Ubåtarna : Svenska spioner hjälpte ryssarna?
BOKANMÄLAN : Emil Svensson. Under den fridfulla ytan. Marinlitteraturföreningen. 343 sidor, illustrerad.
Den 28 oktober var en vanlig dag på redaktionen på den lilla tidning där jag då var nyhetsjorunalist. Vid åttatiden på morgonen släntrade jag in och satte mig vid telefonen för att kolla med lotsarna om nåt hänt till sjöss, det gjorde jag varje dag eftersom vi har lång kuststräcka och alltid händer det nåt.
”Det står en rysk ubåt på grund i Karlskorna skärgård, där har den stått hela natten”, svarade vakthavande på lotsen. ”Ring lotsen i Karlskrona så får du besked.”
Och det gjorde jag. Det stämde. Nåt helt enormt hade hänt. Det kändes som om kriget var nära.
Jag har därefter aldrig tvivlat på ryska ubåtar i svenska farvatten - jag har sett en själv ty jag for förstås dit och på plats följde jag hela dramat.
Emil Svensson, kommendör av 1:a graden vid pensioneringen, berättar i minnes- och dokumentationsboken Under den fridfulla ytan från sin centrala position i ubåtsjakten, och den som tar del av denna gedigna dokumentation behöver aldrig mer befara att militären drivits av hjärnspöken eller jagat minkar, det senare påstående kom mitt under förhandlingarna med ryssarna och man kunde nästan tro att det gjorts för att medvetet skada svenska intressen.
Vad var alla dessa kommunistiska ubåtskränkningar ett uttryck för? Först handlade det om beslutet 1972 som gjorde nationen ren på nästan alla möjligheter att jaga ubåtar, vi inbjöd ryssarna helt enkelt. Det andra motivet var det svenska skumraskspelet med Nato, som ryssarna kände till, som folket svävade i okunnighet om. Vårt skamliga dubbelspel tvingade ryssarna till hög vaksamhet.
Emil Svensson angriper gång på gång både den politiska och militära ledningen för inkompetens och särskilt den militära byråkratin tycks ha höjder eller djup, som en normal människa inte kan föreställa sig. Så till exempel förhindrades den militära effektiviteten rejält av arbetstidslagarna som förbjöd övertidsarbete.
I antyds ett par gånger att ryssarna visste vad som ägde rum, det fanns en spion högt upp i försvarsledningen, och ett par övningar ägde rum hemligt för att om möjligt fånga in denna läcka, ett scoop som tidningarna missat helt, men här har ni tipset.
Boken inleds som en deckare med ett par kapitel som är riktigt spännande, men det är ren fiktion. Dessa sidor visar att Emil Svensson har deckartalang, så där kan man hoppas på en fortsättning.
På nåt sätt var det ganska spännande med en stor och mäktig kommuniststat som granne. Jag själv minns alla de sammandragningar av baltiska och ryska fiskefartyg med konstiga antenner som i kvällningen lade sig utanför Öland. De sökte skydd för stormen fast det var nästan stiltje; när mörkret föll var det ljus som av en liten stad blott 500 meter ut från öländska kusten; det flöt iland mystiska grejer med ryska bokstäver på; ibland kunde man räkna till 100-talet fiskebåtar - en hel del ölänningar, jag bland dem, såg grodmän ta sig i land som övningar, spår av miniubåtar i sanden, det har jag själv sett... riktigt spännande och kusligt.
Om Sverige kan jaga ubåtar nu är väl oklart, jag tror att vi har fyra egna ubåtar, marinen avrustad, kustförsvaret indraget, inga bemannade fyrar någonstans och inget gränsskydd alls. Välkomna skall ni vara till dårhuset Sverige.
Den 28 oktober var en vanlig dag på redaktionen på den lilla tidning där jag då var nyhetsjorunalist. Vid åttatiden på morgonen släntrade jag in och satte mig vid telefonen för att kolla med lotsarna om nåt hänt till sjöss, det gjorde jag varje dag eftersom vi har lång kuststräcka och alltid händer det nåt.
”Det står en rysk ubåt på grund i Karlskorna skärgård, där har den stått hela natten”, svarade vakthavande på lotsen. ”Ring lotsen i Karlskrona så får du besked.”
Och det gjorde jag. Det stämde. Nåt helt enormt hade hänt. Det kändes som om kriget var nära.
Jag har därefter aldrig tvivlat på ryska ubåtar i svenska farvatten - jag har sett en själv ty jag for förstås dit och på plats följde jag hela dramat.
Emil Svensson, kommendör av 1:a graden vid pensioneringen, berättar i minnes- och dokumentationsboken Under den fridfulla ytan från sin centrala position i ubåtsjakten, och den som tar del av denna gedigna dokumentation behöver aldrig mer befara att militären drivits av hjärnspöken eller jagat minkar, det senare påstående kom mitt under förhandlingarna med ryssarna och man kunde nästan tro att det gjorts för att medvetet skada svenska intressen.
Vad var alla dessa kommunistiska ubåtskränkningar ett uttryck för? Först handlade det om beslutet 1972 som gjorde nationen ren på nästan alla möjligheter att jaga ubåtar, vi inbjöd ryssarna helt enkelt. Det andra motivet var det svenska skumraskspelet med Nato, som ryssarna kände till, som folket svävade i okunnighet om. Vårt skamliga dubbelspel tvingade ryssarna till hög vaksamhet.
Emil Svensson angriper gång på gång både den politiska och militära ledningen för inkompetens och särskilt den militära byråkratin tycks ha höjder eller djup, som en normal människa inte kan föreställa sig. Så till exempel förhindrades den militära effektiviteten rejält av arbetstidslagarna som förbjöd övertidsarbete.
I antyds ett par gånger att ryssarna visste vad som ägde rum, det fanns en spion högt upp i försvarsledningen, och ett par övningar ägde rum hemligt för att om möjligt fånga in denna läcka, ett scoop som tidningarna missat helt, men här har ni tipset.
Boken inleds som en deckare med ett par kapitel som är riktigt spännande, men det är ren fiktion. Dessa sidor visar att Emil Svensson har deckartalang, så där kan man hoppas på en fortsättning.
På nåt sätt var det ganska spännande med en stor och mäktig kommuniststat som granne. Jag själv minns alla de sammandragningar av baltiska och ryska fiskefartyg med konstiga antenner som i kvällningen lade sig utanför Öland. De sökte skydd för stormen fast det var nästan stiltje; när mörkret föll var det ljus som av en liten stad blott 500 meter ut från öländska kusten; det flöt iland mystiska grejer med ryska bokstäver på; ibland kunde man räkna till 100-talet fiskebåtar - en hel del ölänningar, jag bland dem, såg grodmän ta sig i land som övningar, spår av miniubåtar i sanden, det har jag själv sett... riktigt spännande och kusligt.
Om Sverige kan jaga ubåtar nu är väl oklart, jag tror att vi har fyra egna ubåtar, marinen avrustad, kustförsvaret indraget, inga bemannade fyrar någonstans och inget gränsskydd alls. Välkomna skall ni vara till dårhuset Sverige.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: