tonvis med tandguld i riksbankens källare kunde ekonomiminister Funk inte begripa - var kunde det komma ifrån, han hade inte en aning, och han frågade inte heller.

De mest skrämmande intervjuerna är gjorda med Julius Streicher och Rudolf Höss.

Julius Streicher, som hade en mycket låg intelligenskvot, framstår som på gränsen till debil i sin antisemitism. Han utgav den antisemitiska tidningen Der Stürmer, ett pornografiskt blad dessutom. Streicher, som till yrket var skollärare, sade att han var en forskare i judiskhet och att han kunde känna igen en jude på dennes tal och på dennes gång. När han tillfrågas om han känner någon skuld för förintelsen, som han säger sig inte känna till, svarar han :

- Skuld, varför det? Jag har ingenting att göra med saken.

Alla andra anklagade svarar på samma sätt, ingen visste någonting och de som visste vad som hände, Himmler, Hitler och Bormann, är, turligt nog, alla döda.

Följande personer intervjuas : KArl Dönitz, Hans Frank, Wilhelm Frick, Hans Fritsche, Walther Funk, Hermann Göring, Rudolf Hess, Alfred Jodl, Ernst Kaltenbrunner, Wilhelm Keitel, von Neurath, Alfred Rosenberg, Fritz Sauckel, Hjalmar Schacht, Baldur von Schirach, Albert Speer och Streicher - ingen har en aning om vad som hände i koncentrationslägren, är inte medvetna om några krigsförbrytelser överhuvudtaget och med undantag för Schirach och eventuellt Frank är det ingen som visar någon ånger eller vill ta ansvar. Albert Speer är enbart en listig hycklare.

I detta gäng var Göring den smartaste med högsta intelligenskvoten och Streicher den dummaste. Den enda som visar lite resning i nederlagets stund, om detta utryck tillåts, är Göring. Han ljuger med lite schwung. De övriga framstår som oändligt trista typer med oändligt trista bortförklaringar.
Göring var så fåfäng att när han fick reda på att Schacht hade högre intelligenskvot bad han att få göra om testet, och se, denna gång slog han Schacht med några enheter.

Rudolf Höss var inte i Nürnberg som anklagad, han hängdes sedermera i Auschwitz, utan fanns med som ett vittne.

Goldensohns intervju med Höss är det mest isande i hela boken.

Höss berättar att han fått alla order om utrotning av judarna från Himmler, som i sin tur fått denna order från Hitler. Höss levde ett normalt familjeliv i en villa utanför lägret tillsammans med barn och fru, det var en ren familjeidyll, men familjefadern hade förstås mycket att stå i ty 2.5 miljoner judar gasas inte ihjäl och bränns i ett nafs, han var närvarande vid gasningarna, och det var Höss som kom på den snillrika idén med Cyklon B-gas. I andra läger användes stora dieselmotorer från u-båtar för att blåsa in avgaser i dödskamrarna, men en dag kom det fram en underordnad vakt till Höss och sade :

- Kunde vi inte försöka med detta insektsmedel som används i barackerna.

Höss lät göra en mycket framgångsrik gasning av ett antal judar, och så var det problemet löst.

Han talar om dessa hemskheter i samma tonfall som om det gällt inköpt av en ny svarv i en liten mekanisk industri.

När Höss får frågan om skuld och ansvar verkar det som om han inte förstår den. Han svarar :

- Men jag fick ju en order av Himmler.

Höss berättar nu hur han fick ordern om avrättningarna, en historiskt omtvistad tilldragelse, nämligen hur gick ordergivningen till.

Rudolf Höss :

- På sommaren 1941 kallades jag till Berlin för att träffa Himmler. Jag fick då order att upprätta förintelseläger. Jag kan nästan exakt återge Himmlers ord, som var dessa : Hitler har beslutat om den slutliga lösningen av det judiska problemet. Vi i SS måste verkställa dessa planer. Detta är ett svårt arbete, men om denna order inte verkställs genast kommer judarna att utrota germanerna vid ett senare tillfälle.

- Vid en lämplig tidpunkt kommer Eichmann att ta kontakt med dig, sade Himmler också.

Vad som inte finns med i denna bok och ej heller i andra böcker om förintelsen/nazismen som jag läst är hur fruarna till de män som verkställde utrotningarna, och visste vad som skedde, kunde fortfara att leva samman med dessa monster.

Treblinkakommendanten Franz Stangls fru visste vad som hände och vad hennes man sysslade med, Eichmanns fru visste allt men följde honom i landsflykt, fru Höss levde strax utanför förintelselägret och kunde se röken bolma ur skorstenarna, men valde att leva samman med honom, delade denna hemska sanning. Hur var det möjligt?

Vittnen som intervjuas av Goldensohn : Erich von dem Bach-Zelewski, Sepp Dietrich, Franz Halder, Höss, Albert Kesselring, Ewald von Kleist, Erich von Manstein, Erhard Milch, Rudolf Mildner, Otto Ohlendorf, Oswald Pohl, Walter Schellenberg, Paul O Schmidt, som var Hitlers personlige tolk.