Valborg : En resa genom vemodets landskap
1:a maj och det ösregnar; jag har aldrig gått med i något förstamajtåg, inte ens när jag var ung och betydligt vildare än nu.
Det blir nåt lätt absurt när en politisk rörelse som praktiskt taget oavbrutet sedan 1933 innehaft den politiska makten tågar under plakat med krav på rättvisa och solidaritet. Ja, var är den, var har ni gjort av solidariteten, ingenting här, ingenting där.
Men för bövelen, det är ju den råa makten som marscherar; må det regna på den så att fanorna väger tunga som bly och färgen rinner av plakaten.
Är det nån talare jag vill lyssna till vore det SSU-pugilisten Anna Sjödin ty där förenas på ett åskådligt sätt maktarrogans, oförskämdhet, en otrolig svada och en förställningskonst som är djupt imponerande - jag undrar om hon kommer att fördöma ordet svartskalle i sin retoriska exposé över landets orättvisor?
Folk får gärna demonstrera, det är dem opåtaget, men jag vill inte att denna majdag skall vara en röd helgdag, som allvarligt stör det jag mest bekymrar mig om, min vardag och tidningsutgivningen.
Internationalen är visserligen en klämkäck låt, ganska medryckande, men det tycker jag också om Horst Wessel-sången, som anslår samma känslosträngar med taktfasta refränger:
”Die fahne hoch, SA marchiert med ruhen festem schritt...”
Hur många mord har det begåtts till tonerna av dessa taktfasta melodier?
EN RESA : När vi i går kväll for hem genom den mörka Smålandsskogen från den Valborgsmässoeld som vi firat vid i vackra men ödelagda Virserum - de tomma fabrikslokalernas kommun - var klockan tio på kvällen. Under de första åtta milen mötte vi inte en enda bil och vi såg inte en enda människa och ändå for vi förbi sådana tätorter som Högsby, Långemåla, Ruda.
Jag minns en tv-serie från England som utspelade sig i ett land där en modern pest gått fram; alla människor hade dött, blott en man och en kvinna fanns kvar i hela landet - dessa två var vi, ensamma i bilen, denna valborgsmässonatt med ösregn och tät dimma, svisch ,svisch säger vindrutetorkarna.
När vi kom till Blomstermåla sipprade det in lite brandrök genom bilfönstret så här hade man tydligen fått fart på elden trots ösregnet - fullkomligt ödsligt, inte en bil till möte, inte en människa och ändå läser jag i Aftonbladet att natten i Blomstermåla var våldsam med invandrare och skinheads i knivbråk, en svårt skadad - och det skedde när vi åkte förbi. Var?
En resa norrut i Småland ifrån min lilla stad är en resa mot intigheten; det är gripande vackert på småländskt sätt men så vemodigt att jag nästan inte står ut - inget kan få mig mer sorgsen än en stor och vacker ladugård som står övergiven, en stor fabrik där man vet att där jobbade en gång 300 man men som nu står ödsligt svart med krossade fönster och dörrarna hängande på sned.
Längs vägen hus som står mörka.
I Virserum till exempel kan man köpa ett stort trähus med 10 000 kvm tomt för under 200 000 kr.
De bybor vi tänder elden tillsammans med är småbönder, hantverkare och arbetare med hemmafruar; de flesta av dem mångsysslare som drar sig fram; här dricks öl och brännvin, vin finns inte i medvetandet och vore en ren oförskämdhet att bjuda på, därtill kaffe och grillkorv. Och då tänker jag som så, om det finns en utrotningshotad art, en diskriminerad folkspillra så är det vi, landsbygdens folk.
En sak vet jag med bestämdhet, inte en enda av dem kommer att gå i något förstamajtåg i dag.
Citat ur DN
"DEN FRÅGA VI bör ställa oss är: Ska Sverige, där frihet och jämlikhet är starka värden, företrädas av en familj eller ska också vår främsta representant väljas med folkets aktiva stöd?"
Ja, vem ska vi välja, ska vi säga som Churchill när det var tal om att välja ordförande i Torys. Låt oss ta den dummaste, så händer ingenting och utvecklingen går framåt som den alltid gjort. Då skulle jag vilja föreslå riksdagsmannen Arne Kjörnsberg. Om en kvinna faller er på läppen föreslår jag antingen Lena Hallengren eller Berit Andnor; jag kan också tänka mig plantan ifrån ROKS, von Wachenfeldt eller den för utmattning undere fyra år sjukskrivna kvinnan som jobbade heltid med politik i feministpartiet, vad hon n u hette, eller varför inte Carlshamran, det vore väl livat.