Skogsägarna bör betala själva
Socialdemokratin har en märklig förmåga att förvandla sina interna problem till en allmän plåga för oss alla; makthungern är så djuprotad att partiet är redo till vilka överenskommelser som helst, även de mest vanvettiga, och på så sätt förvandlas de inre socialdemokratiska maktkonvulsionerna till en belastning på hela nationen.
Kärnkraften avvecklas utan andra skäl än att kommunister och miljöpartister vill det. När strömmen nu måste stängas av successivt, vilket väl sker förr eller senare eftersom produktionstaket är nått på grund av Barsebäcksidiotin, blir stora städer utan el - min panna stannar, vattenrören fryser, vem betalar? Socialdemokratins inre problem och maktsug har därmed blivit ett problem för mig, och dyrt kan det bli.
Biltullsförsöket i Stockholm är en annan inre socialdemokratiska maktkonvulsion, som läggs på medborgarna, försöket är en demokratisk skandal, dyr och besvärlig för hela landet egentligen.
Norrbottniabanan, från ingenstans till ingenstans in the middle of nowhere; den som säger att järnvägen är miljövänlig uppmanas att titta på fotografierna från banbygget - jag kallar det en våldtäkt på vacker natur till ingen nytta alls. Alla vet att detta är en eftergift till miljöpartiet; denna eftergift läggs nu på oss alla. Tåg utan destination, frakter eller passagerare; alla vet det.
Kallax flygplats. Det sägs att det landat ett enda plan där, det som kom dagen det stora näringslivsgeniet Björn Rosengren invigde - åker han någonsin dit, ställer sig vid banstarten och känner stolthet?
Landets problem definieras utifrån det politiska trasslet inom socialdemokratin och oppositionen förhåller sig hela tiden till dessa inre s-problem, kommenterar dem, gör utspel mot dem, och spelar därmed alltid bara på den ena halvan av planen - när alliansen kommer med något eget är det mestadels som en reaktion på ett tillkortakommande hos socialdemokratin. Det blir därmed ett stagnerat politiskt klimat utan innovationer och framsteg. Vi harvar runt i sosselervällingen.
Jag lyssnar till regeringens svagaste kort och det är ändock en lek med idel lankor: Lena Hallengren. Hon skall kommentera klagomål från en gnällspik i Umeå som inte fått dagisplats och därför inte kan studera. Hon kan inte förstå varför det inte finns dagisplatser när det finns ett regeringsbeslut om saken, babbel, babbel.
Det vet väl var och en som studerat vid universitet att man måste ordna sin barnpassning själv, eftersom man inte har råd med annat, och ofta går det bra med hjälp av kompisar, korridorpassning, lite personlig uppoffring och förstående lärare. Hur en ung man och kvinna på universitetsnivå kan stå komplett handfallna inför ett sådant struntproblem är obegripligt; livet har många hårda överraskningar i beredskap för ett sådant gnölande par. Man skulle vilja ta tag i dem, skaka dem och ropa till dem : Klara er själva, gnäll inte så förgjordat.
--------------------
STORMEN GUDRUN : Jag vet inte hur många miljarder skogsnotan nu är uppe i, fem miljarder, tio miljarder? Först ersätts den nedblåsta skogen, sedan kostnaderna för nyplantering. Åligger det inte varje egendomsägare att hålla sig med försäkring? Är det någon som betalar mitt hus om jag inte tar brandförsäkring och det brinner ner; kan jag sticka handen i grannens plånbok och fiska upp pengar där? Skogsägarna kan göra det, varje dag är de och gräver i min plånbok och det tycker jag inte om.
Varje försäkringsbolag erbjuder en skogsförsäkring mot brand, storm och insektsskador? Stormförsäkringen kostar några hundralappar, så förklara för mig varför staten skall betala skogsskadorna och det två gånger? Och det är vi som står för kalaset.
Efter detta kräver i varje fall jag del i skogstillväxten; den står där och susar den mäktiga skogen. Vad susar den, vad viskar vinden i trädkronorna? Jo, pengar, det växer så det knakar, vinden viskar pengar och än mer pengar. I ekkronan susar vinden så saktelig : hej på dig du lilla ek, för dig betalar Kärhs golvfabrik mellan 4- och 5 000 kr på rot, och du min stolta gran, för dig får man teminstingen 2 000 kr.
En av de rikaste i detta område av Sverige har investerat alla sina slantar i skog. När jag frågade honom hur stora skogar han nu hade samlat på sig svarade han:
”Det säger jag inte, tror du en lapp talar om hur många renar han har.”