400 raketer mot Israel - ah, bara en detalj
När man lyssnar till svenska nyheter nämns det mer som i förbigående, som en kuriös detalj, att Hizbolla sänt in mer än 400 raketer mot norra Israel från baser i södra Libanon. Nu är dessa raketer laddade med vanliga sprängämnen, men det är nu det, vad innehåller de i morgon, radioaktivt material, kemiska substanser, giftgas?
Vår egen utrikesminister ropar på mer diplomati för att kyla ner situationen, men konventionell diplomati kräver stater med ett minimum av respekt för diplomatins konventioner för att ha någon verkan - hur skall någon kunna påverka terroroganisationer vilka är motsatsen till stater med diplomati - ingen kunde påverka Hitler med diplomati trots försök under perioden 1933-1939.
Det tog sex år och ofantliga lidanden innan Hitler var nedkämpad.
Hizbollaledaren i Libanon skrattar turbanen av sig när han hör ordet diplomati.
Tyvärr fungerar inte heller FN eftersom Koffi Annan förvandlat denna organisation till ett svagare instrument än Nationernas Förbund; Annan är nog den sämsta chef som FN haft, och då inkluderar jag Waldheim.
För mig framstår Annan som en babbelgubbe, det blir inget gjort och när något äntligen görs så är det fel. Om något skall kunna förändra situationen vore det bästa om FN höll fingarna borta.
Det finns tre stater och två terroroganisationer som håller hela västvärlden som gisslan för närvarande : Syrien, Iran och Nordkoera samt Hizbolla och Hamas.
Västvärlden skulle behöva en stor demokratisk koalation, som antingen med våld eller stenhårt tryck av annat slag, blockader, kunde få dessa skurkstater att förstå att nu har vi nått vägs ände, nu är det kuliga slut, nu finns det ingen väg tillbaka, nu ska ni avväpnas, so oder so.
Det är nästan outhärdligt att se den lille fjanten Kim Jong Il i högklackat och med uppåtpermanentat hår och jättebrillor, iklädd en grön pyjamas, genom utpressning år efter driva stora demokratiska stater framför med hot om kärnvapen; lika outhärdligt som det är att betrakta den iranske stollen till president och hans motsvarighet i Syrien, den socialistiska arvprinsen Assad.
Jag undrar vad historikerna kommer att skriva om vår epok om 100 år. Kan de förstå vad som skedde?
Jag tror att rubriken på perioden mellan år 2000 och 2010 kommer att lyda:
Decade of decay and cowardice.
Det enda ljuset i det kompakta västerländska mörkret kommer att vara George W Bush.
Vår egen utrikesminister ropar på mer diplomati för att kyla ner situationen, men konventionell diplomati kräver stater med ett minimum av respekt för diplomatins konventioner för att ha någon verkan - hur skall någon kunna påverka terroroganisationer vilka är motsatsen till stater med diplomati - ingen kunde påverka Hitler med diplomati trots försök under perioden 1933-1939.
Det tog sex år och ofantliga lidanden innan Hitler var nedkämpad.
Hizbollaledaren i Libanon skrattar turbanen av sig när han hör ordet diplomati.
Tyvärr fungerar inte heller FN eftersom Koffi Annan förvandlat denna organisation till ett svagare instrument än Nationernas Förbund; Annan är nog den sämsta chef som FN haft, och då inkluderar jag Waldheim.
För mig framstår Annan som en babbelgubbe, det blir inget gjort och när något äntligen görs så är det fel. Om något skall kunna förändra situationen vore det bästa om FN höll fingarna borta.
Det finns tre stater och två terroroganisationer som håller hela västvärlden som gisslan för närvarande : Syrien, Iran och Nordkoera samt Hizbolla och Hamas.
Västvärlden skulle behöva en stor demokratisk koalation, som antingen med våld eller stenhårt tryck av annat slag, blockader, kunde få dessa skurkstater att förstå att nu har vi nått vägs ände, nu är det kuliga slut, nu finns det ingen väg tillbaka, nu ska ni avväpnas, so oder so.
Det är nästan outhärdligt att se den lille fjanten Kim Jong Il i högklackat och med uppåtpermanentat hår och jättebrillor, iklädd en grön pyjamas, genom utpressning år efter driva stora demokratiska stater framför med hot om kärnvapen; lika outhärdligt som det är att betrakta den iranske stollen till president och hans motsvarighet i Syrien, den socialistiska arvprinsen Assad.
Jag undrar vad historikerna kommer att skriva om vår epok om 100 år. Kan de förstå vad som skedde?
Jag tror att rubriken på perioden mellan år 2000 och 2010 kommer att lyda:
Decade of decay and cowardice.
Det enda ljuset i det kompakta västerländska mörkret kommer att vara George W Bush.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: