Östra Ölands fria horisont

Jag blir så bedrövad, ledsen över allt förtryck.

Så passerar jag i min bil busshållplatsen uti vår lilla stad, det är julieftermiddag, solen ligger på mot Stadshusets fasad där busstoppet är beläget, det är minst 40 grader varmt och solstrålarna skär som lågorna från en acetylenbrännare. Där uppe sitter det socialdemokratiska kommunalrådet, helt ung, kanske 30 år : har han sett sina nya kommuninvånare?

På denna bussbänk sitter fyra muslimska kvinnor i schalar, tyget tätt knutet om huvudet, de har täckande klädsel, beiga kappor som räcker ner över fotknölarna. De ser alldeles undergivna ut; jag läser ingen lycka i deras ögon.

På andra sidan torget ser jag de fria kvinnorna, stora och frodiga en del, vackra, andra fula, men magra, jag struntar i vilket, men de de rör sig i frihet med den naturliga grace som frihet skänker.

De förtryckta kvinnorna lufsar nu mot bussen som stannat.

Jag skulle vilja ropa till dem, men jag gör det inte :

- Stig upp, slav, slå dig fri, slit av dig slöjan, befria din kropp och be din förtryckare till man att dra åt helvete.

Vi kommer att stödja dig, alla män i Sverige.

Om ni alla gör det samtidigt kan ni inte dödas allihop.

Starta upproret.