Östra Ölands fria horisont

Om det finns ett socialdemokratiskt drömsamhälle, en ort, en plats där alla s-visioner förverkligats så borde det vara Katrineholm.

I 80 långa år har socialdemokratiska partiet ensamt styrt kommunen. I mer än 60 år har det socialdemokratiska partiet haft regeringsmakten. Därmed borde alla politiska förutsättningar för den förverkligade, reella socialdemokratin föreligga och ett paradis av jämställdhet, sysselsättning prägla kommunen, invånarna borde både bada och vada i manna, mjölk och honung. Om allt inte blivit som man ville, kan man då fortfarande skylla på det elaka högerpartiet och borgarna i kombination med en illasinnad kapitalism, som inte gör annat än plågar vanligt folk, särskilt dom sjuka och arbetslösa i Katrineholm.

Detta är den genialiska utgångspunkten för Mikael Sekunds rapportbok på Timbro, ”Välkommen till folkrepubliken Katrineholm” (188 sidor, pocket, inga bilder); Sekund råkar bo i Vingåker inom kommunen, han skriver krönikor i Katrineholm-Kuriren, så han kan sin kommun utan och innan. 

Vilket parti Sekund tillhör vet jag inte, men han förefaller vara en vanlig liberal med förkärlek för valfrihet; det är alltså ingen moderatrapport utan en mycket intelligent och roligt skriven bok om en kommun, som råkar ha landets statsminister som sin störste son någonsin; vem skulle annars ha brytt sig om Katrineholm, än mindre Vingåker. 

Den näste störste Katrineholmssonen, om än inte till volym och omfång, är poeten Göran Greider.(Länge sen man hörde honom väsa och gny i radion, var är han?)

Boken om Katrineholm saknar bilder, och det beklagar jag, för man vill veta lite hur Katrineholm ser ut, exempelvis kommunens citykärna, bostadsområdena och arbetsplatserna. Ty inte så många har väl haft anledning att besöka Katrineholm. Det finns alltså inget att häma hem från hjärnans fotoshoparkiv.

Bokens omslag pryds emellertid av en bild på en dödstrist hyreslänga byggd under det stolta socialdemokratiska miljonprogrammet. En äldre man i brun jacka och dito byxor sneddar lätt framåtlutad över mot längan på en illa asfalterad väg. Jag förmodar att denna bild fångar själen i Katrineholm. Ensamheten, tristessen, den politiska tomheten.

Hur är det då med den socialdemokratiska visionen, har den förverkligats uti Katrineholm, har den nått ens till Vingåker?

Inte alls. Katrineholm är trots sin närhet på pendlingsavstånd till Stockholm en utflyttningsort, skolorna är bland de sämsta i landet, arbetslösheten är hög och på de flesta områden pekar kurvorna nedåt. Barnens rätt i samhället har satt Katrineholm längst ner på sin karta, Svenskt näringsliv säger att företagsklimatet i kommunen är under all kritik.

Friskolor kommer inte på tal i Katrineholm; det verkar som om s-politikerna förklarat krig mot all valfrihet på skolans område. 

Kommunen har två riksdagsmän, en av dem har i riksdagen knappt lyft ett finger för sin hemkommun på tolv år, vilket känns igen. Inte ens när kommunen på en dag förlorade 1 600 jobb kunde han lyfta sig ur sin letargi.

Politiken i kommunen präglas av inre stridigheter och för utomstående helt obegripliga maktkamper  mellan olika kommunalrådsfalanger.

Mitt i denna politiska röra finns en kommunist, som inte representerar någon annan än sig själv, en politiker som aldrig haft ett jobb i privat industri; istället har han dragit sig fram med hjälp av olika subventionsstödda ams-projekt, vilket inte hindrar honom från att ha minst tusen synpunkter särskilt på hur privata företag skall drivas, vilket även detta känns igen från hemmaplan.

Mikael Sekund citerar en hel del politiska artiklar, utdrag ur s-promemorior med mera - en präktig enfald verkar vila över alltihop. Ett chrounschogeri som är nästan outhärdligt.

En speciell roll i allt detta, och en uppfriskande roll, spelar Katrineholms-Kuriren under sin välskrivande chefredaktör Wistbacka, som lär vara Göran Perssons favoritredaktör även om han är en politisk motståndare. Utan Wistbackas friska kommentarer hade nog inte många stått ut med att bo i Katrineholm. Wistbacka är för övrigt tillsammans med Stig-Björn Ljunggren de främsta kännarna i Sverige av Göran Persson. Denna vetenskap har utvecklats till en form av svensk kremlologi: vad betyder sammanrynkade ögonbryn, ett höjt pekfinger eller, än värre, ett pekfinger i magen, ett skratt rakt ut och utan synbar anledning, och vad händer med alla dem som inte skrattar med, som tycker ett pekfinger i magen är obehagligt och säger ifrån...

Hur som helst, detta är en väldigt rolig bok om det lilla s-riket i mitten av Sverige. Om Emmaboda brukar man säga : Emmaboda i våra hjärtan, och det tycker jag är helt OK. Lilla Emmaboda vid järnvägen till Växjö från Kalmar är det lätt att tycka om och trivas med, men en sak är dock klar när det gäller Katrineholm, den kommunen kommer aldrig att finnas i mitt hjärta. Dock skall jag, efter denna bok, åka dit och se hur det ser ut. 

LARS DANIELSSON : Medge att mysteriet runt statssekreteraren Lars Danielsson tätnar. Han vet uppenbarligen inte var han var annadag jul när tsunamin slog till. Nu har han ändrat tillbaka, han ringde och var på jobbet, säger han till JO, men det tror ingen längre på.

Var var statssekretaren, inte för det har nån betydelse i det stora hela, men var in i glödheta var karln? 

Var han svårt bakfull och låg hemma och stönade, var han på Tabu i rök, matos och svett så att han inte såg nåt, glasögonen hade immat igen, han hittade inte ut, mobilen stals när han hängde av sig byxorna etc...

Var han på bastuklubb? Men det vore ju pikant och rent hedervärt i dessa kretsar, så skam den som tycker illa därom; kanske var han på Bordellen Eternellen? Aja baja för en sådan lusta?

Jag struntar i var Danielsson höll hus, djupast inne i mig gör jag faktiskt det, men ändå, var fanns han denna dag? 

Det är som en deckargåta som pockar på sin lösning, mysteriet måste bara lösas : Fallet med den försvunne statssekretraren eller Mannen utan minne, ungefär som han på flotten eller pianisten i England ni minns.

Det värsta är bara att det är denne minnessvage och glömske statssekreterare som ansvarar för alla ärenden som rör vårt förhållande till eu och Bryssel. 

Kan han verkligen hålla ordning på alla papper eller strör han runt dem som en dyngspridare på de lokaliteter där han inte minns att han varit, om han nu ens var där han trodde att han befann sig i går, vilket han uppenbarligen glömde redan när han steg ut ur lokalen, antingen var det sent eller tidigt, men han erinrade sig i alla fall i detta nu, att solen just gått upp, men var i h.....e lade jag portföljen med alla papper, jag kanske inte hade den med.... så var det nog,tror jag.