"Palme stor statsman från trögt land"
Det är en fascinerande läsning, att ta del av frisläppta papper om Olof Palme från brittiska Foreign Office, vilka jag stötte på i riksarkivet när jag forskade om annat, bl a den störtade V2-raketen i Bäckebo i juni 1944.
Det är den brittiska ambassaden i Stockholm som i ett telegram hem den 13 maj 1970 beskriver Olof Palmes första utlandsresa; vid denna tidpunkt var han som bekant nyvald statsminister och ordförande för socialdemokratiska partiet; han hade betraktats som den svenska politikens ”enfant terrible”, konstaterar ambassaden, men annat ljud blev det i skällan efter Palmes första officiella utlandsbesök i Bonn, London och Paris: det var det svenska förhållandet till EU som stod i förgrunden för Palmes besök.
Året var 1970.
Ambassaden konstaterar att Olof Palme gjorde en stor personlig succé i varje europeisk huvudstad som han besökte. Jag kan inte föreställa mig något annat land där statsministern kan föra officiella diskussioner, delta i presskonferenser och tv-intervjuer på franska, tyska och engelska, lika duktig i alla tre språken.
”Att denne man, ung, energisk och vältalig skall komma från det slöa och tröga Sverige är nästan obegripligt.”
(Javisst, så står det, föga dilomatiskt, men på pricken)
Palme prestationer imponerade inte bara på president Pompidou utan också på hela presskåren. Denna succe kom som en överaskning för den politiska opinionen på hemmaplan.
Den brittiske ambassadören A D M Ross frågade så om Palme var en statsminister av internationellt format och kaliber. Svaret är : Ja, nästan. Man kan inte negligera Palme, han kan inte bli ”pushed around”. Men talar han för Sverige med samma auktoritet som Tage Erlander och Per-Albin Hansson? Den frågan blev hängande i luften.
KOMMUNISMEN : Den svenska kommunismen kommenteras också av den brittiska ambassaden 1972; då cirkulerade det ett utkast till en nytt partiprogram för VPK under C-H Hermansson, den blide, den försynte, den bildade och vänlige mannen, som nu sitter med på kongressen som en mystomte.
Programmet ville bryta storfinansens makt. Militären skall krossas, generalerna sändas hem och försvaret ersättas med en beväpnad milis. Säpos register skulle enligt programmet brännas och samtliga nyckelindustrier förstatligas.
I programmet förekom inga referenser till en fredlig utveckling utan omvandlingen förutsattes ske med våld.
Det var alltså så som kommunisterna uppfattades 1972 - lite har det ändrats, men hur mycket, inombords?
I en förändrad social situation kan våldsromantiken flyta upp till ytan igen.
Kommunister eller personer som fastnar i enfrågelösningar är ofta en särskild sort, låt oss kalla dem auktoritära personligheter, på vilken sida av avgrunden de faller ner, till vänster eller höger, är mestadels en slump.
Var och en som försökt att diskutera med en övertygad kommunist/nazist förstår hur jag menar : en diskussion är totalt meningslös, den är slöseri med tid - det är ungefär som att ta en debatt med en medlem från Jehovas Vittnen.
Är det någon som hört en övertygad kommunist i en diskussion säga så här:
Ja, men det var en intressant synpunkt, jag får ge mig. Låt oss diskutera utifrån det nya läget så får vi se var vi kommer.