Östra Ölands fria horisont

UTI VÅR lilla stad är vi nu alla medlemmar i den globala IKEA Family; under pompa och ståt invigdes IKEA i dag. 5 000 personer köade, en del hela natten för att vara först.

Kön på premiärdagen var lika lång som det antal människor som sökte de 80 jobben som IKEA hade att erbjuda, alltså 5 000 personer.

Efter nedläggningen av ett stort antal högteknologiska industrier, varv, tågfabriker, bilfabriker, elektroniktillverkare etc med tusentals anställda är det nu försäljning av möbler, värmeljus och servetter som skall ge oss livskraften åter.

DET FINNS, har jag lagt märke till, ett standardutseende på advokater, och det även uti min lilla stad. Så kom inte och säg att vi är efterblivna.

Där kommer han och går, sneddar över gatan : Svart kostym, bakåtslickat hår, långt vid öronen och i nacken, glasögon med tunna guldbågar, ovalrunda glas, svart tröja som går ganska högt upp i halsen, svarta skor, blanka, inga tofsar, men gärna med snörning, inga loafers. Portfölj ? Ja, en liten tunn och svart, han behöver inga papper, han har allt i huvudet.

När jag ser honom snedda över gatan ser jag också alla de andra som ofta är med på TV, Martinsson och vad dom heter, och jag kommer i dag för första gången på var jag sett dessa typer förut : Det slår mig som en blixt, men det är ju Al Pacino i Gudfadern, javisst är det så.

Ser man alltså på, det är små advokatkopior ur Gudfadern-filmen, det är då ganska sött.

SOCIALSTATEN HAR en särskild röst och den har ett särskilt ansikte; för mig flyter ansiktena av Berit Andnor, Göran Persson och Morgan Johansson samman till ett enda : Socialstatens ansikte, helt utan konturer och profil - blekt, upplöst, som när man ser ett ansikte strax under en vattenyta.

Socialstaten har också en röst, en stämma. Denna röst är mild och förstående, den är inställsam och nästan viskas fram på ett oljigt och gudsnådeligt sätt, meningarna börjar i ett högt tonläge och sjunker sedan i höjd fram mot meningens slut så att när den ändar sägs sista ordet nästan som i en suck. De frågor som denna röst formulerar har oftast bara ett svar, det ligger i röstens natur att man måste svara på ett visst sätt.

?Du säger att du inte mår bra för det mesta, men hur menar du egentligen, är det i din roll av invandrad kvinna som du upplever detta förtryck?? Det sista mycket tyst.

I radioserien 8 x Afrika kan ni avnjuta socialstatens röst in persona.

JAG TRIVS inte i detta land, jag vill flytta men jag är för gammal, det är den hemska sanningen. Jag känner mig som Ulrich Schacht i det forna DDR, han satt som fånge men släpptes mot betalning över till Västtyskland i början av 70-talet. I Västtyskland blev han sedermera chef för Welt am Sonntag. Ulrich bor nu i Sverige.

I en intervju med journalisten och författaren Åke Svensson i Smålandsposten berättar Ulrich Schacht om sina DDR-år:

Det kommer ett ögonblick då man måste bestämma sig om man skall medverka eller inte... För mig stod det klart att jag är inte kompatibel...

Det betyder ju inte att man gör motstånd 24 timmar om dygnet, men man blir rätt fri när man lever autentiskt, när man lever ett äkta liv och blir främling i samhället. Det är samma typ av frihet som kristna människor har i förhållande till omvärlden... Skapar man sig ett livsrum är systemet försvagat på en avgörande punkt...

Jag vet inte varför dessa ord gick mig rakt i hjärtat.

Gunnar Ekelöf också : Non Serviam : Jag tjänar inte.

Den som vill kommentera : kurt_lundgren2000@yahoo.se