Östra Ölands fria horisont

NY BOK

Piers Morgan :  The Insider. The private Diaries of a scandalous decade.484 sid, ill. (Ebury Press)

Om ni skall läsa en bok på engelska i år, låt det då bli The Insider; jag tror att denna bok säger mer om vår tokiga samtid är en bunt nutidsromaner eller sociologiska avhandlingar. Det är en stor dagbok, avslöjande, skandalös och förmodligen får den samma ställning i engelsk dagbokslitteratur som Samuel Pepys dagböcker från 1600-talet.

Piers Morgan började som journalist på The Sun där han skrev Bizarre-kolumnen; han rekryterades endast 28 år gammal av Rupert Murdoch som utgivare av News of the World och han värvades därefter som utgivare av Daily Mirror vid 30 års ålder, och det är denna tioåriga journalistepok han beskriver i all dess skandalösa, famösa, chockerande och underhållande detaljer.

Där förekommer den obegripligt berömda svenskan Ulrika Jonsson, en kvinna, och förlåt mig nu, som är lika penetrerad som en gammal darttavla på en pup (boken är full av sådana klatschiga engelska formuleringar). Inte ens Piers Morgan begriper varför hon är så berömd.

Han umgås med dem alla : Lady Di, prins Charles, småprinsarna, David Beckham, Elton John och hela det jetset av celebriteter som den engelska tabloidpressen lever på.

I början av boken upplevde jag Piers Morgan som en ganska charmig, vitsig och oerhört begåvad journalist, men allt eftersom dagboken framskrider framstår han som odräglig och arrogant, en riktigt översittartyp, men extremt kreativ för att inte säga snillrik.

Vilken redaktör skulle våga göra följande:  Inför en avgörande fotbollsmatch för engelska landslaget lämnar han en hel sida i Mirror blank, det enda som finns på sidan är en liten engelsk flagga högst upp och så orden : I dag är detta allt som gäller. Piers är, vid sidan av allting annat, också fotbollstokig och en Arsenal-fan.

Dryckesvanorna inom engelsk tablodpress förefaller vara helt omåttliga, ofta blir Morgan ”pissed”, ”hammered” på goda viner och uppför sig illa, skäller ut folk och slår på käften, men dagen efter är han ändå i farten och skapar ”splashar”, stor nyheter på första sidan. Han sitter inne på chefredaktörsrummet och bara skriker ut sina order : bort med det, in med detta, splasha och bred ut; han sätter själv förstasidesrubrikerna. Mobiltelefonen är alltid på och han står ständigt i kontakt med redaktionen, han styr och ställer, han är en diktator som aldrig hört talas om MBL; det svenska journalistfacket, ett gäng gamla regelsjuka mesproppar, skulle få tas in för terapi efter första mötet med Morgan.

Det som skakade England mest med memoarerna var emellertid inte kändisskandalerna utan Piers Morgans rent intima förbindelser med den allra översta politiska makteliten, Tony Blair, frun Cherie, Gordon Brown, Peter Mandelsohn och Alistair Campell - den store tidningsredaktören står i nära på daglig kontakt, han fikar med Blair, grälar med landets premiärminister som vore de skolpojkar, han käftar med Brown och Mandelsohn, ber dem ibland dra åt helvete, tas till nåder; det är en rent vidrig sammanblandning av politisk makt och publicistik och för min del kan jag inte ta det lilla maktgänget Blair-Brown på allvar efter det som Piers Morgan avslöjar om deras mediala fåfänga och deras fjäsk för en mäktig tabloidredaktör, ett fjäskt som denne utnyttjar till det yttersta; vid ett tillfälle överlämnar finansministern en hemlig inspelning av ett Torymöte till Morgan med syftet att publicera och skada Tories.

Karaktäristiskt för engelsk tabloidpress är att den köper sina nyheter och bilder för summor som är rent svindlande. Till exempel, 500 000 pund för en bild på Diana pussandes Dodi, Mirror lyckades köpa Paul Burrells Dianaberättelse för 400 000 pund och snuvade därmed The Sun som bjudit en miljon pund (15 miljoner), en känd vin- och måltidsskribent med en Mirrorkolumn i veckan i Mirror har en årslön på 150 000 pund, etc.

Under Irakkriget förvandlas emellertid Piers Morgan till en rasande krigskritiker och han började engagera politiska dårfinkar för att skriva krigskritik, bl a John Pilger. Till slut faller upplagan så starkt att han måste lugna ner sig.

Piers Morgans slutliga fall kommer när han låter publicera de fejkade bilderna på engelska soldater som urinerar på irakiska fångar; han håller ut i det längsta, men måste till slut ta sin hatt och gå.

Morgan tar med sig alla sina lådor med papper från Mirrors redaktion, alla e-mejl han fått och sänt, och så sätter han sig ner och skriver denna skandalösa dagbok, som berättar wie es eigentlich gewesen (hur det verkligen var).

Hur skandalös och tuff Otto Sjöberg på Expressen än tror att han är så räcker han ändå bara Piers Morgan till fotknölarna, och begåvningen skall vi bara inte tala om. Morgan bedriver eget journalistiskt arbete, han intervjuar, han kollar källor, nåja, och han jagar över hela det journalistiska fältet, och han älskar att skriva; han är ingen journalistisk administrations-Nisse i svensk anda, därför är han så levande och så journalistiskt vibrerande. Folk på en redaktion som inte skriver skall plockas bort ty de är bara i vägen.