En torped i vattenlinjen på multikulturalismen
Vilka är multikulturalismens rötter, finns det några överhuvudtaget? Hur var det förr, fanns det multikulturalism då eller har den uppfunnits av Mona Sahlin och därefter fått sanktion i den socialdemokratiska partistyrelsen?
Måste vi tro på den, vad händer om jag säger : multikultur är det värsta jag vet, hugaligen.
Jag förstår uppriktigt sagt inte varför alla säger att den är så berikande, att den främjar ekonomisk tillväxt och att vi måste ta den till oss.
Såvitt jag kan förstå är Kina ett av de mest homogena samhällen som finns på detta klot; Kina växer ekonomiskt så det knakar, inte mycket till multikultur där; inte heller de ostasiatiska tigrarna eller Japan uppvisar mångkultur, snarare en enhetlig kultur baserad på gemensamma värden och värderingar inom ett folk.
Mångkultur som en förutsättning för ekonomisk tillväxt är således bara en myt, och vem vet vilken tillväxt USA hade haft med en mer enhetlig kultur. Att Europa halkar efter ner mot noll i tillväxt, beror det på den prisade mångkulturen eller har det andra orsaker.
Blir jag kulturellt berikad av en moské? Nej.
Att svenska LO inte varit inblandat i denna fråga om mångkultur kan vi utgå ifrån, ty vrålade dom inte : Letter, go home? Jovisst gjorde dom det. Föga multikulti kan det tyckas.
Jag vet inte om jag berättat detta tidigare men vad jag frapperades och berördes mycket starkt av när jag läste Anders Österlings memoarer var kapitlet där han berättade hur han 1906 reste till Italien; han löste som ung student tågbiljett i Lund med destination Rom, han hade knappt några pengar, pass behövdes inte ty Europa stod öppet för en ung poet; han skrev artiklar och försörjde sig samt strövade omkring i det klassiska, antika Rom varvid han förstås upplevde en hel del förälskelser.
Minnen för livet. Kanske gick han på bordell? Fy på sig, unge poet.
Anders Österlin var, såvitt jag kan förstå multikulturell, Europa var mångkulturellt på ett helt annat, mer sofistikerat sätt än vad Mona Sahlin et al förstår, det var en annan slags mångkultur med respekt för oliktänkande och avvikare, men i grunden fanns det som var gemensamt - den kristna tron, de kristna värderingarna.
Kaiser Wilhelm II:s Tyskland med all sin kejsarprakt, sina militärparader, uniformer och kejsargalenskap var ett öppet, mångkulturellt samhälle med en total pressfrihet, vars motsvarighet inte finns i dag - det man då kunde tillvita den absolute kejsaren kan en journalist bara drömma om i dag, försök säga nåt i Tyskland om den fåfänge hårfärgaren och ansiktslyfte Gerhard Schröder får ni se; nu blir jag nog åtalad, kanske verhaftet.
Den europeiska mångkulturen har alltid funnits, den var mer omfattande och berörde fler för 100 år sedan än vad den gör i dag - de som i dag säger sig företräda mångkultur, Mona Sahlin etc, är rena skrattspeglar, personer utan bildning, utan språkkunskaper, Wallström , snart 50 år gammal, tragglar nu med att lära sig franska, kan på ett barnsligt sätt formulera sina enkla tankar på engelska, ingenting därutöver.
I EU-parlamentet sitter, det vet jag, representanter från Sverige vars språkfärdigheter begränsar sig till Yes Sir. That will be good.
Jag vägrar att bli undervisad i mångkultur av sådana.
Och jag är inte ens säker på att mångkultur är det rätta inom ett land - det är många nationer tillsammans som skapar mångkultur, not the other way around.
Enkla, på sig själva osäkra själar förförs av multikulturalism.
Måste vi tro på den, vad händer om jag säger : multikultur är det värsta jag vet, hugaligen.
Jag förstår uppriktigt sagt inte varför alla säger att den är så berikande, att den främjar ekonomisk tillväxt och att vi måste ta den till oss.
Såvitt jag kan förstå är Kina ett av de mest homogena samhällen som finns på detta klot; Kina växer ekonomiskt så det knakar, inte mycket till multikultur där; inte heller de ostasiatiska tigrarna eller Japan uppvisar mångkultur, snarare en enhetlig kultur baserad på gemensamma värden och värderingar inom ett folk.
Mångkultur som en förutsättning för ekonomisk tillväxt är således bara en myt, och vem vet vilken tillväxt USA hade haft med en mer enhetlig kultur. Att Europa halkar efter ner mot noll i tillväxt, beror det på den prisade mångkulturen eller har det andra orsaker.
Blir jag kulturellt berikad av en moské? Nej.
Att svenska LO inte varit inblandat i denna fråga om mångkultur kan vi utgå ifrån, ty vrålade dom inte : Letter, go home? Jovisst gjorde dom det. Föga multikulti kan det tyckas.
Jag vet inte om jag berättat detta tidigare men vad jag frapperades och berördes mycket starkt av när jag läste Anders Österlings memoarer var kapitlet där han berättade hur han 1906 reste till Italien; han löste som ung student tågbiljett i Lund med destination Rom, han hade knappt några pengar, pass behövdes inte ty Europa stod öppet för en ung poet; han skrev artiklar och försörjde sig samt strövade omkring i det klassiska, antika Rom varvid han förstås upplevde en hel del förälskelser.
Minnen för livet. Kanske gick han på bordell? Fy på sig, unge poet.
Anders Österlin var, såvitt jag kan förstå multikulturell, Europa var mångkulturellt på ett helt annat, mer sofistikerat sätt än vad Mona Sahlin et al förstår, det var en annan slags mångkultur med respekt för oliktänkande och avvikare, men i grunden fanns det som var gemensamt - den kristna tron, de kristna värderingarna.
Kaiser Wilhelm II:s Tyskland med all sin kejsarprakt, sina militärparader, uniformer och kejsargalenskap var ett öppet, mångkulturellt samhälle med en total pressfrihet, vars motsvarighet inte finns i dag - det man då kunde tillvita den absolute kejsaren kan en journalist bara drömma om i dag, försök säga nåt i Tyskland om den fåfänge hårfärgaren och ansiktslyfte Gerhard Schröder får ni se; nu blir jag nog åtalad, kanske verhaftet.
Den europeiska mångkulturen har alltid funnits, den var mer omfattande och berörde fler för 100 år sedan än vad den gör i dag - de som i dag säger sig företräda mångkultur, Mona Sahlin etc, är rena skrattspeglar, personer utan bildning, utan språkkunskaper, Wallström , snart 50 år gammal, tragglar nu med att lära sig franska, kan på ett barnsligt sätt formulera sina enkla tankar på engelska, ingenting därutöver.
I EU-parlamentet sitter, det vet jag, representanter från Sverige vars språkfärdigheter begränsar sig till Yes Sir. That will be good.
Jag vägrar att bli undervisad i mångkultur av sådana.
Och jag är inte ens säker på att mångkultur är det rätta inom ett land - det är många nationer tillsammans som skapar mångkultur, not the other way around.
Enkla, på sig själva osäkra själar förförs av multikulturalism.
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
Att kalla USA för "multikulturellt" är enligt min åsikt (och andras) felaktigt.
USAs motto är "E pluribus unum" det vill säga "Från många, ett". Dvs alla människor, från många olika bakgrunder, samlas till en enhet.
Traditionellt betraktar sig de flesta amerikaner som just amerikaner i första hand. Även om de säger sig vara "irish-americans" så är deras lojalitet och nationalitetskänsla mot USA, inte mot Irland.
Att kalla USA för multikulturellt är ett sätt för "multikultis" att blanda bort korten, att få etnisk bakgrund att vara samma sak som kultur och lojalitet, så de ska kunna använda USA som ett lyckat exempel för multikultur.
Men så är det inte. USAs framgångar kommer ur roten till den gemensamma amerikanska kulturen. Den har inte en nationell etnisk bakgrund som i Europa, utan har vuxit fram som en gemensam dröm om frihet:
"Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tossed, to me:
I lift my lamp beside the golden door."
-Frihetsgudinnans hälsning (E. Lazarus)
En gemensam kultur och värdegrund är nödvändigt för ett land.
Hur ska man kunna ta ut skatt om en del kulturer anser att jobb i sig inte är viktigt, får man pengar genom bidrag är det helt okej?
Hur ska man kunna ha yttrandefrihet, om några av kulturerna kräver att vissa saker inte ska få sägas?
Hur ska man kunna ha ett rättssystem, om de olika kulturerna har olika syn på vad som ska vara straffbart, och hur det ska straffas?
Ett gammalt skämt om detta var det om engelsmannen som envisades med att köra på vänster sida i Sverige "för det gör jag hemma". Om man är sant mångkulturell så måste man tillåta honom att göra det, och kräva av alla andra att gira undan. Jag väntar på den politiker som kommer med det lagförslaget i mångfaldens namn.
Boktips: While Europe Slept av Bruce Bawer.
Författaren är amerikan med en Ph.D och skiver i flera av de mest respekterade amerikanska tidningarna, t.ex New York Times och Wall Street Journal.
Han har bott länge i Europa, mest i Holland och Norge. Eftersom han har lärt sig norska följer han även Sverige och boken innehåller mycket material (och svidande kritik) om Sverige.
Boken är en helt MAGNIFIK sågning av det Europeiska mångkulturtänkandet. Nivån ligger lång över den fullständigt tragiska svenska debatten. Samtidigt vet vi alla att han ALDRIG kommer att kunna publisera något i en stor svensk tidning eftersom hans åsikter och slutsatser inte är politisk korrekta.
Den kanske mest intersessanta observationen i boken är att i princip ALLA länder i västeuropa nu har accepterat att mångkultur inte fungerar och att de etablerade partierna tävlar om att vara mest restrektiva avseende asyl invandring.
Det stora undantaget är (surprise,surprise) Sverige.
Ett litet citat ur boken (sid 205):
"While Denmark was making a serious effort to tackle its immigration and integration problems, Sweden was doing nothing-and going to hell in a hand basket.
Bör inte försäljare känna till sin vara? Åsiktsprånglarna i media försöker kränga multikultur till oss, utan att själva veta just något om den produkten. Ett försök till bevis: Lena Anderssons roman "Var det bra så" kom 1999 och hyllades som en djärv avslöjande skildring av livet i förortsmångkulturen (Tensta). Sorry; boken var läsvärd, men handlade om en gången tid. Några av skolkamraterna har utländska namn - Leyla, Zeynep... - men det här är ändå rätt ordinär, svenskdominerad förortskultur årstyp 1980. Men den stora ändringen i Sverige inleds 1984, när flyktinginvandringen börjar synas i statistiken. Dessförinnan gällde i princip arbetskraftsinvandring. Fast redan en skildring av förort typ 1980 uppfattades alltså av recensenterna som något nytt och okänt och spännande!
Kommentar till Erik:
Du menar nog väl men formulerar dig... underligt.
Rent faktamässigt har du helt fel. USA har till stora delar byggts och formats av EN etnisk grupp - den Europeiska och därmed kristna. Ska vi se på hyfast nutida statistik var t.ex. drygt 79 % av invandrarna till USA 1979-1987 vita européer (inklusive personer från Australien och Nya Zeeland) medan invandringen av afrikaner låg på under 1 %...
I amerikanskt språkbruk och medvetande, liksom i demografisk statistik skiljer man alltid på "amerikaner" och fr.a. "afro-amerikaner" som är den traditionella stora "minoritetsgruppen" i USA. I dag befinner den sig dock på tredje plats efter "latinos/hispanics".
Etnicitet betecknar ur ett antropoligiskt perspektiv en "folkstam", i detta fall den europeiska-kaukasiska. Tyvärr sammanblandar många "etnicitet" med olika "kulturella" begrepp.
Snarare bör man se etnicitet som (en faktor) som tillsammans med "språk", "historia" (s.k. gemensam upplevd) och religion formar och utgör ett lands eller regions kultur eller "kulturella identitet". I fallet Sverige är alltså Skandinaver/Kaukaser (etnicitet), Svenska (språket), Svensk. Nordisk historia (självförklarande) och kristendom (religion) de grundpelare som under hundratals år utformat vårt kultur.
Det behövs knappast påpekas att observera och analysera kulturella problem uppdelat i ovan nämnda faktorer är tabubelagt på svenska universitet etc.