Vad gör alla svenskar i Libanon?
Lite kätterska tankar först innan det kommer en hel del annat, från Peenemünde.
Jag är mäkta imponerad över det stora antalet svenska som finns i Libanon. Först var det ett par tusen, sedan fyra tusen, därefter fem, och nu läser jag att det finns bortåt sex tusen, kanske åtta tusen, svenska landsmän där. How come, vad gör så många landsmän där? Om jag säger så här, vad säger då ni : Vore inte detta värt att kolla lite för berörda myndigheter, blir man inte nyfiken såsom jag blir?
OCH APROPOS Libanon läser jag om den fete muslimske hatpredikanten Omar Bakri som förra året flydde från England till Libanon för att där fortsätta sitt hatande mot västerlandet. Nu befinner han sig mitt i det heliga krig han i åratal krävt, vad gör han, tar han ett gevär och ger sig ut för att döda otrogna, kristna och judar? Nej han försökte tränga sig ombord på ett engelskt örlogsfartyg för att komma undan, han har skrivit brev till ambassaden där han bönar och ber att få lämna Libanon av humanitära skäl.
Fanatiker kräver alltid att andra skall dö, aldrig vill de själva möta det ärorika slutet; tror de inte på 73 jungfrur i Allahs himmelrike? På med självmordbältete, Omar.
The Sun:
In an email to officials, dole scrounger Bakri pleaded: The current situation in Beirut left me without any choice but to appeal to you to grant me a visit visa to see my children for one month.
But his bid to sneak on one of our ships was blocked at harbour gates by sharp-eyed officials.
EFTERSOM KVÄLLSTIDNINGARNA nu skänker bort DVD-filmer om man köper en bilaga för tio spänn tvingades jag i går att köpa en DVD-spelare, av ren snålhet införskaffades den alltså - jag trodde aldrig vi skulle lyckas montera ihop den med tv-n, men hon (min fru) klarade det efter lite glada tillrop och en del uppmuntran från min sida; så nu har vi parabolantenn, kombinerat med en inomhusantenn, digitalbox, dvd och tre fjärrkontroller, bakom tv-n ser det ut som ett kråkbo av sladdar, - om allt detta skall kunna styras från tv-soffan måste man vara spik nykter.
EN DVD-spelare kostar ca 500 kr, och vi köpte den billigaste, matade in filmen vi fått tillsammans med kvällstidningsbilagan, det var Mördare utan ansikte med Rolf Lassgård i huvudrollen och Sven Wollter i en av de viktigaste birollerna; vilka stora skådespelare dessa två, makalöst bra. Sven Wollter skulle man kunna ställa framför en kamera och be honom läsa en kommunal förordning så skulle det bli stor dramatik - hur bär han sig åt?
Och hur bär man sig åt för att få in fyra timmar film på en liten blank skiva som har en diameter på 15 centimeter?
PÅ ÖLAND ÄR DET nu partiledarutfrågning. Det börjar i kväll med Peter Eriksson, Lejonborg på söndag och därefter följer partiledarna den ene efter den andre.
Därmed är väl valrörelsen i gång i stekhet värme. Rötmånad och alllt.
------------------
DETTA REPORTAGE publiceras i KLT/Nybro Tidning, som ännu inte finns på nätet annat än som en sajt där man kan prenumerera: www.klt.nu
Peenemünde:
Härifrån kom Bäckeboraketen
Peenemünde är den plats i norra Tyskland varifrån den vilsegångna Bäckeboraketen, en V2, avlossades på eftermiddagen den 13 juni 1944.
Avskjutningsplatsen ligger på ön Usedoms norra ände, Peenemünde. Med början i augusti 1943 bombade engelsmän och amerikaner platsen oavbrutet och man har svårt att föreställa sig att det skall finnas så mycket kvar att se.
Men det är mycket att se för en raketforskare och turist, faktum är att det mesta finns kvar och att tyskarna efter Östtysklands borttynande och införlivande med Västtyskland till ett enat Tyskland nu tar väl hand om alla de miljoner raketentusiaster från hela världen som strömmar till Peenemünde varje år.
Ett museum finns på platsen sedan år 2001, en bokshop innehåller allt som skrivits om de tyska raketerna, vilket är ganska mycket; där kan man till exempel inhandla Walter Dornbergers memoarer, endast på tyska, en oerhört intressant skildring av vad som tilldrog sig på Peenemünde under ett tiotal år, från ca 1935 till slutet 1945. Walter Dornberger var general och den högste ansvarige för raketforskningen inom Nazityskland, direkt underställd Hitler till vilken han kallades då och då för att avge rapporter om hur forskningarna fortskred. Ju sämre det gick för Tyskland i kriget desto mer besatt blev Hitler av sitt hemliga vapen, vergeltungswaffen, som han hoppades skulle lägga London i ruiner och därmed framtvinga en fred.
Först i rymden
Dornbergers memoarer, Peenemünde, Die geschicte der V-waffen, inleds med ett kapitel om ett historiskt datum, den 3 oktober 1942. Det var den dagen som en av människan tillverkad farkost i överljudsfart för första gången trängde ut i världsrymden och det var en V2-raket som gjorde denna historiska resa, tillverkad av tyska ingenjörer, dessvärre av Nazityska ingenjörer.
Tyskarna har i dag en ganska ambivalent inställning till sin egen vetenskapliga historia. Å ena sidan erkänner man det enorma vetenskapliga genombrott som V2 innebar, å den andra sidan var det Nazityskland som åstadkom denna fantastiska raket, och därför må man samtidigt skämmas en del. Men inget, inte ens nazismen och Hitler själv kan förringa den fantastiska ingenjörsprestationen att mitt under brinnande krig åstadkomma en så komplicerad och banbrytande farkost, från utblåsningen till nosen fylld av av teknologiska nyheter, som varken amerikaner eller engelsmän hade en aning om. Tyvärr för Nazityskland medförde satsningen på raketerna, i all synnerhet på V2, att all annan krigsproduktion måste försummas. Winston Churchill beräknar i sin bok över andra världskriget i kapitlet Hitlers hemliga vapen att den kostnad och arbetsinsats som lades ner på en raket motsvarade ungefär sex jaktplan. Hitlers krav att på fyra månader under år 1943 tillverka 30 000 raketer innebar detsamma som att producera 180 000 jaktplan. Det visar i vilken fantasivärld Hitler befann sig.
Det visade sig senare att trots förödande verkningar i London och många döda, upp till 7 000 människor, kunde V2-raketerna inte påverka krigets utgång.
Något på gång
Ända sedan krigets början i september 1939 hade engelsmännen underrättelser om att tyskarna hade ett hemligt vapen på gång och man antog att det var någon form av raket, som utvecklades, men inte förrän under 1942 kunde misstankarna preciseras närmare. Spaningsbilder visade att något stort var på gång i Peenemünde. Området låg alltid insvept i konstgjord rök och det mesta var kamouflerat, men nu kunde engelsmännen se att mängder av stora byggnader uppförts på platsen, märkliga konstruktioner som kunde vara uppskjutningsramper kunde ses på bilderna, och till och med en raket färdig för avfyrning fanns fotograferad. Ett angrepp sattes in med över 500 bombplan, 40 förlorades. Churchill skriver att oavsett förlusterna, de får bli hur höga som helst, så måste denna anläggning slås ut, totalt.
Men trots förödelsen kunde tillverkningen fortsätta ehuru avsevärt försenad och förhindrad. Raketproduktionen flyttades senare till Polen och Mittelwerke i centrala Tyskland där fabriker inrymdes i grottor.
Styrde fel
Kom så den olycksaliga dagen den 13 juni 1944 när vår egen Bäckeboraket avfyrades och gick vilse. Den var fulltankad med bränsle, en blandning av etanol/metanol (framställt på platsen av potatis) och vatten. På 1 000 meters höjd exploderade den över Gräsdal i Bäckebo; nedslagsplatsen blev en stor grop i skogen, vårt mest påtagliga minne av andra världskriget, en grop i skogen, no more, no less.
Walter Dornberger berättar att Adolf Hitler blev alldeles blek och ursinnig över detta raketsjabbel och Dornberger kallades därför till Führerhauptqvartier i Rastenburg för att förklara vad som hänt. Kunde de allierade genom denna raketmiss få reda på några fakta om V2-vapnet? Dornberger måste svara ja på den frågan.
Till slut lugnade Hitler ner sig och sade:
- Ja, men det kanske är bra att svenskarna fick ta emot raketen, nu vet svenskarna att jag kan nå dem med mitt nya vapen.
Till Usedom
Usedom är en gammal svenskö som under 40 år tillhörde det imploderade Östtyskland. Det är en ganska stor ö dit man kommer över en blåmålad bro. På den norra änden finns Peenemünde, innan raketforskningen startade en liten idyllisk bond- och fiskarby. Själva raketområdet är 25 kvadratkilometer stort. En ganska smal väg leder raketområdet och varje turist som kommer dit måste häpna över hur mycket som finns kvar av anläggningen, bostadshus, sjukhus, fabriksbyggnader, kraftverk, kranar etc. Under DDR-tiden låg här en hemlig militäranläggning för flotta och flyg, men nu är det allstå öppet för alla och ett raketmuseum plus ett upplevelsecentrum har skapats. Utanför museet står en V2:a i naturlig storlek; man kan sitta i skuggan under en V1:a och fika. Det kommer hela tiden massor av folk från hela världen för att studera raket-Mekka. Det var här rymdåldern startade.
I Peenemündes hamn har det vuxit upp restauranger och småaffärer och denna förbjudna och Gudsförgätna håla under DDR-tiden är nu ett dynamiskt turistcentrum som ger många välbehövliga jobb. Jag strosar runt en timme och tittar storögt på allt och glömmer kanske det lidande som här också drabbade tvångsarbetarna och tyskarna själva. På vägen från raketmuseet stannar vi till vid den vackra krigskyrkogården som ligger i en tallbacke. Här ligger begravna krigsfångar, motståndsmän, tvångsarbetare och tyskar som inte hade med saken att göra, men som ändå föll offer for Hitlers raketvansinne.
Och sist, Bäckeboraketen. Det står en glad och språksam tysk och säljer böcker från en liten bokshop utomhus.
Jag köper Dornbergers memoarer, en del vykort samt en bilderbok över Peenemünde.
- Jag är från Sverige, säger jag. Jag skriver om en V2:a som störtade i Bäckebo den 13 juni 1944. Den har du väl hört talas om?
- Du skojar, säger han. Det har väl aldrig störtat nån V2 i Sverige. Det vet vi här på Peenemünde ingenting om. Vi skickade dom mot London, inte Sverige.
- Men den gick fel, försöker jag.
- Det där har du drömt, säger han.
- Nej, det har jag inte inte för jag har sett raketgropen i Bäckeboskogen.
Jag är mäkta imponerad över det stora antalet svenska som finns i Libanon. Först var det ett par tusen, sedan fyra tusen, därefter fem, och nu läser jag att det finns bortåt sex tusen, kanske åtta tusen, svenska landsmän där. How come, vad gör så många landsmän där? Om jag säger så här, vad säger då ni : Vore inte detta värt att kolla lite för berörda myndigheter, blir man inte nyfiken såsom jag blir?
OCH APROPOS Libanon läser jag om den fete muslimske hatpredikanten Omar Bakri som förra året flydde från England till Libanon för att där fortsätta sitt hatande mot västerlandet. Nu befinner han sig mitt i det heliga krig han i åratal krävt, vad gör han, tar han ett gevär och ger sig ut för att döda otrogna, kristna och judar? Nej han försökte tränga sig ombord på ett engelskt örlogsfartyg för att komma undan, han har skrivit brev till ambassaden där han bönar och ber att få lämna Libanon av humanitära skäl.
Fanatiker kräver alltid att andra skall dö, aldrig vill de själva möta det ärorika slutet; tror de inte på 73 jungfrur i Allahs himmelrike? På med självmordbältete, Omar.
The Sun:
In an email to officials, dole scrounger Bakri pleaded: The current situation in Beirut left me without any choice but to appeal to you to grant me a visit visa to see my children for one month.
But his bid to sneak on one of our ships was blocked at harbour gates by sharp-eyed officials.
EFTERSOM KVÄLLSTIDNINGARNA nu skänker bort DVD-filmer om man köper en bilaga för tio spänn tvingades jag i går att köpa en DVD-spelare, av ren snålhet införskaffades den alltså - jag trodde aldrig vi skulle lyckas montera ihop den med tv-n, men hon (min fru) klarade det efter lite glada tillrop och en del uppmuntran från min sida; så nu har vi parabolantenn, kombinerat med en inomhusantenn, digitalbox, dvd och tre fjärrkontroller, bakom tv-n ser det ut som ett kråkbo av sladdar, - om allt detta skall kunna styras från tv-soffan måste man vara spik nykter.
EN DVD-spelare kostar ca 500 kr, och vi köpte den billigaste, matade in filmen vi fått tillsammans med kvällstidningsbilagan, det var Mördare utan ansikte med Rolf Lassgård i huvudrollen och Sven Wollter i en av de viktigaste birollerna; vilka stora skådespelare dessa två, makalöst bra. Sven Wollter skulle man kunna ställa framför en kamera och be honom läsa en kommunal förordning så skulle det bli stor dramatik - hur bär han sig åt?
Och hur bär man sig åt för att få in fyra timmar film på en liten blank skiva som har en diameter på 15 centimeter?
PÅ ÖLAND ÄR DET nu partiledarutfrågning. Det börjar i kväll med Peter Eriksson, Lejonborg på söndag och därefter följer partiledarna den ene efter den andre.
Därmed är väl valrörelsen i gång i stekhet värme. Rötmånad och alllt.
------------------
DETTA REPORTAGE publiceras i KLT/Nybro Tidning, som ännu inte finns på nätet annat än som en sajt där man kan prenumerera: www.klt.nu
Peenemünde:
Härifrån kom Bäckeboraketen
Peenemünde är den plats i norra Tyskland varifrån den vilsegångna Bäckeboraketen, en V2, avlossades på eftermiddagen den 13 juni 1944.
Avskjutningsplatsen ligger på ön Usedoms norra ände, Peenemünde. Med början i augusti 1943 bombade engelsmän och amerikaner platsen oavbrutet och man har svårt att föreställa sig att det skall finnas så mycket kvar att se.
Men det är mycket att se för en raketforskare och turist, faktum är att det mesta finns kvar och att tyskarna efter Östtysklands borttynande och införlivande med Västtyskland till ett enat Tyskland nu tar väl hand om alla de miljoner raketentusiaster från hela världen som strömmar till Peenemünde varje år.
Ett museum finns på platsen sedan år 2001, en bokshop innehåller allt som skrivits om de tyska raketerna, vilket är ganska mycket; där kan man till exempel inhandla Walter Dornbergers memoarer, endast på tyska, en oerhört intressant skildring av vad som tilldrog sig på Peenemünde under ett tiotal år, från ca 1935 till slutet 1945. Walter Dornberger var general och den högste ansvarige för raketforskningen inom Nazityskland, direkt underställd Hitler till vilken han kallades då och då för att avge rapporter om hur forskningarna fortskred. Ju sämre det gick för Tyskland i kriget desto mer besatt blev Hitler av sitt hemliga vapen, vergeltungswaffen, som han hoppades skulle lägga London i ruiner och därmed framtvinga en fred.
Först i rymden
Dornbergers memoarer, Peenemünde, Die geschicte der V-waffen, inleds med ett kapitel om ett historiskt datum, den 3 oktober 1942. Det var den dagen som en av människan tillverkad farkost i överljudsfart för första gången trängde ut i världsrymden och det var en V2-raket som gjorde denna historiska resa, tillverkad av tyska ingenjörer, dessvärre av Nazityska ingenjörer.
Tyskarna har i dag en ganska ambivalent inställning till sin egen vetenskapliga historia. Å ena sidan erkänner man det enorma vetenskapliga genombrott som V2 innebar, å den andra sidan var det Nazityskland som åstadkom denna fantastiska raket, och därför må man samtidigt skämmas en del. Men inget, inte ens nazismen och Hitler själv kan förringa den fantastiska ingenjörsprestationen att mitt under brinnande krig åstadkomma en så komplicerad och banbrytande farkost, från utblåsningen till nosen fylld av av teknologiska nyheter, som varken amerikaner eller engelsmän hade en aning om. Tyvärr för Nazityskland medförde satsningen på raketerna, i all synnerhet på V2, att all annan krigsproduktion måste försummas. Winston Churchill beräknar i sin bok över andra världskriget i kapitlet Hitlers hemliga vapen att den kostnad och arbetsinsats som lades ner på en raket motsvarade ungefär sex jaktplan. Hitlers krav att på fyra månader under år 1943 tillverka 30 000 raketer innebar detsamma som att producera 180 000 jaktplan. Det visar i vilken fantasivärld Hitler befann sig.
Det visade sig senare att trots förödande verkningar i London och många döda, upp till 7 000 människor, kunde V2-raketerna inte påverka krigets utgång.
Något på gång
Ända sedan krigets början i september 1939 hade engelsmännen underrättelser om att tyskarna hade ett hemligt vapen på gång och man antog att det var någon form av raket, som utvecklades, men inte förrän under 1942 kunde misstankarna preciseras närmare. Spaningsbilder visade att något stort var på gång i Peenemünde. Området låg alltid insvept i konstgjord rök och det mesta var kamouflerat, men nu kunde engelsmännen se att mängder av stora byggnader uppförts på platsen, märkliga konstruktioner som kunde vara uppskjutningsramper kunde ses på bilderna, och till och med en raket färdig för avfyrning fanns fotograferad. Ett angrepp sattes in med över 500 bombplan, 40 förlorades. Churchill skriver att oavsett förlusterna, de får bli hur höga som helst, så måste denna anläggning slås ut, totalt.
Men trots förödelsen kunde tillverkningen fortsätta ehuru avsevärt försenad och förhindrad. Raketproduktionen flyttades senare till Polen och Mittelwerke i centrala Tyskland där fabriker inrymdes i grottor.
Styrde fel
Kom så den olycksaliga dagen den 13 juni 1944 när vår egen Bäckeboraket avfyrades och gick vilse. Den var fulltankad med bränsle, en blandning av etanol/metanol (framställt på platsen av potatis) och vatten. På 1 000 meters höjd exploderade den över Gräsdal i Bäckebo; nedslagsplatsen blev en stor grop i skogen, vårt mest påtagliga minne av andra världskriget, en grop i skogen, no more, no less.
Walter Dornberger berättar att Adolf Hitler blev alldeles blek och ursinnig över detta raketsjabbel och Dornberger kallades därför till Führerhauptqvartier i Rastenburg för att förklara vad som hänt. Kunde de allierade genom denna raketmiss få reda på några fakta om V2-vapnet? Dornberger måste svara ja på den frågan.
Till slut lugnade Hitler ner sig och sade:
- Ja, men det kanske är bra att svenskarna fick ta emot raketen, nu vet svenskarna att jag kan nå dem med mitt nya vapen.
Till Usedom
Usedom är en gammal svenskö som under 40 år tillhörde det imploderade Östtyskland. Det är en ganska stor ö dit man kommer över en blåmålad bro. På den norra änden finns Peenemünde, innan raketforskningen startade en liten idyllisk bond- och fiskarby. Själva raketområdet är 25 kvadratkilometer stort. En ganska smal väg leder raketområdet och varje turist som kommer dit måste häpna över hur mycket som finns kvar av anläggningen, bostadshus, sjukhus, fabriksbyggnader, kraftverk, kranar etc. Under DDR-tiden låg här en hemlig militäranläggning för flotta och flyg, men nu är det allstå öppet för alla och ett raketmuseum plus ett upplevelsecentrum har skapats. Utanför museet står en V2:a i naturlig storlek; man kan sitta i skuggan under en V1:a och fika. Det kommer hela tiden massor av folk från hela världen för att studera raket-Mekka. Det var här rymdåldern startade.
I Peenemündes hamn har det vuxit upp restauranger och småaffärer och denna förbjudna och Gudsförgätna håla under DDR-tiden är nu ett dynamiskt turistcentrum som ger många välbehövliga jobb. Jag strosar runt en timme och tittar storögt på allt och glömmer kanske det lidande som här också drabbade tvångsarbetarna och tyskarna själva. På vägen från raketmuseet stannar vi till vid den vackra krigskyrkogården som ligger i en tallbacke. Här ligger begravna krigsfångar, motståndsmän, tvångsarbetare och tyskar som inte hade med saken att göra, men som ändå föll offer for Hitlers raketvansinne.
Och sist, Bäckeboraketen. Det står en glad och språksam tysk och säljer böcker från en liten bokshop utomhus.
Jag köper Dornbergers memoarer, en del vykort samt en bilderbok över Peenemünde.
- Jag är från Sverige, säger jag. Jag skriver om en V2:a som störtade i Bäckebo den 13 juni 1944. Den har du väl hört talas om?
- Du skojar, säger han. Det har väl aldrig störtat nån V2 i Sverige. Det vet vi här på Peenemünde ingenting om. Vi skickade dom mot London, inte Sverige.
- Men den gick fel, försöker jag.
- Det där har du drömt, säger han.
- Nej, det har jag inte inte för jag har sett raketgropen i Bäckeboskogen.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: