Östra Ölands fria horisont

I den mörka kalla natten utflödade hans ondska.

NY BOK:
Terese Christiansson - så våldtogs en stad. Bokförlaget DN. 228 sidor.

Eftersom jag är fascinerad av ondskan och dess mekanismer kastar jag mig över varje artikel och bok som handlar om Hagamannen - kanske finns här ett svar, något som kan belysa ondskans natur och uppkomst.

Terese Christianssons bok är välskriven, genomarbetad och dokumenterad men tyvärr spretar den åt alla håll eftersom hon inte bestämt sig för vilken bok det är hon vill skriva, en bok om våldtäkter i största allmänhet eller en bok om Hagamannen; förlagsredaktören borde ha gett henne bättre råd. Nu skriver hon båda böckerna samtidigt och det blir inte bra; så till exempel finns det insprängda våldtäktsnotiser som satts i kursiv stil, något slags stämningshöjare, som egentligen bara skapar förvirring, det finns långa avsnitt som refererar vad som sagts på DN Debatt i ämnet våldtäkter etc, helt onödigt eftersom en rak och enkel berättelse om Hagamannen Niklas Lindgren säger allt - i honom finns allt fokuserat - beskriv fallen, berätta om honom det räcker.

Med detta sagt vill jag ändå beteckna boken som ytterst läsvärd, den bringar mycket nytt i dagen om Niklas Lindgren.

Där sitter han och hulkar i rätten och upprepar mekaniskt och inlärt till de själsligt svårt tilltygade kvinnor som han i en del fall nästan mördat:

- Jag ber om ursäkt för att ni fått möta den andra personen i mig, den onda sidan.

I själva verket är det ju så att det är ingen ond sida av Niklas Lindgren dessa kvinnor mött.

Det är den verklige Niklas Lindgren, den onde Niklas Lindgren, som emellertid under dagarna lyckades dölja sitt onda natur under ett sken av vardaglighet, men det blommade ut om nätterna när några öl runnit ner.

Niklas Lindgrens språk som det refereras i boken från rättegången är ett inlärt psykobabbel, som han ingetts under förhör och samtal med psykoterapeuter; jag har svårt att tro att han skulle kunna laborera med sådana avancerade begrepp som split personalitys på egen hand, en man som pratar så här har inte den förmågan:

- Så slog jag hon, jag kastade ner hon på marken etc.

Brutaliteten i Niklas Lindgrens attacker är häpnadsväckande. Han går raskt fram mot kvinnorna, springer i fatt dem och slår dem med full kraft rakt i ansiktet, han sparkar, han river, han flåsar och stönar, han är som ett djur. Han får inte erektion och blir galen.

Vissa av de åtal som förekommer handlar om ofredande, överfall, försök till våldtäkt etc; det borde i ett par fall ha varit åtal för mordförsök.

När man läser om polisarbetet blir man förstås imponerad av den hängivenhet och den beslutsamhet som Umeåpolisen uppvisar när det gäller att lösa fallet, men det är ändå något som brister och det är svårt att peka ut vad det är : polisen får inte ihop trådändarna, ser inte det geografiska mönstret, att allt utspelar sig inom en snäv cirkel vars epicentrum är Niklas Lindgrens arbetsplats, papper slarvas bort och tips försvinner i mängden av dem som flödar in.

Niklas Lindgrens vidare öden i cellen bekymrar mig inte särskilt. Jag tror inte att han någonsin kan släppas ut eller botas från sin genuina ondska utan det är bäst att han sitter där för evigt och för dagbok över hur vakterna kommer och går - han är ju pedant.

Sedan väntar jag på en bok om Niklas Lindgrens fru - vad visste hon, hur kan hon fortfarande älska detta monster? Hälsa på honom i cellen? Obegripligt. Ska hon kyssa den blodiga men avtorkade mun som för en kort tid sedan bet av ett öra? Smeka de händer som rev och slet i kvinnornas underliv...