Urless på vänsterns bidragsbabbel
Göran Persson vankade omkring och såg plågad ut under söndagskvällens TV-debatt i Agenda. Det var emellertid ingen manlig härskarteknik han gav uttryck för mot Maud Olofsson utan han hade ont i ett knä, sade han, arg som en geting när han sade det. Jag tror honom, han hade både ont i knät och brist på idéer. Bristen på nya tankar borde plåga honom mer än knäet - oförmågan att tänka nytt får mig att tänka på de gamla fossilerna i den sovjetiska politbyrån, alla livrädda för det nya.
Annars började Persson storstilat med ältandet om bidragsnivåer, upp och ner, golv och tak - en procent i skillnad avgör om detta arma land skall beträda den hemska vägen som USA slagit in på med 240 000 nya jobb på en månad eller om vi skall vara kvar i det svenska paradiset med 20 procents arbetslöshet : det som konstituerar paradiset är våra bidragsnivåer. Allt är bidragsnivåer, landet står och faller med sina nivåer. Till slut tycks Persson ha insett att han inte kunde hålla på längre, han tystnade och drog sig ur; vi är väl alla mer eller mindre utmattade av bidragstjafset. Ni minns ramsan om vård skola och omsorg som höll på att driva en till vanvett under en valrörelse.
Eftersom jag hämtat ut pensionen åt min svärmor, drygt 6 000 kr i månaden var allt hon fick efter ett långt arbetsliv och heller inget hyresbidrag utgick eftersom hon bodde i en villa, har jag svårt att förstå de perssonska passionerna rörande bidrag : i elva års tid har han kunnat höja min svärmors bedrövligt, skamligt, låga pension, men han har inte gjort det. Perssons medkänsla ger jag inte många ören för, bubbelbabbel. Han är inte som han säger själv, en känslig själ i en stor kropp, han är en hårdhuding i en stor kropp.
Vänsterkantarellen, felskrivning, skall vara vänsterkartellen, nåväl, vänsterkantarellen stod helt handfallen inför frågor om nya jobb. Lars Ohlys personangrepp var blott trista att höra, Persson hade inget att komma med utan hänvisade till budgeten där tydligen storverk skall uträttas.
Miljöpartiets Maria Wetterstrand kunde, det förstod man, inte vara nöjd förrän elpriset hade gått upp ytterligare, bensinpriset vågade hon sig för stunden inte på.
Det mest fantastiska i Wetterstrands framträdande var när hon sade att hon kunde tänka sig att växla alla arbetslösa, det måste vara bortåt 400 000, mot lika många anställda som går till friår betalda av staten. Detta är ett politiskt vansinne som ännu inte fått sin beteckning, men låt oss preliminärt kalla det friårsmegalomani.
Om 400 000 anställda skall pusslas ihop med lika många arbetslösa i friår kommer att krävas ett AMS med minst 50 000 anställda blott för denna uppgift.
Ingen annan än Göran Hägglund talade om värden. För min del tror jag att den politiker som först släpper sosseriets bidragsexercis och börjar tala om samhällets fundamentala värden och om moral kommer att göra ett bra val.
Alliansen borde bojkotta bidragsdrittlandet, bortse från det, låta sossarna babbla om det, men alliansen bör tala om annat : moral, värden, nya jobb, om brott och straff och en ny sorts trygghet för människorna.
Säg som så : Vi är utleda på er, ni har suttit alldeles för länge och inget har ni uträttat, det är tid för er att gå : In the name of God, go...
GURKORNA : Vackra sensommardagar, bönderna tar in den fjärde vallskörden, nästan all spannmål är skördad på Öland och på de bördiga fälten i Södra möre. På Öland återstår löken och bönorna. I början av juli spred jag ut en säck med jord från OK och kastade i en påse gurkfrö. Nu mognar gurkorna efter hand, alla har en underbar smak helt färska. Jag gjorde en gurksoppa så här : en liter hönsbuljong (tärning), tre fyra sönderhackade gurkor, koka i 15 minuter, vispa sönder gurkorna så att det blir simmigt, slå i crème fraiche (gräddig) samt musslor eller räkor eller blanda, salt och peppar, lite ströost, koka upp ett par minuter, låt dra tio minuter, underbart gott.