Östra Ölands fria horisont

Vårt nationella försvar har i grunden bara dessa enkla men svåra förpliktelser, 

att skydda våra gränser,

 att upprätthålla vår territoriella integritet, 

att försvara vår livsstil och vår demokrati. Försvaret skall vara ett värn för nationen, vilket innebär att vi alla, män som kvinnor, bör delta i nationens försvar på den allmänna värnpliktens grund.

Men ingenting av det som händer inom försvaret innebär längre att det är den svenska nationen som skyddas, istället skall den Nordiska Battle Group som vi nu utbildar för miljarder och åter miljarder (men blott 1 500 man) verka ”inom radien för en cirkel som med Bryssel som utgångspunkt mäter 600 mil.”

Det är inte ett nationellt försvar längre utan en styrka förknippad med stormaktsambitioner och ingripanden över halva klotet. Detta deltar vi i samtidigt som det är uteslutet att Sverige är med i Nato. Är det någon som förstår den inre logiken i detta sakernas tillstånd?

Den strategiska ledningen för den svenska  eu-styrkan kommer dessutom att lokaliseras till London! Utom syn- och hörhåll för kontroll.

Varför?

Var skall den ingripa? 

Tänk er följande scenario : Det uppstår oroligheter i Vitryssland, längs gränsen till Polen och de Baltiska staterna förekommer skärmytslingar av vitryska förband mer eller mindre under upplösning; situationen är revolutionär  - eu ingriper för att säkerställa demokratin i Vitryssland. Tll flygfältet i Minsk sänds Nordic Battle Group för att säkerställa evakueringar; så fort den landar råkar den i allvarliga strider med vitryska förband och snart är den indragen med hull och hår i den vitryska konflikten.

Ryssland kan inte tåla militärt främmande styrkor på sin förstukvist och låter sina elitförband marschera in.

USA har ingen lust att dras in i den vitryska sörjan; det får eu reda upp, dessutom måste USA ha Ryssland som allierad i en mycket större fråga, den om kärnvapenspridningen till allt fler skurkstater och kriget mot terrorismen. USA har för övrigt gett upp hoppet om Europa och den utrikespolitiska balansen har vägt över mot Kina, Indien och de nya ekonomierna, som blivit allt mer betydelsefulla handelspartners till USA.

USA ser nu på Europa inte som en allierad utan snarare som på en fientligt inställd koalition av stater under upplösning inom ramen för en byråkratisk och evigt käbblande union.

Vad gör Sverige i den vitryska konflikten när den utvidgas först inom Vitryssland och när den sedan sprider sig till Ukraina och baltländerna?

Sverige är helt plötsligt Rysslands fiende.

Den enda tidning som jag sett haft något av kritik mot den nuvarande svenska försvarspolitiken är Barometern och den politiske chefredaktören Per Dahl; i Aftonbladet skriver då och då Carl Hamilton om den totala avsaknaden av soldater i försvaret - vi kan mobilsera drygt 4 000 man i ett akut skede, vilket är ungefär vad det krävs för att avregla ett enda kärnkraftverk om det skulle utsättas för en terroristattack.

”Det visar sig skriver Hamilton, att hälften av det nya insatsförsvaret består av hemvärnet” som enligt egen bedömning är helt tandlöst vid ett stort terrordåd, och vid ett sådant får som bekant inte polisen ens skjuta eller samverka med militären.

Heder åt hemvärnsmännen, men det är inte unga välbeväpnade soldater vi har i denna grupp utan det lutar väl mer åt ”Dads army”, detta sagt i all kärleksfullhet ty jag gillar idén om ett stort hemvärn och jag är en stark anhängare av allmän värnplikt för alla, nyinvandrade, ursvenska män och kvinnor, alla i vapenför ålder.

Carl Hamilton frågar retoriskt : Hur ser Ryssland ut om 15 år? ”Svaret är: Ungefär som Putins Ryssland i dag, här och nu.”

Ibland undrar jag om inte försvarets oförmåga att stå emot de politiska trendmakarna försvann när den nya befälsordningen infördes, då officersyrket gjordes ”jämställt” eftersom alla skulle kunna bli generaler, som på dagis där alla barnen har rätt att vara Lucia.