Kommunistdebatten dör inte, offren gjorde det
Uti vår lilla stad intervjuades stadens kommunist i lokaltidningen. I intervjun uttalade lokalkommunisten, Bertil Dahl benämnd, förhoppningen att debatten om kommunismen nu äntligen skulle vara död - tyvärr, debatten kommer aldrig att dö, döda är däremot kommunismens offer.
Det blir lätt komiskt när den person som anlitats som expert för att ta v ur kommunismens bläckfiskgrepp och fram till en valseger i höst heter Jenny Lindahl, den person som med lätt beslöjad röst och kalla ögon vid kongressen år 2000 försvarade just rätten att kalla sig kommunist.
Den persom som sist och slutligen tillsattes för att tvätta bort kommuniststämpeln en gång och för alla från partiet var Kjell E Johansson, Mörbylånga, en gång ledande inom vänsterpartiet. Ingen kan betvivla Kjell E:s demokratiska sinnelag och 30-åriga kamp för en demokratisk socialism, men han hade en hopplös uppgift: det går inte att på några A4-sidor i en rapport skriva bort det berg av dokument om kommunismens ondska som föreligger efter 70 år av sovjetregimer i Europa. Alla kommunister visste vad som hände bakom järnridån, de sade ingenting ty de gillade det, detta är den hemska sanningen.
Kommunisterna gillade det de såg, och vissa gillar det fortfarande.
Jag talade med en gammal stenhård Ölandskommunist. Han sade till mig, några år efter murens fall, att de enda anständiga regimerna som nu finns kvar är Nordkoreas och Kubas. Det märkliga med denne ideologiske hårding var att han var så trevlig och humoristisk. Det andra som förvånade mig var hans bil: en flott Merca.
Vänsterpartiet är, som alla andra partier, fyllt med stollar enligt den negativa urvalsprincipen för politiker, ett teorem som jag själv skapat. Här är en sådan stolle:
Niklas Svensson berättar från v-kongressen (Expressen-blogg):
”Kongressombudet Mikael Grapenholt, Östra Göinge, yrkar "att amerikanska medborgare nekas inträde i Sverige och att alla amerikanska medborgare bosatta i Sverige utvisas om de inte avsäger sig sitt amerikanska medborgarskap" och "att alla företag och verksamheter med amerikanska kopplingar förbjuds att verka i Sverige". Dessutom kräver Grapenholt "att Sverige omgående inför ekonomiska sanktioner gentemot USA."
Hör en sådan person hemma på en politisk kongress? Är det inte vård han behöver?
-----------------
Det är ju synd att Kent, 41, som sitter i thailändskt fängelse där han hotas av dödsstraff för mord på en ung kvinna, inte begick brottet i Sverige; då hade han ju varit ute nu istället för att vistas i den thailändska jämmerdalen. Han ströp den unga lättfotade kvinnan i hastigt mod i en dusch - vad hade det gett vid tingsrätten i Töreboda? Två år? Kanske rättspsykiatriskt vård med utskrivning efter sex månader. Så det är klart att det är synd om Kent, 41.
Jag förstår inte varför det inte bildas några kampgrupper för att få honom fri och utvisad till Sverige? Ingen skall behöva vistas i ett utländskt fängelse om han/hon är svensk. Det är också anmärkningsvärt att den thailändska domstolen i sin straffutmätning inte tar hänsyn till att här rör det sig inte om vilken mördare som helst utan om en svensk sådan!
-----------------
VÄDRET: Gråmulet och nollgradigt och ett par decimeter snö. De stora vägarna är is- och snöfria medan däremot all väghållning upphört i centrum av vår lilla stad. Det plogas i mitten av alla gator varvid enorma vallar kastas upp, dessa fryser till is och bildar som en av is kringränd vallgrav där man kör eller går i mitten. Gamla tanter och farbröder med rullator och käpp kan inte gå ut, folk halkar omkring som redlösa i hela staden.
Eftersom praktiskt taget all tillverkande industri lagts ner, outsourcats eller eljest flytt från staden ställs nu åter hoppet till ett stort riksfängelse - eines Reichgefängnis, jawohl, i stadens närhet - det skall visst bli ett totalt rymningssäkert Superkumla, en våt dröm för kommunalråden - vi har fyra, fem, kanske det är sex kommunalråd, ingen vet längre, så den samlade klokskapen blir hög.
Det är fint med alla dessa kommunalråd. De sitter som på rad i Stadshuset, var och en med utsikt mot Domkyrka och Stortorg - man kan gå längs en lång korridor förbi rum efter rum. En gång när jag hade ett ärende började jag knacka på dörren längst bort, knack,knack och så knackade jag mig fram genom Stadshuset, kanske 15 dörrar, ingenting här, ingenting där; hela huset var öde och ändå var klockan bara 10 en vanlig torsdagsförmiddag.
Var är alla, tänkte jag samtidigt som jag spanade in en fylld fruktskål, en skål med jordnötter, en skön läsfåtölj samt minst tio helt fräscha dagstidningar - jag slog mig ner i fåtöljen, läder, drog åt mig jordnötter och äpplen; så försjunken och helt ostörd satt jag i två timmar och snaskade och läste; därefter smög jag i väg - i detta enorma Stadshus hade ingen sett mig. Jag lämnade inte en smula kvar i skålarna; detta var min skatteåterbäring.