Myt och bluff om högre utbildning
NY BOK:
Mats Alvesson: Tomhetens triumf. Om grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel. (Atlas. Stockholm, 2006), 335 sidor.
Jag har inte hört just någonting om denna nyutkomna bok, blott ett mycket kort omnämnande i statsradion, för övrigt en ganska påfallande tystnad. Och jag förstår varför, Lundaprofessorn Alvesson ifrågasätter det allra heligaste politiska paradigmet, nyttan av den högre utbildningen i den form och omfattning den nu har då det politiska målet, omfattat av alla politiska partier och ifrågsatt av ingen, skall tvinga 50 procent av befolkningen att genomgå akademisk utbildning.
Varje människa som gått en akademisk utbildning vet, lärarna vet det, och också politikerna vet det: 50 procent av befolkningen klarar inte avancerad akademisk utbildning, ty de intellektuella resurserna för att hänga med finns tyvärr inte fördelade så att 50 procent av en befolkning besitter dem, tyvärr. Vad som sker i en sådan 50-procentssituation är istället att allt devalveras, det blir ett nollsummespel.
Alvessons bok, på sina ställen dock väl akademisk i sin framtoning, skär som en kniv genom smör - all den klycshbingo som politikerna ägnat sig åt de senaste åren i fråga om akademisk utbildning analyseras och smulas sönder, det är en obarmhärtigt och njutbar process att ta del av.
Det sker inledningsvis genom en personlig betraktelse från en tågresa som Alvesson gör från Lund till Stockholm dit han ska på konferens, en av dessa fullkomligt meningslösa konferenser, som förmodligen handlar om det grandiosa målet om akademisk utbildning för halva befolkningen, eller kanske kunskapssamhället med sin spetskompetens i en globaliserad värld, se där SM i klyschbingo.
Nåväl, vad ser Alvesson under sina resa? Jo, han ser sig omgiven av människor i ganska enkla serviceyrken, som inte kräver just någon utbildning alls, i varje fall inte akademisk sådan : biljettklipparen på tåget, servicepersonal som säljer kaffe och tidningar, städare på stationerna, chaufförer i bussar och taxi, på väg till konferensen observerar han kommunalarbetare av de mest skiftande slag, receptionister, servitriser etc - allt hedervärda yrken, men inte krävs det akademisk utbildning, den globaliserade spetskompetensvärlden finns helt enkelt inte här.
Ett personligt bidrag i frågan om grandios utbildning. För några år sedan tillfrågades jag i min egenskap av journalist om jag kunde föreläsa ett par timmar om hur en journalist använder internet som källa - det var kunskapslyftet, Datorteket, som frågade. Jag gick dit, föreläste inför en publik av arbetslösa i 50-årsåldern, damer och herrar, de allra flesta var kvinnor och de tycktes nästan alla vara utsparkade ur vårdsektorn där de jobbat som undersköterskor och med städning. Nu gick de på Göran Perssons kunskapslyft.
Efter föreläsningen vandrade jag runt i datorsalen där det satt ett stort antal kvinnor vid ett lika stort antal uråldriga datorer. En kvinna satt och knappade med ett pekfinger på bokstäverna. Jag frågade vad hon gjorde.
Jag gör ett specialarbete om vin, sade hon.
Hur gör du då, frågade jag.
Jo, läraren sade att jag skulle skriva av vinavsnittet i Svensk Uppslagsbok på den här datorn, så det sitter jag nu här och skriver av.
Vad tycker du om det, Perssons Kunskapslyft?
Ja, det här är ju inte riktigt klokt, men dom har tvingat in mig här, annars tar dom a-kassan ifrån mig. Jag jobbade i vården innan.
Och mitt hjärta det grät över denna förnedring av en hedervärd och arbetsam kvinna.
En annan uppgift dessa medelålders kvinnor ifrån vården fick var att på ett kvadratmeter stort papper skriva ner sitt livs drömmar och ambitioner samt vad de hade för mål med sina liv. Dessa papper klistrades sedan upp bakom bänkarna - det var en dagisförnedring av vuxna kvinnor och män som jag fann outhärdlig och jag gick därifrån nästan gråtande.
Alvesson konstaterar att arbetslösheten bland de högst utbildade är större än hos genomsnittsbefolkningen, att det är fullkomligt meningslöst att försöka komma till rätta med den sociala snedrekryteringen till högre studier, att det föreligger ett stort mått av överutbildning i landet varav följer med nödvändighet att en rad små högskolor som inte fyller kraven bör läggas ner.
Vad som skett är att politikerna genom sitt akademiska bludder lockar in folk på högre utbildningar, som inte leder någon vart, ungdomarna avlägger en tveksam examen för att få de jobb de även annars skulle ha fått om inte den akademiska explosionen hade skett, men nu har de flera hundra tusen i skulder och är statens fångar för evigt. Många av de 6 000 som sökte till 80 Ikea-jobb i Kalmar
hade akademisk utbildning, Ikea-expedit är ett fint jobb, men inte krävs det akademisk examen. Vad som krävs är personlig fallenhet för ett serviceyrke.
Vad mera är och nu citerar jag : Kunskap i så kallade hjälpande professioner, konsulter, psykologer, terapeuter, socialrådgivare med mera, kan medföra en tendens till klientisering av de grupper som skall hjälpas, detta leder till en terapeutisk sensivitet, en känslighet för frustrationer, kränkningar och imperfekta arbetsmiljöer och utbrändhet...
Utbildningsfundamentalismen är på frammarsch. En föga nyanserad uppfattnings om kunskapssamhället breder ut sig... Detta beror på att frustration över arbetslösheten, strävan att ha social kontroll över de unga, högskolan blir AMS och fritidsgårdarnas förlängda arm - den skamfilade nationalkänslan skall repareras genom att Sverige blir världens ledande kunskapsnation...
Det finns mer i denna kunskapsspäckade bok, bl a de grandiosa illusionsnumren vid universiteten själva, nämligen professorsutnämningarna.
Har Sverige flest professorer i hela världen? Det lär nu finnas 5 000.
Jag tror det.
En sak som Alvesson inte belyser, men det kräver kanske en egen bok, är den högre utbildningens sossifiering genom politiska utnämningar en masse.
Slutligen : Det finns heller inget klart och direkt samband mellan högre utbildning i befolkningen och ekonomisk tillväxt. Snarare tvärtom.
Jag har i en undersökning sett att Jönköping med Gnosjöregionen har färre akademiker än genomsnittet i landet.
Och kära vänner, i Gnosjö, där växer det så det knakar, inte sant, och det utan allt för många akademiker.
DAGENS KOMMENTARER :
Brigitte Bardot, den sköna, nu vorden gammal och något skrynklig i facet, men vacker ändå, vill till Sverige för vi har så bra djurskydd.
Hon skulle bli en utmärkt rådgivare till Djurskyddsmyndigheten i frågor som rör ensamma guldfiskar, avlivandet av undulater samt andra viktiga frågor, till exempel om en get är tillräckligt underhållande för en häst i en hage,
Stig Berglin, spionen, har gått med i kommunisterna. Jag har läst hans memoarer, en riktig kalkonbok, gråtmild och komisk samt oändligt lång : Aldrig mer fri, heter den.
Om Stig Bergling vet jag två kuliga saker. Den första är att allt medan spionmisstankarna mot honom hopades så gavs han allt mer känsliga arbetsuppgifter så att när det riktigt brändes placerade militärledningen honom intill det allra hemligaste kassaskåpet och för säkerhets skulle såg man till att det fanns en fulladdad kopieringsmaskin i rummet.
Vem var Berglings Mullvad? Vem var Wennerströms Mullvad?
Den andra kuliga saken jag känner till rör Bergling-flykten och kommentaterna därtill såg jag själv på stats-TV. Bergling rymde med sin fula fru från en bevakad permission. Säpoagenterna satt på framsidan av huset och spanade. Bergling med ful fru gick helt sonika ut bakvägen. Tillfrågad om varför Säpo inte också bevakade baksidan av huset svarade rikspolischefen Holger Romander med denna klassiker :
Man förväntar sig väl att en person använder sig av huvudentrén, och i en enda mening infångade han den svenska mentaliteten.
De svenska komunisterna välkomnar Bergling och har inget att invända. Han har avtjänat sitt straff, säger en komunistföreträdare.
För mig är emellertid en landsförrädare alltid en förrädare.
Han borde ha burats in på livstid.
Ni vet väl varför han återvände till Sverige.
Han behövde vård för Parkinsons sjukdom.
Att denne fåfänge man, som i sina memoarer skryter med alla sina kvinnliga erövringar; han är nämligen en mytoman av Münchausens format; också är kommunist ante mig; ty sådana är dom.
Mats Alvesson: Tomhetens triumf. Om grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel. (Atlas. Stockholm, 2006), 335 sidor.
Jag har inte hört just någonting om denna nyutkomna bok, blott ett mycket kort omnämnande i statsradion, för övrigt en ganska påfallande tystnad. Och jag förstår varför, Lundaprofessorn Alvesson ifrågasätter det allra heligaste politiska paradigmet, nyttan av den högre utbildningen i den form och omfattning den nu har då det politiska målet, omfattat av alla politiska partier och ifrågsatt av ingen, skall tvinga 50 procent av befolkningen att genomgå akademisk utbildning.
Varje människa som gått en akademisk utbildning vet, lärarna vet det, och också politikerna vet det: 50 procent av befolkningen klarar inte avancerad akademisk utbildning, ty de intellektuella resurserna för att hänga med finns tyvärr inte fördelade så att 50 procent av en befolkning besitter dem, tyvärr. Vad som sker i en sådan 50-procentssituation är istället att allt devalveras, det blir ett nollsummespel.
Alvessons bok, på sina ställen dock väl akademisk i sin framtoning, skär som en kniv genom smör - all den klycshbingo som politikerna ägnat sig åt de senaste åren i fråga om akademisk utbildning analyseras och smulas sönder, det är en obarmhärtigt och njutbar process att ta del av.
Det sker inledningsvis genom en personlig betraktelse från en tågresa som Alvesson gör från Lund till Stockholm dit han ska på konferens, en av dessa fullkomligt meningslösa konferenser, som förmodligen handlar om det grandiosa målet om akademisk utbildning för halva befolkningen, eller kanske kunskapssamhället med sin spetskompetens i en globaliserad värld, se där SM i klyschbingo.
Nåväl, vad ser Alvesson under sina resa? Jo, han ser sig omgiven av människor i ganska enkla serviceyrken, som inte kräver just någon utbildning alls, i varje fall inte akademisk sådan : biljettklipparen på tåget, servicepersonal som säljer kaffe och tidningar, städare på stationerna, chaufförer i bussar och taxi, på väg till konferensen observerar han kommunalarbetare av de mest skiftande slag, receptionister, servitriser etc - allt hedervärda yrken, men inte krävs det akademisk utbildning, den globaliserade spetskompetensvärlden finns helt enkelt inte här.
Ett personligt bidrag i frågan om grandios utbildning. För några år sedan tillfrågades jag i min egenskap av journalist om jag kunde föreläsa ett par timmar om hur en journalist använder internet som källa - det var kunskapslyftet, Datorteket, som frågade. Jag gick dit, föreläste inför en publik av arbetslösa i 50-årsåldern, damer och herrar, de allra flesta var kvinnor och de tycktes nästan alla vara utsparkade ur vårdsektorn där de jobbat som undersköterskor och med städning. Nu gick de på Göran Perssons kunskapslyft.
Efter föreläsningen vandrade jag runt i datorsalen där det satt ett stort antal kvinnor vid ett lika stort antal uråldriga datorer. En kvinna satt och knappade med ett pekfinger på bokstäverna. Jag frågade vad hon gjorde.
Jag gör ett specialarbete om vin, sade hon.
Hur gör du då, frågade jag.
Jo, läraren sade att jag skulle skriva av vinavsnittet i Svensk Uppslagsbok på den här datorn, så det sitter jag nu här och skriver av.
Vad tycker du om det, Perssons Kunskapslyft?
Ja, det här är ju inte riktigt klokt, men dom har tvingat in mig här, annars tar dom a-kassan ifrån mig. Jag jobbade i vården innan.
Och mitt hjärta det grät över denna förnedring av en hedervärd och arbetsam kvinna.
En annan uppgift dessa medelålders kvinnor ifrån vården fick var att på ett kvadratmeter stort papper skriva ner sitt livs drömmar och ambitioner samt vad de hade för mål med sina liv. Dessa papper klistrades sedan upp bakom bänkarna - det var en dagisförnedring av vuxna kvinnor och män som jag fann outhärdlig och jag gick därifrån nästan gråtande.
Alvesson konstaterar att arbetslösheten bland de högst utbildade är större än hos genomsnittsbefolkningen, att det är fullkomligt meningslöst att försöka komma till rätta med den sociala snedrekryteringen till högre studier, att det föreligger ett stort mått av överutbildning i landet varav följer med nödvändighet att en rad små högskolor som inte fyller kraven bör läggas ner.
Vad som skett är att politikerna genom sitt akademiska bludder lockar in folk på högre utbildningar, som inte leder någon vart, ungdomarna avlägger en tveksam examen för att få de jobb de även annars skulle ha fått om inte den akademiska explosionen hade skett, men nu har de flera hundra tusen i skulder och är statens fångar för evigt. Många av de 6 000 som sökte till 80 Ikea-jobb i Kalmar
hade akademisk utbildning, Ikea-expedit är ett fint jobb, men inte krävs det akademisk examen. Vad som krävs är personlig fallenhet för ett serviceyrke.
Vad mera är och nu citerar jag : Kunskap i så kallade hjälpande professioner, konsulter, psykologer, terapeuter, socialrådgivare med mera, kan medföra en tendens till klientisering av de grupper som skall hjälpas, detta leder till en terapeutisk sensivitet, en känslighet för frustrationer, kränkningar och imperfekta arbetsmiljöer och utbrändhet...
Utbildningsfundamentalismen är på frammarsch. En föga nyanserad uppfattnings om kunskapssamhället breder ut sig... Detta beror på att frustration över arbetslösheten, strävan att ha social kontroll över de unga, högskolan blir AMS och fritidsgårdarnas förlängda arm - den skamfilade nationalkänslan skall repareras genom att Sverige blir världens ledande kunskapsnation...
Det finns mer i denna kunskapsspäckade bok, bl a de grandiosa illusionsnumren vid universiteten själva, nämligen professorsutnämningarna.
Har Sverige flest professorer i hela världen? Det lär nu finnas 5 000.
Jag tror det.
En sak som Alvesson inte belyser, men det kräver kanske en egen bok, är den högre utbildningens sossifiering genom politiska utnämningar en masse.
Slutligen : Det finns heller inget klart och direkt samband mellan högre utbildning i befolkningen och ekonomisk tillväxt. Snarare tvärtom.
Jag har i en undersökning sett att Jönköping med Gnosjöregionen har färre akademiker än genomsnittet i landet.
Och kära vänner, i Gnosjö, där växer det så det knakar, inte sant, och det utan allt för många akademiker.
DAGENS KOMMENTARER :
Brigitte Bardot, den sköna, nu vorden gammal och något skrynklig i facet, men vacker ändå, vill till Sverige för vi har så bra djurskydd.
Hon skulle bli en utmärkt rådgivare till Djurskyddsmyndigheten i frågor som rör ensamma guldfiskar, avlivandet av undulater samt andra viktiga frågor, till exempel om en get är tillräckligt underhållande för en häst i en hage,
Stig Berglin, spionen, har gått med i kommunisterna. Jag har läst hans memoarer, en riktig kalkonbok, gråtmild och komisk samt oändligt lång : Aldrig mer fri, heter den.
Om Stig Bergling vet jag två kuliga saker. Den första är att allt medan spionmisstankarna mot honom hopades så gavs han allt mer känsliga arbetsuppgifter så att när det riktigt brändes placerade militärledningen honom intill det allra hemligaste kassaskåpet och för säkerhets skulle såg man till att det fanns en fulladdad kopieringsmaskin i rummet.
Vem var Berglings Mullvad? Vem var Wennerströms Mullvad?
Den andra kuliga saken jag känner till rör Bergling-flykten och kommentaterna därtill såg jag själv på stats-TV. Bergling rymde med sin fula fru från en bevakad permission. Säpoagenterna satt på framsidan av huset och spanade. Bergling med ful fru gick helt sonika ut bakvägen. Tillfrågad om varför Säpo inte också bevakade baksidan av huset svarade rikspolischefen Holger Romander med denna klassiker :
Man förväntar sig väl att en person använder sig av huvudentrén, och i en enda mening infångade han den svenska mentaliteten.
De svenska komunisterna välkomnar Bergling och har inget att invända. Han har avtjänat sitt straff, säger en komunistföreträdare.
För mig är emellertid en landsförrädare alltid en förrädare.
Han borde ha burats in på livstid.
Ni vet väl varför han återvände till Sverige.
Han behövde vård för Parkinsons sjukdom.
Att denne fåfänge man, som i sina memoarer skryter med alla sina kvinnliga erövringar; han är nämligen en mytoman av Münchausens format; också är kommunist ante mig; ty sådana är dom.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: