Det sjuka sossespråket döljer verkligheten
Hur skall man beteckna, beskriva ett samhälle som anbefaller att unga människor som erhåller sjukpension skall sägas befinna sig i en situation där de erhåller ”aktivitetsersättning”.
Förtidspensionerade är människorna (mer än 500 000 hittills och antalet ökar hela tiden) inte längre - de uppbär sjukersättning.
I radions P1 häromdagen diskuterades det obegripliga svenska samhällsfenomen som innebär att tio unga människor varje dag blir sjukpensionerade, ingår i aktivitetsersättningen med det nyspråk som s-regeringen införde.
Det är framförallt unga kvinnor som fyller upp statistiken och i de flesta fall är diagnosen psykiatrisk - en mycket vältalig sådan ung kvinna kom till tals i programmet och med den svadan kunde hon väl åtminstone ha blivit telefonförsäljare.
Försäkringskassans chef Curt Malmborg hade ingen förklaring till varför 23 000 unga mellan 19 och 29 år med en ökningtakt på tio om dagen, 3 500 varje år, går in i det mentala tillstånd som medför aktivitetsersättning; ingen annan kunde heller förklara saken.
Eftersom denna galopperande sjukdomsprocess i hela befolkningen har sitt ursprung i de socialdemokratiska regeringsåren tillfrågades en socialdemokrat i framstående ställning om varför så många unga flickor blir sjuka och sjukpensioneras.
Han kunde inte förstå detta.
- Vi socialdemokrater startade ju projektet ”Flicka” och ändå blev det så här, sade han uppgivet.
Ett botemedel för det onda kunde vara att vi börjar kalla saker vid dess rätta namn; det heter således : sjukkassan, sjukbidrag, sjukpension och förtidspension, den som inte arbetar lever på det allmänna och får bidrag.
Allt detta betalas med skatt från dem som arbetar.
Den förtidspensionerade kvinna, som i radion berättade så vältaligt om sin situation var nu bliven 24 år, men hon blev sjukskriven redan i 16-årsåldern ”då hon också bodde i en egen lägenhet”; hon ansåg att detta ensamboende inte var bra för henne.
Hur en sjukskriven 16-åring kan disponera en egen lägenhet framgick inte, inte heller vem som betalade, men eftersom ingen frågade ansågs det uppenbarligen som den mest självklara sak att en sjuk 16-åring kan bo ensam i en av socialen betald lägenhet.
Hon ”hade inte orkat med gymnasiet”, så enkelt var det, då blev hon sjukskriven, sedermera aktivitetsgaranterad, förtidspensionerad.
Det terapeutiska samhället fixering vid sjukdom och ”hur man mår” istället för vid hälsa och friskhet leder fram till den nuvarande situationen.
Hon borde förstås ha försetts med en ny familj, som ställde krav på henne att klara ut sin egen utbildning istället för att ligga samhället till last. Uppfostringsanstalt, det var inget dumt fenomen.
En tendens som jag lagt märke till är att dessa aktivitetsgaranterade människor, som har all tid till sitt förfogande, vilket yrkesaktiva inte har, ofta blir politiker där de kan fortsätta sin icke-tillvaro och krydda den med en massa prat- de erövrar sålunda statsapparaten inifrån. Ni har säkert stött på dem, inte sant? Alla dessa uppfordrande och påstridiga politiker, vår nya överhet.
Jag skiter
i fångarna
Kan jag få komma med lite klarspråk utöver det vanliga, lite finare tugget, som jag står för till vardags för att framstå som kulturell och bildad.
Nu vill jag säga :
- Jag skiter i hur landets 100 grovast kriminella fångar har det, hur de mår och icke mår, I couldn´t care less.
Den ena halvan hotar att slå ihjäl den andra och alla hålls därför isolerade - vad kommer det mig vid?
För övrigt tycker jag att Hagamannen och Knutbypastorn kan få ha ett litet trevligt helvete på anstalterna och att pedofiler får spö då och då, är inte det bara vad de förtjänar, så säg.
Så primitiv är jag, hugaligen.
Förtidspensionerade är människorna (mer än 500 000 hittills och antalet ökar hela tiden) inte längre - de uppbär sjukersättning.
I radions P1 häromdagen diskuterades det obegripliga svenska samhällsfenomen som innebär att tio unga människor varje dag blir sjukpensionerade, ingår i aktivitetsersättningen med det nyspråk som s-regeringen införde.
Det är framförallt unga kvinnor som fyller upp statistiken och i de flesta fall är diagnosen psykiatrisk - en mycket vältalig sådan ung kvinna kom till tals i programmet och med den svadan kunde hon väl åtminstone ha blivit telefonförsäljare.
Försäkringskassans chef Curt Malmborg hade ingen förklaring till varför 23 000 unga mellan 19 och 29 år med en ökningtakt på tio om dagen, 3 500 varje år, går in i det mentala tillstånd som medför aktivitetsersättning; ingen annan kunde heller förklara saken.
Eftersom denna galopperande sjukdomsprocess i hela befolkningen har sitt ursprung i de socialdemokratiska regeringsåren tillfrågades en socialdemokrat i framstående ställning om varför så många unga flickor blir sjuka och sjukpensioneras.
Han kunde inte förstå detta.
- Vi socialdemokrater startade ju projektet ”Flicka” och ändå blev det så här, sade han uppgivet.
Ett botemedel för det onda kunde vara att vi börjar kalla saker vid dess rätta namn; det heter således : sjukkassan, sjukbidrag, sjukpension och förtidspension, den som inte arbetar lever på det allmänna och får bidrag.
Allt detta betalas med skatt från dem som arbetar.
Den förtidspensionerade kvinna, som i radion berättade så vältaligt om sin situation var nu bliven 24 år, men hon blev sjukskriven redan i 16-årsåldern ”då hon också bodde i en egen lägenhet”; hon ansåg att detta ensamboende inte var bra för henne.
Hur en sjukskriven 16-åring kan disponera en egen lägenhet framgick inte, inte heller vem som betalade, men eftersom ingen frågade ansågs det uppenbarligen som den mest självklara sak att en sjuk 16-åring kan bo ensam i en av socialen betald lägenhet.
Hon ”hade inte orkat med gymnasiet”, så enkelt var det, då blev hon sjukskriven, sedermera aktivitetsgaranterad, förtidspensionerad.
Det terapeutiska samhället fixering vid sjukdom och ”hur man mår” istället för vid hälsa och friskhet leder fram till den nuvarande situationen.
Hon borde förstås ha försetts med en ny familj, som ställde krav på henne att klara ut sin egen utbildning istället för att ligga samhället till last. Uppfostringsanstalt, det var inget dumt fenomen.
En tendens som jag lagt märke till är att dessa aktivitetsgaranterade människor, som har all tid till sitt förfogande, vilket yrkesaktiva inte har, ofta blir politiker där de kan fortsätta sin icke-tillvaro och krydda den med en massa prat- de erövrar sålunda statsapparaten inifrån. Ni har säkert stött på dem, inte sant? Alla dessa uppfordrande och påstridiga politiker, vår nya överhet.
Jag skiter
i fångarna
Kan jag få komma med lite klarspråk utöver det vanliga, lite finare tugget, som jag står för till vardags för att framstå som kulturell och bildad.
Nu vill jag säga :
- Jag skiter i hur landets 100 grovast kriminella fångar har det, hur de mår och icke mår, I couldn´t care less.
Den ena halvan hotar att slå ihjäl den andra och alla hålls därför isolerade - vad kommer det mig vid?
För övrigt tycker jag att Hagamannen och Knutbypastorn kan få ha ett litet trevligt helvete på anstalterna och att pedofiler får spö då och då, är inte det bara vad de förtjänar, så säg.
Så primitiv är jag, hugaligen.
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
Ja, du är i sanning primitiv. Ibland tänker jag på en liten historia jag hörde en gång:
Ett lejon och ett får var instängda i samma bur. De levde där sida vid sida utan komplikationer. Den stolta djurskötaren förevisade sina djur och sa: titta, ett lejon och ett får kan visst leva tillsammans!
Någon sa: ja. sålänge du matar dem ja...
Till en del stämmer väl Utnyttjad!s påpekande. Socialdemokratins förtidspensioner påminner inte så lite om Romarnas utdelning av bröd. Upp till en viss nivå gagnar det hela samhället, frågan är var nivån ska läggas.
Det börjar se mer och mer underligt ut, att jag nästan varje gång KL ger utlopp för sin skrivklåda, tvingas hoppa in i debatten. Denna gång angående dessa s.k. förtidspensionerade ungdomar, eller vad KL nu ville det skulle kallas.
Han gav själv förklaringen mitt i svadan.
SKOLTRÖTTHET
Dock var hans lösning på problemet helt uppåt väggarna. Så enkelt är det inte.
Har sett dessa ungdomars problem på mycket nära håll.
Det kan börja med ren skolk. När detta uppdagas övergår det till sängliggande med låtsad huvudverk. För att till sist leda till magont, diareer och feber. och då finns det utalade symptomer på sjukdom.
När berörda parter väl fattar det här, erbjuds en speciell skolgång, med mycket praktiskt arbeten och mindre teori.
Men då är det ofta för sent. Den lösningen fungerar bara i ett fåtal fall.
Det var i det här läget jag av en ren slump blev aktivt delaktig. Blev helt enkelt tillfrågad om jag kunde aktivera någon av dessa ungdomar i min rörelse, under minst sex månader.
Maken till tillfrisknande har jag då aldrig sett.
Det dök dock upp ett nytt problem. Killen var inte gammal nog enligt lagen, att utföra ett fysiskt arbete. Men det struntade killen i. Därmed behövde jag inte, som annars var brukligt, anställa någon säsongsarbetare det året.
Tilläggas bör att han fick avtalsenlig lön.
Detta har pågått i tolv år nu, med en ny kille eller tjej varje sommarsäsong.
Alla utom en har nu fasta anställningar på annat håll.
Med detta vill jag inte ha sagt att alla 23 000 ungdomar kan räddas på detta sätt.
En del blir ohjälpligt kvar i träsket.
Vad projektet "flicka" innebar har jag inte tagit reda på.
Min personliga slutsats är att det är fel på både skolsystem och dagens anställningskarav.
För vad ska man med gymnasieexamen till, när man söker en som ska sortera penselskaft på en träindustri.
Skoltrötthet är ordet. Bearton har i sin kommentar rätt i att det inte borde behövas gymnasieutbildning för att sortera penselskaft. Men problemet är egentligen att det inte finns många jobb kvar för dem som ballat ur gymnasiet; låglönejobben har ju utlokaliserats till andra länder.
Det är då tankarna går till "samhall". Tänk om staten, i en manpowerliknande verksamhet anställde - på bidragsnivå - alla som inte funnit ett jobb själva. Jag menar att ingen i Sverige lämnas ju utan försörjning; de får bidrag för sin överlevnad.
Och då kan de väl lika gärna få göra en motprestation; vad som helst är bättre än ingenting. De kan plantera skog, plocka bär, hacka is på trottoarer, valla seniorer på äldreboenden; de torde finnas hur mycket som helst att göra egentligen - sånt som det idag inte anses finnas pengar till.
Fördelarna är uppenbara: de skulle få ett inrutat liv med arbete och fritid, och få se att pengar måste förtjänas.
Det finns massor av arbeten där det räcket att ha ett grundskole betyg. Min son, som går arbetslös, har sökt jobb på ett större lager som vanlig simpel kartongstaplare. Dock, för att få jobbet, måste han ha en efergymnasial lager och logistikutbildning. Snacka om att vissa fack fått storhetsvansinne, hybris och egoförstoringsmani. Ser man sig omkring, uptäcker man mängder av arbeten som, rimligtvis, inte kräver vare sig gymnasie eller högskola. Blir grusgångarna på kyrkogården bättre krattade om den som håller i krattan gått park- och bebuskningsadministrationslinjen på högskolan först?
Felet är ju helt klart att det inte finns jobb i tillräcklig mängd för folk som inte är fallna för teoretiska tjänstemannajobb.
Tänk om man kunde införa ett grundavdrag på 100 000 kr i Sverige. Då skulle massvis av enkla arbeten i ett slag bli lönsamma.
Apropå ditt inlägg om "sossespråket":
Om man uppehåller sig vid det sista, du skriver: Sveriges radio har mycket riktigt påbörjat en formlig indignationssatsning med anledning av att ett antal mördare, knarksmugglare m.fl. till ett antal av omkring tio stycken eller till och med några fler hålls ISOLERADE i upp till flera veckor - i något fall till upp till mer än en månad. Deras hemska öde består i att de bara får sina vanliga, färdiglagade måltider, sina gratis träningspass på fängelsegymet, sin dagliga friluftsaktivitet, sina dagliga samtal med stödjare och kuratorer och psykologer, sina gratismediciner, sin gratis TV och sitt gratis bredband osv. Ja, naturligtvis får de också samtala gratis i obegränsad tid med företrädare för Sveriges radio. Men INTE vandra runt fritt och planera nya brott, trakassera medinterner osv.
Igår dominerade en fånge på Kumla hela morgonprogrammet med anklagelser mot det svenska rättsväsendet. Idag inleddes Ring P1 med ett samtal från en intern, som i nära tio minuter fick utveckla liknande synpunkter. Programledarinnan, den egendomliga Ingela Brovik, instämde medkännande i allt.
Och naturligtvis ställdes (igår) generaldirektören för kriminalvårdsstyrelsen till svars. Vad han än svarade, bemöttes han av den unge radiojournalisten flera gånger med följande anklagande fråga, uttalad i allt högre falsett:
ÄR DU NÖJD NU? ÄR DU NÖJD NU?
Nu råkar jag ha varit med om samma sak en gång tidigare. Det var på 70-talet, när Sveriges radio tog som sin uppgift att illustrera den sovjetmarxistiska tesen: Det finns inga brottslingar och inga psykiskt sjuka människor. Mördare och mentalsjuka är i själva verket de sundaste i vårt samhälle. Friska reaktioner på ett sjukt, kapitalistiskt samhälle. Det är av den anledningen vi här i Sovjet inte har några mentalpatienter.
Under många år gick det knappast en enda dag utan att Sveriges radio inkallade minst en fängelseintern, som i tårdrypande intervjuer fick beklaga sig över sin hårda behandling av "det kapitalistiska samhället". Men "snart kommer fångarnas och massornas revolution".
Framemot 1980 ebbade till sist mördarentusiasmen ut. Men inte, som man kunde tro, på grund av att landets fångar genom Sveriges radios barmhärtiga mellankomst tilldelats dubbla dator- och TV-utrustningar. Nej, den enkla anledningen var, att det inte fanns några fler fängelsekunder att intervjua. Sveriges radio hade gått igenom hela lagret, från norr till söder.
Nu börjar man på ny kula.
Bra omg, Tobbe S. och Rune, äntligen några som använder huvudet på den här bloggen.
Kan den höga sjukligheten ha något samband med att allt fler krogar har öppet allt längre under veckans alla dagar? Känns nog segt att gå till jobbet direkt från 'klubben' eller vad man nu kallar alkoholiskyrkorna.