Därför misslyckades kommunismen
Jag har ägnat någon tid åt Chrustjov, Sovjetledaren, som fascinerar mig. Först har jag läst den mäktiga Chrustjov-biografin av Taubman, sedan memoarerna plus Glasnostbanden. Sovjeledaren har intresserat mig ända sedan jag såg bilden på honom och Tage Erlander i Harpsundsekan under statsbesöket i Sverige 1964. Det var också då det släpptes ut en gris på Stockholms gator, på grisen hade någon textat ”Krusse” - ekan och grisen, bilder som etsat sig fast.
Vart tog ekan vägen, förresten? Jag har frågat på UD, som inget vet. Var inte ekan K-märkt? Kanske är det numera allt för löjligt att ta ut internationella statsmän i en eka när de måste sitta med flytväst på sig som små dagisbarn.
I Glasnost-banden förekommer en hel del oerhört intressanta politiska avslöjanden:
- det var Kim Il Sung i Nordkorea som startade Koreakriget med välsignelse från Stalin.
- i memoarerna avslöjar Chrustjov att McCarthyismen i USA hade fog för sig. Chrustjov till och med tackar alla de amerikaner, Hiss, Rosenberg och andra som vi inte känner till, för att de överlämnade atombombens hemligheter till Sovjet.
- i samtal med Mao fick Chrustjov höra att denne var beredd att offra 300 miljoner kineser i ett kärnvapenkrig med USA. Då förstod Chrustjov att Mao förmodligen inte var riktigt klok.
- Under Kubakrisen ville Fidel Castro att Sovjet skulle anfalla USA med kärnvapen.
- Berlinmuren var Chrustjovs idé.
Sovjetunionen var det genompolitiserade samhället, och det påminner mig en hel del om det genompolitiserade EU i dag. Det fanns inte en fråga, hur liten den än var, eller hur stor, som inte politikerna lade sig i.
Chrustjov hade synpunkter på hur man odlade dill, var majs skulle planteras (han blev helt majsgalen efter ett USA-besök), han hade synpunkter på tomatodlingen i Bulgarien, men också på vilken sorts raketbränsle som skulle brukas i de interkontinentala missilerna, var fabriker skulle anläggas, hur det skulle producera etc etc. Han avgjorde om raketer och atombomer skulle tillverkas i underjordiska fabriker eller ovan jord, och så gick han på dagarna i ända. Tiden räckte inte för allt som politbyrån skulle bestyra.
Publiceringen av enskilda böcker, till exempel Doktor Zjivago och En dag i Ivan Denisovitjs liv, behandlades i politbyrån och föranledde animerade diskussioner under flera dagar, liksom film och annan kulturproduktion, vad som skulle stödjas och vad som skulle förkastas var politiska frågor och krävde politiska svar, som inom EU.
Chrustjov såg på USA och de fria demokratierna i väst med avund; han kunde inte begripa att de ur produktionssynpunkt var bättre och effektivare än det marxistiskt ordnade Sovjet. Han var övertygad om att Sovjet skulle gå förbi USA i välstånd inom kort.
Hur kom det sig att USA skapade välstånd medan det överlägsna marxistiska-leninistiska systemet endast producerade fattigdom, och att det endast fanns usel dill och ruttna tomater i affärerna?
Att mänsklig frihet kunde ha med saken att göra föresvävade inte Chrustjov, som ändå var en man med mycken intelligens och stor slughet.
Till och med när han sitter gammal och grå på en bänk och dikterar sina memoarer är han övertygad om kommunismens välsignelser, men man känner ändå att han börjar tvivla; att erkänna nederlaget är dock för mycket ty det skulle innebära att hela livet hade varit förfelat och förspillt. Ändå förstår man, att i en annan tid, i ett annat politiskt klimat hade Chrustjov kunnat bli en stor rysk ledare. Men han var ändå rätt man i fel tid och en god människa, trots allt, i en ond tid.
Chrustjov var inte kommunist av andra skäl än att han ville väl, han trodde verkligen på idén, först sent i livet kom han till insikten att man måste slå upp fängelsedörrara, ta av bojorna och ge människan frihet..
Här följer de magnifika slutorden i Glasnostbanden:
”Min tid är förbi och jag är mycket trött. Jag är nu i den åldern att jag inte har något framför mig utom det förgångna. Min enda framtid är att gå i graven. Jag är inte rädd för graven, jag vill dö. Det är så enformigt, så enformigt och långtråkigt för mig att leva i min situation. Men jag vill ta det här tillfället i akt att ge uttryck för mina åsikter en sista gång...” (Chrustjov, 1894-1971)