Östra Ölands fria horisont

Det finns en hel del påtagliga bevis kvar av ”Bäckebotorpeden”, Hitlers hemliga vapen, som slog ned i Gräsdal, Bäckebo, år 1944 den 13 junipå eftermiddagen. Blandat med fakta förekommer myter, bland annat påståendet att tyska agenter skulle ha åkt omkring i bygden och spionerat från bilar tillhöriga begravningsbyråer.

I skogen finns fortfarande kvar en drygt meterdjup grop efter V2:ans nedslag; den var tydligare förr när gropen fanns i storskogen, senare på ett kalhygge. Nu har ungskogen av gran vuxit sig så tät att det är svårt att ta sig fram.

En liten hemmagjord skylt med ordet ”Bomben” pekar in mot nedslagsplatsen från vägen, och det gäller att försöka följa den lätt upptrampade stig som leder mot nedslagsplatsen, men det är lätt att gå vilse och kanske förlora sig i den väldiga skogen.

Vrakdelar

Omedelbart efter kraschen kom svensk militär till nedslagsplatsen och började samla ihop vrakdelarna, hemvärnet ställdes ut att vakta gropen och allmänheten uppmanades att lämna in alla vrakdelar som insamlats, vilket skedde till en del, men raketdelarna var spridda över en stor yta så det finns ett och annat kvar som souvenirer, kedjor, plåtbitar och allehanda metallföremål har jag sett.

Ett engelskt expertteam anlände också till platsen och efter det att raketdelarna förts till Stockholm samarbetade svenskarna och engelsmännen. Henry Kjellsson, Flygtekniska försöksanstalten ledde det svenska arbetet : ”Av den nedfallna lufttorpeden har hittills 2 010 kilo skrot hopsamlats, delarna hava transporterats till Stockholm och upplagts i lokal vid Flygtekniska försöksanstalten; rekonstruktionen påbörjades den 4/7 och pågår...”

I mitten av juli vara analysen klar och raketen sändes till Farnborough i England där ingen längre känner till den och enligt uppgift ”har den nog slängts...”

Fakta

Men redan den 8 maj hade det engelska expertteamet, som förmodligen var mer tekniskt pålästa om detta vapen än svenskarna, sin analys klar. I ett hemligt telegram i chiffer från engelska ambassaden i Stockholm till Flygvapenministeriet i White Hall redogjordes för undersökningen.

Följande fakta redovisades nu för första gången, och engelsmännen fick därvid en aning om det vapen som snart skulle regna ner över dem och ta död på tusentals människor:

1. Missilen är mycket större än en ”flying bomb”, V1.

2. Bränslevolymen måste vara mycket betydande med tanke på bränslepumparnas storlek.

3. Komplex radiostyrning.

4. Med tanke på hur många mantimmar som är nedlagda på detta vapen måste stora resultat vara förväntade av tyskarna.

5. Sprängladdningen som medförs, ”war head”, kan antas vara 5 000 kilo, kanske mer. (Detta var en felaktig gissning, raketen kunde bära ett ton, och hade därmed en effekt som ej kunde påverka krigets utgång.)

Detta var de viktigaste punkterna inledningsvis, därefter följde en del uppgifter som sade att det svenskarna trodde vara en kompressor var säkerligen en bränslepump, bränslet hade lämnat efter sig violett färg i rören, radiokontrollen tycktes vara en ”basic H293 radio controll unit”, som engelsmännen redan kände till.

Punkten 17 upplyser om att svenskarna skulle försöka fastställa frekvenserna för radiostyrningen. Dessa skulle sändas till England så fort de kom fram så att motåtgärder kunde vidtas mot V2. 

Det rapporterades också att raketens elektriska kretsar var oerhört komplicerade och att raketens konstruktion pekade mot serieproduktion.

Engelsk hot

Det var ett gott samarbete, som visserligen inneburit svenska eftergifter hela vägen, bland annat engelsk militärpersonal på svensk mark, vilket naturligtvis grovt stred mot vår neutralitet, men samarbetet var förståeligt; det gällde att hålla sig väl med krigets segerherrar, England och USA. Vi hade fjäskat för Hitler fram till Stalingrad, nu måste vi ställa oss in hos den andra sidan. Detta är vår stolta neutralitet.

Men helt plötsligt började svenskarna mopsa upp sig. En major Petersen från den svenska underrättelsetjänsten krävde att få ta del av de allierades krigsplaner rörande Norge för att lämna ut ytterligare uppgifter om de tyska raketerna och V2:an i synnerhet. Kanske rörde det radiosignaler, vi vet inte.

Men nu blev den engelska reaktionen stark, för att inte säga rasande. Den svenska regeringen skulle hållas ansvarig för alla de dödsoffer som denna vägran medförde. När kriget var slut skulle Sverige få betala för sin hållning, som kallades ”most unfriendly”, det närmaste man kan komma ett krigstillstånd på diplomatspråk.

Hot mot sjötrafik

Den brittiske flottchefen, The First Sea Lord, var oerhört chockad över den svenska inställningen, en vänligt sinnad stat.Hur kunde den bete sig så skamligt? Engelska liv är i fara genom denna svenska vägran och detta kommer att få de allvarligaste konsekvenser för Sverige när kriget är slut.

Hotelserna sattes också i verket direkt. I ett telegram, som också sändes till Moskva, förklarade engelsmännen att de skulle se till att den svenska handeln med Tyskland upphörde.

Krigsaktiviteterna skull öka i Östersjön. Stettin (”vår hamn” i Tyskland) mineras, Östersjön skulle förklaras för ”a dangerous area” och slutligen ombads Sovjet stödja denna linje mot Sverige.

Svenska fartyg skulle efter detta vara i allvarlig fara om de gick på Tyskland. Även USA underrättades om dessa hårda åtgärder mot det mopsiga Sverige, som inte hade annat att göra än att krypa till korset, ty vad kunde vi sätta emot.

Radioavlyssning

Två radiostationer upprättades nu för att pejla in de tyska V2:orna så att dessa kunde störas ut. 

En radiostation, som förblev hemlig upprättades på det brittiska konsultatet i Malmö. Den andra radiostationen etablerades på södra Öland, närmare bestämt i en liten röd stuga i Ottenby där två engelsmän under stort hemlighetsmakeri lyssnade på radiotrafiken från Peenemünde.

Hur kom det sig då att den V2, som uppsköts från Peenemünde gick så snett? Jo, det var ett mänskligt misstag. När denna raket, människans första överljudsfarkost, sköts upp blev raketoperatören så hänryckt att han förde joysticken åt fel håll varvid raketen begav sig i väg mot Bäckebo.

Innan jag slutar vill jag nämna att uppgifterna härovan om den allvarliga konflikten mellan England och Sverige om Bäckeboraketen hämtats ur tidigare hemligstämplade brittiska handlingar, nu frisläppta, och här i KLT/Nybro Tidning är det första gången denna historiska och mycket allvarliga kontrovers blir omtalad. (Denna artikel fanns förra veckan i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning, ej på nätet ännu. Men den som vill prenumerera kan slå till på www.klt.nu - en prenumerationssajt)