Östra Ölands fria horisont

Ärkebiskop KG Hammar kommenterar:

“Muhammed i Jyllands-Posten och Ecce Homo-bilderna i Uppsala domkyrka, hur är dessa företeelser relaterade till varandra? Jag har fått frågan flera gånger under de senaste veckorna, ibland förbryllat men mera ofta med en aggressiv underton: hur kan du beteckna Muhammedkarikatyrerna som kränkande när du själv godkände vad många upplevde som en kränkning i Uppsala domkyrka?

Bakgrunden till konflikten i samband med Ecce Homo 1998 är den djupa 

oenighet som finns inom och mellan de kristna kyrkorna rörande de 

homosexuellas plats i kyrkan och synen på homosexuell trofast kärlek. 

Konstnären, själv homosexuell och kristen, ville presentera Jesus som 

"en av oss" i medveten provokation mot den kristna tradition som varit 

huvudsakligen avvisande. Bildserien visades just som utställning på en rad 

platser i Sverige. I samband med kulturnatten i september 1998 valde 

domprosten i Uppsala att göra ett antal meditationsgudstjänster i 

domkyrkan 

med utgångspunkt från projicerade bilder av utställningens tavlor. 

Detta var ett sätt för domkyrkan att ta ansvar för att bilderna förstods i sitt 

sammanhang av dem som sökte sig till dessa gudstjänster. Någon 

utställning i traditionell mening var det aldrig fråga om. Som jag förstoddet 

handlade saken just då om rätten för de homosexuella att känna sig hemma i kyrkan. 

Genre-mässigt vill jag som teolog se bilderna som andra identifikationsbilder av Jesus, Jesus som dalmas, afrikan eller korean. 

(Jag tänker särskilt på utställningen Världens Kristus som visats i många 

kyrkor i hela landet.) Ecce Homo-debatten handlade alltså primärt om olika sätt att se på Jesus och de homosexuellas plats i kyrkan. Kristna tolkningar stod då 

och står fortfarande mot andra kristna tolkningar. Syftet med det som 

skedde i Uppsala domkyrka var aldrig att kränka någons annans tro, däremot att försvara vissa kristnas hemhörighet i kyrkan. Att människor i vissa lägen känner sig provocerade eller kränkta av att andra inte i allt delar deras uppfattningar går inte att undvika.

I Ecce Homo-debatten handlade det alltså enligt min förståelse om att 

kristna argumenterade med andra kristna i en central tolkningsfråga. 

Publiceringen av Muhammed-bilderna handlade om något helt annat. I 

Jyllands-Posten är det inte muslimer som debatterar bildförbudet med 

andra muslimer. Där handlar det inte bara om att kritisera utan om att 

medvetet förlöjliga och därigenom kränka en annan religions företrädare. Detta måste också förstås mot bakgrund av de senaste årens danska debatt om invandrare och flyktingar och inte minst danska muslimers plats i samhället.

Det är denna skillnad mellan bildvisningen av Ecce Homo i samband med några meditationer i Uppsala domkyrka för sju år sedan och publiceringen av Muhammedbilderna i Jyllands-Posten under förra året som gör att jag i 

det förra fallet gav mitt stöd medan jag i det senare förhållit mig 

kritisk.”

Av detta abstrakta, mångordiga och tämligen intetsägande svar, som kom efter tre efterhängsna mejl, drar i varje fall jag slutsatsen att när kristna kränks av hädiska bilder av Jesus som läderbög är det helt OK och inledning på nån sorts dialog (och vilken dialog sedan, lyd eller du får sparken); det välsignas på högsta ort, men när några konstnärer skojar lite med profeten Muhammed, så kränks 1.2 miljarder muslimer, inklusive den svenske ärkebiskopen, som då visar upprörd andlighet.

Det finns en tankelapsus i det svar som ärkebiskopen levererat. Om han nu anser att relationen mellan religionen och homosexualiteten är det absolut viktigaste under denna jordevandring, så viktigt att han drivs att godkänna Jesus såsom en läderbög, varöver han också blir alldeles till sig av skönheten i själva verket, varför låter han då inte samma konstnärliga upplevelse komma islam till del.

Kristna präster kanske inte sammanviger homosexpar, de halshuggs emellertid inte, vilket sker i muslimska länder.

Således finns det större skäl och tyngd att visa Ecce Homo i en moské, där omdöpt till Ecce Muhammed.

Men det törs inte ärkebiskopen. Han säger som den danske komikern:

“Hur kan det komma sig att jag vågar pinka på Bibeln, men inte på Koranen?”

FÖRTALSKAMPANJEN : I går intervjuades moderatledaren Fredrik Reinfeldt om förtalsmejlen från sossehögkvarteret. Det skedde i TV-aktuellt. Häpnadsväckande nog inledde den kvinnliga intervjuaren med att fråga om det ändå inte låg någonting i förtalsmejlen.

Reinfeldt satt kvar. Jag hade rest mig och gått.

Jag tror utan att veta nåt egentligen, att det är en högt uppsatt person på Sveavägen 68 som står bakom smutsmejlen, att historien varit allmänt känd bland s-eliten och att man haft ganska kul när man sänt iväg dem.

Moderaterna bör gå vidare och anmäla för förtal så att mejlarens namn kommer ut, för det är en höjdare, tro mig, annars hade han redan varit utlämnad till mediavargarna.

Först SSU-fyllan och hoten där mot vakter och krog, sedan detta. Vad ser vi? Parti i upplösning och desperation?

Nån som vet vem smutsmejlaren är? Skvallra, skvallra, men omge ditt skvaller med frågetecken och reservationer så vi inte åker dit.