Östra Ölands fria horisont

Jag har för min del aldrig förstått varför just författare, urusla eller goda, skall ha det fantastiska privilegiet att som enda samhällsgrupp vara livstidsförsörjda av skattebetalarna (via biblioteksersättningen, som indirekt hämtas ur skattebetalarnas plånböcker).

Varför skall någon behöva betala för Peter Birros litterära försök; Reidar Jönsson har inte skrivit en bok sedan 1994 eftersom hans känsliga själ då blev sårad av en recensent som skrev att hans böcker verkar vara skrivna vid en poolkant, men under alla dessa år sedan dess har han alltså varit försörjd med över 200 000 kr om året.

188 författare åtnjuter denna DDR-förmån, till exempel Per Kågesson. Varför, vad har han skrivit som är så oundgängligt att staten måste avlöna honom.

Marcus Birro sökte pengar för att vandra i Italien efter Dante, som gick på muggen, etc, detta betalt av mig.

Brodern Peter sökte pengar för att han drogs med stora skulder, och fick 160 000 kr.

Jag uppmanar var och en av de kommentatorer som skriver på denna blogg, ni är ju författare för tusan, att om ni har skulder skriva till Författarfonden och be att få dem betalda : http://www.svff.se

Allt detta ovanstående berättade DN i söndags.

Som väntat ryckte alla bidrags store skyddspatron, P-O Enquist (i Expressen), ut till försvar för det parasitära systemet.

Med exempel från H-C Andersen anser Enquist att det är skönt att dagens författare slipper slippa adelsklassen i baken, vad han inte talar om är vilken samhällsklass dagens statsförsörjda författare slickar i ändan - det rådande politiska paradigmet; när man går igenom den långa parasitära listen slås man av att det inte finns en enda skarp samhällskritiker med. Maria-Pia Boethius, kvinnan som underkänner det manliga patriarkatet, har emellertid funnit sig väl tillrätta med detsamma när det öppnar syltburken.

De flesta är emellertid helt okända storheter, men de måste ju vara verkliga skönandar eftersom det är statslönade.

Jag skickar ut en fråga till bloggläsarna: Finns det i något annat land ett liknande författarlönesystem, ett system där man för evig tid garanteras en hygglig lön oavsett om man producerar något eller inte. (I en tidigare blogg har ni en lista på alla statslönade författare).

Att hålla 188 författare med dessa statliga löner kostar ungefär 40 miljoner direkt, och kanske lika mycket till i sociala avgifter.

Jag har själv fått 20 000 kr från Författarfonden; när jag ringde dit för att få mer och för att klaga fick jag svaret att jag skulle vara nöjd med det jag fått. Men det är jag inte eftersom fonden snor min biblioteksersättning.

Jag har också frågat vilken rättslig status Författarfonden har, är den en statlig myndighet? Kan man överklaga ett beslut?

Ingen vet.

I Sverige har vi alltså en myndighet som hanterar hundratals miljoner av skattepengar men vars offentligrättsliga status inte är definierad.

Ett helt oefterrättligt förhållande.

Detta öppnar för korruption, mygel och ryggdunk.


Eftersom jag är konspiratoriskt lagd tror jag att Författarfonden tillkommit för att hålla de intellektuella på gott humör, så att de inte skall känna rancuner mot det av socialdemokratin korporativt uppbyggda samhället - det är ju en strålande idé, att införliva de intellektuella i systemet, att föda dem och göda dem, så att de inte ger sig ut på farliga jakter alldeles på egen hand; vem vad vad en hoper författare kunde riva när de jagar i flock, vrålhungriga som ett wolfpack;
Ceasar sade :
Jag vill se feta män omkring mig, män med håret slätt som sover gott om nätterna.

Hur mår
mördarn?

Som jag tidigare berättat frågar alltid Expressens reportrar efter hur mördare mår. Så fort en Expressenanställd konfronteras med en mördare eller vilken annan våldsman som helst har Otto Sjöberg beordrat att reportern skall kasta ut frågan : Hur mår du? Detta anses vara den viktigaste frågan till varje mördare/våldsman.

I går fick vi således reda på hur Helge Fossmo mår i sin cell; som läsare tackar jag för det:

Expressen:
Hur mår Helge Fossmo i dag?

- Han har det jobbigt med sina medfångar. Det är en olustig stämning. Dom slänger glåpord efter honom.

Oh, dom slänger glåpord, så fult och lett.

Är han kränkt?

Veckans
dummaste gås

Dummaste gåsen denna vecka är chefredaktören Maja Aase på Journalisten, rätt eländigt organ för att vara den samlade skrivkunnighetens tidning; inte ens roliga sidan är rolig längre.

I en enfaldig kolumn, en ledare tror jag, skriver hon och instämmer i följande : människor är jordens cancer, vi skall inte köra bil eller flyga och vi bör alla återgå till grottstadiet, men det skall vara före den tidpunkt då elden togs i bruk ty brinnande vedpinnar avger koldioxid.

Det lär visst också finnas en finsk filosof som anser varje dödad människa är en befrielse för jorden och att ju fler som dör i krig, cancer och aids, desto bättre för planeten.