Jag är övertygad - aga hjälper, slå ditt barn
En kommentator frågar om jag är för barnaga, han tror så.
Ja, jag är för barnaga, det lär barnen veta hut.
Jag har agats, och är det något jag lärt mig så är det hut.
Jag anser att det hjälpte mig och fick mig att bli en bättre människa. Fyra exempel:
1. När jag var i 13-årsåldern var jag som alla pojkar i den åldern, skjut- och explosionsgalen. Jag hade tillverkat en egen mynningsladdare av rör och allehanda skrot, laddade med hemmagjort krut och en blydank, fick iväg ett skott som gick in en decimeter fasaden på vår villa, två decimeter ovanför huvudet på min far som stod där och sågade ved.
Då agade han mig.
2. Teckningsfröken i realskolan, en rödhårig och eländigt mager sak, ville alltid att vi skulle måla stilleben, vi visste inte vad det var utan kallade det stille-ben. Det var en blå vas och ett rött äpple, alltid. Därav följde bara bus och inget ritande och målande. Efter varje teckningslektion fick fyra-fem grabbar sitta kvar i bänkarna.
- Fram med händerna , sade hon.
Så gick hon från bänk till bänk och rappade med en stållinjal över knogarna, vilket gjorde helvetiskt ont.
3. Vår magister kom alltid fram med ett sadistiskt leende när han kände tobaksrök i klassen, mestadels kom han till mig.
- Töm fickorna, och upp kom tändsticksask och fimpar.
Då tog han tag i det korta nackhåret och lyfte mig ur bänken, sedan lyfte han mig i detta korta hår hela vägen ut i korridoren och smällde igen dörren.
4. Vi hade gratis skoltandvård. Det var en gammaldags borr med remmar och en sakta snurrande borr, kanske gjorde den 30 varv i minutem. Tandläkaren var en rödhårig och eländigt mager sak, ej samma som ovan, inte ens syster till henne. Så fort man rörde huvudet det minsta fick man en rungande örfil.
Hut har jag därmed lärt mig.
Jag tror jag blev en bättre människa. Märks inte det?
Ja, jag är för barnaga, det lär barnen veta hut.
Jag har agats, och är det något jag lärt mig så är det hut.
Jag anser att det hjälpte mig och fick mig att bli en bättre människa. Fyra exempel:
1. När jag var i 13-årsåldern var jag som alla pojkar i den åldern, skjut- och explosionsgalen. Jag hade tillverkat en egen mynningsladdare av rör och allehanda skrot, laddade med hemmagjort krut och en blydank, fick iväg ett skott som gick in en decimeter fasaden på vår villa, två decimeter ovanför huvudet på min far som stod där och sågade ved.
Då agade han mig.
2. Teckningsfröken i realskolan, en rödhårig och eländigt mager sak, ville alltid att vi skulle måla stilleben, vi visste inte vad det var utan kallade det stille-ben. Det var en blå vas och ett rött äpple, alltid. Därav följde bara bus och inget ritande och målande. Efter varje teckningslektion fick fyra-fem grabbar sitta kvar i bänkarna.
- Fram med händerna , sade hon.
Så gick hon från bänk till bänk och rappade med en stållinjal över knogarna, vilket gjorde helvetiskt ont.
3. Vår magister kom alltid fram med ett sadistiskt leende när han kände tobaksrök i klassen, mestadels kom han till mig.
- Töm fickorna, och upp kom tändsticksask och fimpar.
Då tog han tag i det korta nackhåret och lyfte mig ur bänken, sedan lyfte han mig i detta korta hår hela vägen ut i korridoren och smällde igen dörren.
4. Vi hade gratis skoltandvård. Det var en gammaldags borr med remmar och en sakta snurrande borr, kanske gjorde den 30 varv i minutem. Tandläkaren var en rödhårig och eländigt mager sak, ej samma som ovan, inte ens syster till henne. Så fort man rörde huvudet det minsta fick man en rungande örfil.
Hut har jag därmed lärt mig.
Jag tror jag blev en bättre människa. Märks inte det?
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
LOL! Varför får inte du en egen kolumn i större tidning?
Större delen av dina poster är ju, för att uttrycka det milt, oerhört underhållande.
Den bitska, provokativa, kompromisslösa, med flit politisk inkorrekta, dumgubb-stilen är inte bara oefterhärmlig och charmig utan även synnerligen angelägen. Du är som en Ulf Nilsson med twist. En bondsk Ulf Nilsson.
För att då inte tala om humorn... få kan konsten att vara oresonliga, sura och arga men samtidigt kunna driva med sig själva på ett så underhållande sätt.
"Jag tror jag blev en bättre människa. Märks inte det?"
Den meningen är stor, mycket stor.
:-)
Är man nästan 70 år gammal, i Västerviks folkskola en gång haft läraren B P och i stadens högre allmänna läroverk haft en alkoholiserad kapten som gymnastiklärare, en uppenbart mentalsjuk person som teckningslärare och en sadistiskt lagd adjunkt i kristendomskunskap och tyska, bäste Kurt, så har man minsann sett tillräckligt av skolaga och godtyckligt utldelade straff. Dessa för sina yrken totalt olämpliga och rent undermåliga individer har orsakat mycket ont i många före detta elevers liv. Det skall tilläggas att på den tiden vågade sällan föräldrar ur arbetarklassen protestera mot uppenbara orättvisor som deras barn blev utsatta för. Till detta kommer husagan - men att Din far spöade Dig för att Du höll på att skjuta ihäl honom verkar ju, minst sagt, befogat. Jag skall inte missbruka spalt,utrymmet med att berätta, bara antyda hur lärare B P en måndagsmorgon år 1946 slog en stackars pojke som bodde på stadens barnhem, för att denne inte kunde stava rätt. Efter sextio år kan jag fortfarande höra hans förtvivlade gråt och minnas hur skräckslagen jag var - inte bara jag, för övrigt.
Först föbjöds aga i skolor och uppfostrings-anstalter,därför att det missbrukades.
Och sedan så förbjöds alla vuxna att aga barn,därför att det missbrukades.
Men folk kan fortfarande inte skilja på stryk och smisk,eller aga och lätt aga.