Anna Lindh-utredningen : En rättsskandal avslöjad
NY BOK
Leif Jennekvist : En polisutredning. Mordet på Anna Lindh. Bonnier Pocket. 197 sidor. (Viborg 2006)
Det är värdefullt att det finns en faktaskildring om utredningen av mordet på Anna Lindh, skriven av en av dem som var med och hade det närmaste ansvaret för utredningen. Tyvärr har Jennekvist uppenbart litterära ambitioner, och han skulle säkert kunna skriva spännande deckare, men i detta sammanhang passar inte fiktion och skönskrivande.
Jag skulle ha önskat mig en en rak och enkel polisredogörelse för mordet, inget fel ens med polissvenska i en sådan rapport. Jennekvist bjuder på långa avsnitt där han intuitivt försöker sätta sig in i vad mördaren Mijailo tänker, men tyvärr vet vi inte vad mördaren tänkte eller tänker ty han förhördes aldrig ordentligt på den punkten.
Enligt Jennekvist var mordet på Anna Lindh hämnd för att Mijailo behandlats illa av den svenska psykvården; han fick inte adekvat behandling för att han ständigt mådde så illa, det snurrade i huvudet, han hade panik och konstiga tankar, tidigare hade han knivhuggit sin egen far.
Mordet på utrikesministern, den kända, den vackra, den framgångsrika, den omtyckta var hans hämnd på hela det samhälle som behandlade honom så illa när han mådde så dåligt. Detta självömkande omkväde, jag mår så dåligt, pågick under hela rättegången där han mest satt och glodde ner i bordet och aldrig svarade på en fråga - det var en parodi på rättegång, men den var åtminstone offentlig till skillnad från rättegången i Umeå som skedde bakom stängda dörrar.
Jag tror för min del inte en gnutta på må så dåligt-omkvädet. Jag tror att vi här har att göra med en genuint ond person, en kvinnohatare som mixade sitt kvinnohat med politiska motiv och som, det visar boken, var ytterligt medveten om vad han gjort och som på ett visserligen klumpigt men ändå ganska effektivt sätt försökte sopa igen sina spår; han förändrade till och med sitt utseende, vilket allt detta passar mycket illa samman med bilden av en djupt störd, psykiskt sjuk person.
I boken avslöjas, medvetet eller omedvetet, en stor rättsskandal : Mammans roll som medhjälpare. Sonen erkände mordet inför henne. Dagarna efter for hon och sonen till skogarna i Södertälje där mamman hjälpte till att bränna upp de nedblodade kläder som sonen gömt där; mamman hade med sig en flaska plommonbrännvin som tändvätska. Därefter uppsökte hon en väninna i Södertälje och berättade vad sonen gjort.
Detta är skyddande av brottsling och undanröjande av bevis.
Min enkla fråga är : Varför åtalades hon inte?
Hela familjen tycks för övrigt ha känt till sonens mord på utrikesministern och inte någon lyfte på telefonluren och ringde polisen.
Finns det lagrum som säger att anhöriga kan undanröja bevis, gömma en mördare och därefter undgå lagföring?
Under mordutredningen följde polisen de procedurer som gäller för alla mord, brottsplatsen avspärrades och alla de åtgärder vidtogs som skall vidtas; det var visserligen lite rörigt i början men snart var organisationen på plats och började arbeta effektivt. Rikspolischefen Sten Heckschers försök att politisera utredningen med en granskningskommission inom mordutredningen och under dess gång avvisades med kraft av polismännen, inklusive chefen Carin Götblad, och Heckscher fick ge med sig.
Här har vi ett konkret exempel på faran med sossepolitiseringen av alla högre poster i samhället - en granskningskommission hade säkert lett till Palmeutredningskaos; ni minns att politiker satt med där som förbindelsemän.
En pikant detalj : Det så kallade Palmerummet i polishuset användes under Anna Lindh-utredningen. Detta rum inom polishuset hade Hans Holmér försett med pansarglas. Den store utredaren (en politisk utnämning av sossarna) fruktade uppenbarligen en väpnad attack inne i polishuset; detta om något säger i vilken fantasivärld den mannen levde. Carin Götblad lät riva ut pansarglaset och satte dit vanliga fönster.
SSU-ORDFÖRANDEN Anna Sjödin intervjuas i den lokala s-tidningen. Inte en enda fråga om Crazy Horsefyllan eller om det arroganta uppträdet där av små sossepampar i vardande, vilket jag avslöjat genom citat ur polisprotokollen; det är på något sätt som om dräggbeteendet kunde ursäktas med att hon är så ung, men låt mig då påminna om att Anna Sjödin är en kvinna på väg mot medelåldern; märkligt att hon leder ett ungdomsförbund. Vad har hon då att säga? Ingenting, absolut ingenting.
Läs och begrunda följande floskler, det är klyschbingo för hela slanten:
Anna Sjödin : - Det viktiga inför valspurten är att vi kan kommunicera vårt budskap så att människor förstår vad vi vill. Vi ska visa vägen och fråga väljarna om de vill följa med. Vi måste möta människor på gator och torg. Vi måste föra en ideologisk diskussion som är framåtsyftande och som människor förstår. Vi måste kunna uppfylla människors drömmar om det goda samhället.
Ja, men var inte detta ord i rättan tid...
VÄDRET : 21 grader varmt hela natten, hög luftfuktighet. Ja, man får väl slutligen börja tro på den globala uppvärmningen. I min engelska favorittidning (Daily Mail), som inte kostar mer än 22 kr i Pressbyrån, ser jag att i Wales och sydvästra England har man nu fjärilar och konstiga fåglar, som kommer från norra Afrika men som tack vare värmen nu kan övervintra i England.
Var det inte en kolibri jag såg vid krusbärsbusken...
Leif Jennekvist : En polisutredning. Mordet på Anna Lindh. Bonnier Pocket. 197 sidor. (Viborg 2006)
Det är värdefullt att det finns en faktaskildring om utredningen av mordet på Anna Lindh, skriven av en av dem som var med och hade det närmaste ansvaret för utredningen. Tyvärr har Jennekvist uppenbart litterära ambitioner, och han skulle säkert kunna skriva spännande deckare, men i detta sammanhang passar inte fiktion och skönskrivande.
Jag skulle ha önskat mig en en rak och enkel polisredogörelse för mordet, inget fel ens med polissvenska i en sådan rapport. Jennekvist bjuder på långa avsnitt där han intuitivt försöker sätta sig in i vad mördaren Mijailo tänker, men tyvärr vet vi inte vad mördaren tänkte eller tänker ty han förhördes aldrig ordentligt på den punkten.
Enligt Jennekvist var mordet på Anna Lindh hämnd för att Mijailo behandlats illa av den svenska psykvården; han fick inte adekvat behandling för att han ständigt mådde så illa, det snurrade i huvudet, han hade panik och konstiga tankar, tidigare hade han knivhuggit sin egen far.
Mordet på utrikesministern, den kända, den vackra, den framgångsrika, den omtyckta var hans hämnd på hela det samhälle som behandlade honom så illa när han mådde så dåligt. Detta självömkande omkväde, jag mår så dåligt, pågick under hela rättegången där han mest satt och glodde ner i bordet och aldrig svarade på en fråga - det var en parodi på rättegång, men den var åtminstone offentlig till skillnad från rättegången i Umeå som skedde bakom stängda dörrar.
Jag tror för min del inte en gnutta på må så dåligt-omkvädet. Jag tror att vi här har att göra med en genuint ond person, en kvinnohatare som mixade sitt kvinnohat med politiska motiv och som, det visar boken, var ytterligt medveten om vad han gjort och som på ett visserligen klumpigt men ändå ganska effektivt sätt försökte sopa igen sina spår; han förändrade till och med sitt utseende, vilket allt detta passar mycket illa samman med bilden av en djupt störd, psykiskt sjuk person.
I boken avslöjas, medvetet eller omedvetet, en stor rättsskandal : Mammans roll som medhjälpare. Sonen erkände mordet inför henne. Dagarna efter for hon och sonen till skogarna i Södertälje där mamman hjälpte till att bränna upp de nedblodade kläder som sonen gömt där; mamman hade med sig en flaska plommonbrännvin som tändvätska. Därefter uppsökte hon en väninna i Södertälje och berättade vad sonen gjort.
Detta är skyddande av brottsling och undanröjande av bevis.
Min enkla fråga är : Varför åtalades hon inte?
Hela familjen tycks för övrigt ha känt till sonens mord på utrikesministern och inte någon lyfte på telefonluren och ringde polisen.
Finns det lagrum som säger att anhöriga kan undanröja bevis, gömma en mördare och därefter undgå lagföring?
Under mordutredningen följde polisen de procedurer som gäller för alla mord, brottsplatsen avspärrades och alla de åtgärder vidtogs som skall vidtas; det var visserligen lite rörigt i början men snart var organisationen på plats och började arbeta effektivt. Rikspolischefen Sten Heckschers försök att politisera utredningen med en granskningskommission inom mordutredningen och under dess gång avvisades med kraft av polismännen, inklusive chefen Carin Götblad, och Heckscher fick ge med sig.
Här har vi ett konkret exempel på faran med sossepolitiseringen av alla högre poster i samhället - en granskningskommission hade säkert lett till Palmeutredningskaos; ni minns att politiker satt med där som förbindelsemän.
En pikant detalj : Det så kallade Palmerummet i polishuset användes under Anna Lindh-utredningen. Detta rum inom polishuset hade Hans Holmér försett med pansarglas. Den store utredaren (en politisk utnämning av sossarna) fruktade uppenbarligen en väpnad attack inne i polishuset; detta om något säger i vilken fantasivärld den mannen levde. Carin Götblad lät riva ut pansarglaset och satte dit vanliga fönster.
SSU-ORDFÖRANDEN Anna Sjödin intervjuas i den lokala s-tidningen. Inte en enda fråga om Crazy Horsefyllan eller om det arroganta uppträdet där av små sossepampar i vardande, vilket jag avslöjat genom citat ur polisprotokollen; det är på något sätt som om dräggbeteendet kunde ursäktas med att hon är så ung, men låt mig då påminna om att Anna Sjödin är en kvinna på väg mot medelåldern; märkligt att hon leder ett ungdomsförbund. Vad har hon då att säga? Ingenting, absolut ingenting.
Läs och begrunda följande floskler, det är klyschbingo för hela slanten:
Anna Sjödin : - Det viktiga inför valspurten är att vi kan kommunicera vårt budskap så att människor förstår vad vi vill. Vi ska visa vägen och fråga väljarna om de vill följa med. Vi måste möta människor på gator och torg. Vi måste föra en ideologisk diskussion som är framåtsyftande och som människor förstår. Vi måste kunna uppfylla människors drömmar om det goda samhället.
Ja, men var inte detta ord i rättan tid...
VÄDRET : 21 grader varmt hela natten, hög luftfuktighet. Ja, man får väl slutligen börja tro på den globala uppvärmningen. I min engelska favorittidning (Daily Mail), som inte kostar mer än 22 kr i Pressbyrån, ser jag att i Wales och sydvästra England har man nu fjärilar och konstiga fåglar, som kommer från norra Afrika men som tack vare värmen nu kan övervintra i England.
Var det inte en kolibri jag såg vid krusbärsbusken...
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: