Margot Wallströms Europa ett nytt Sovjet
Det finns några ingredienser i eu-kommissionärens Margot Wallströms åsikter som skrämmer mig, det är för det första tomheten i budskapet, som det föreligger på hennes blogg, det är det ytterligt naiva språk på vilket de enkla tankarna är avfattade, det är den pockande omsorgen och daltet med oss eu-medborgare, men mest skrämmande ändå, är hennes oförsonlighet, för att inte säga hat mot meningsmotståndare. Hennes vänlighet och öppenhet är en politiskt korrekt mask, men hon har huggtänder.
Jag har tidigare lagt märke till hennes utfall mot USA, mot Berlusconi, som måhända speglar hela eu-kommissionens åsiktskomplex. I den senaste bloggen väller hennes fram avsky mot Nigel Farrage, europeisk parlamentsledamot för UKIP, United Kingdom Independent Party. Han beskylls för att vara en fegis, som om det skulle ankomma på en kommissionär att recensera parlamentets ledamöter.
Margot Wallström har nu varit i England för att där fira Svenska Handelskammarens 100-årsjubileum.
Naturligtvis, und hast du mir gesehen, ty vad hade ni väl väntat er, utbrister hon i lovord över det mångkulturella London. Och så tillägger hon vid en pressutfrågning, att det hon fruktar mest för närvarande är ett svagt Europa.
Margot Wallström vill ha ett starkt Europa så att hon kan skydda oss; hon vill ha ett starkt Europa så att företagen följer alla regler, så att konsumenterna skyddas av lagstiftning när det gäller matkvalitet och miljö; de politiska besluten i Bryssel skall dessutom balansera den globala kapitalismen.
Alla dessa anledningar att stärka Europa får mig att vilja ha ett svagt Europa - det Margot Wallström vill frambesvärja är just det jag fruktar - ett europeiskt Gosplan, apparatjikernas Europa, ett socialistiskt Europa.
I England har den senaste tiden en av de stora frågorna varit det blyförbud som EU-kommissionen utfärdat. I den lilla engelska byn Lee-on-the-Solent (ser man inte ett litet idylliskt Midsumer framför sig) har kyrkokören tvingas ställa in sitt årliga framträdande sedan spel på kyrkorgeln förbjudits - det är bly i piporna.
EU-kommissionen som har så mycket att bestyra med vår välfärd lovar nu genom Margot Wallström att vidta en del åtgärder så att orgelipiporna på nytt kan ljuda på den engelska landsbygden, i bly eller utan, det vet man inte, nya regler är på gång från Bryssel i denna viktiga sak.
URSÄKTA : Den för sina rena och fläckfria kampanjmetoder kända ljusgestalten, partisekreteraren Marita Ulvskog (s), kräver med darr på stämman att folkpartiet tar avstånd från sina fula kampanjmetoder på nätet mot statssekreterare Lars Danielsson; där har unga folkpartister låtit antyda och undslippa sig, att Danielsson har ett förhållande med Helena Eduards, sekreteraren.
Även denna blogg har deltagit i smutskastningen, men det har skett i god tro (vi har bara plankat kvällstidningarna); dock och emellertid: vi har till skillnad från alla andra inte talat nedsättande om snedsteg, ty sådana har vi respekt för efter ett långt liv med gott av den varan, utan istället berömt Danielsson för hans goda smak och beklagat fru Eduards för motsatsen; om vi därmed har åstadkommit skada var det utan uppsåt. Ursäkten kan väl inte bättre framföras än den dag det finns en annan förklaring.
Den som är utan snedsteg kaste förste stenen.
Utan snedsteg har du knappast levt livet.
Små snedsteg, min son, skall du inte förakta.
Efter ett liv fyllt av snedsteg drog han nöjd och mätt sin sista suck.
Snedsteg, det är det mitt liv, dä se.
Detta var en man vars liv var så fyllt av snedsteg att de kan fylla en hel bok.
Här under denna sten vilar en man vars liv kantades av snedsteg, dock bestämde han sig på det yttersta och tog det sista snedsteget (fyll i datum).
MÅNGKULTUR : Måste man vara för mångkultur. Kan man man inte vara emot? Vad händer om man är emot? Om jag säger: jag vill inte ha mångkultur. Måste jag då sitta i fängelse? Får jag spö?
Jag tycker inte att alla kulturella yttringar är lika mycket värda. För min egen del avskyr jag afrikanska danser och evigt trummande lika mycket som jag tycker illa om fiolgnäll från Dalarna. Mozart är bättre.
Men om jag nu ogillat bara trummande från Afrika, men älskat fiolgnissel i Dalom, hade jag då varit rasist?
Varför är mångkultur fint som snus men enbart nationell kultur fult?
Vem bestämmer hur det är och skall vara?