Östra Ölands fria horisont

Jag hade för avsikt att sluta min kampanj mot Försäkringskassan i Kalmar med de rader som jag publicerade i går; så kan det emellertid inte bli efter alla de telefonsamtal jag fått och som uppmanar mig att gå vidare, att skapa ett nätverk med berättelser om hur kassan i Kalmar län och i Sverige i övrigt beter sig mot de sjuka.

En person från norra Kalmar län ringer mig, han är i samma ålder som jag, han känner sig fullständigt nerslagen av kassan i Kalmar län, han har ingen livslust kvar, han är kränkt in i det innersta av unga tjänstemän i kassan, tjänstemän som ingenting förstår, ingenting vet och som inte har medicinsk kunskap.

Jag har arbetat hela mitt liv, aldrig legat någon till last, nu är jag sjuk, låt mig vara. Jag  är 62 år gammal, utsliten, med en wiplashskada. Jag kan inte köra längre, men jag är yrkeschaufför, berättar han.

Ta taxi till jobbet, sade kassan.

Men vem i helvete tror du anställer en 63-årig man som kommer i taxi till sitt jobb ?

Omskola dig.

Javisst, men vem anställer mig ? Jag är för bövelen snart pensionsmässig.

De förhör jag systematiskt utsatts för av kassan i Kalmar län har nu definitivt knäckt mig och jag går nu mera på nervmedicin för att hålla mig upprätt.

Jag hade aldrig trott att jag efter ett helt yrkesverksamt liv skulle kunna bli behandlad så här.

JO-ANMÄLAN : efter alla de telefonsamtal jag fått, alla mejl och informationer om kassan i Kalmar län, med huvudkontor i Kalmar stad, känner jag mig förpliktigad som medborgare och medmänniska att gå vidare. Jag begär härmed att Socialstyrelsen med det snaraste gör en inspektion av arbetsrutinerna vid F-kassam i Kalmar. Jag anhåller samtidigt hos JO att en undersökning görs om tjänstefel med anledning av det förhör som riktades mot mig och som innebar efterfrågan om mina de telefonsamtal som jag gjorde om dagarna när jag var sjukskriven; sådana Stasiuppgifter kan knappast vara berättigade frågepunkter för en tjänsteman vid F-kassan i Kalmar.

MIN JO-ANMÄLAN SAMT MIN ANHÅLLAN HOS SOCIALSTYRELSEN OM INSPEKTION AV FÖRHÅLLANDENA VID FÖRSÄKRINGSKASSAN I KALMAR.

Kalmar den 16 september 2005

ÄRENDE : Anmälan mot Försäkringskassan i Kalmar för tjänstefel och och lagstridigt intrång in den personliga integriteten; brott mot anonymitetssskyddet, rättsosäkerhet m m.

Som framgår av den bifogade debattartikeln drabbades jag den 10:e februari av en stroke och svävade mellan liv och död; jag låg inlagd på Länssjukhuset i Kalmar två månader. Redan då började det ringa från Försäkringskassan i Kalmar med begäran om ett möte.

Jag deltog i två sådana möten vilka hade karaktären av polisförhör. Den 18 augusti i år hölls ett tredje förhör med mig varvid en kaskad av frågor ställdes, det var som en rättegång där jag var den anklagade och tjänstemannen från Försäkringskassan domare och åklagare i ett.

Jag upplevde en enorm rättsosäkerhet eftersom på ena sidan fanns hela socialförsäkringssystemet, på den andra sidan jag, sjuk i stroke, vimsig och fumlig; jag hade tagit mig dit med hjälp av min fru.

FRÅGA TILL JO : 

1.

Kan det vara rimligt att balansen mellan den enskilde och staten är så till statens fördel i ett läge som berör den enskildes väl och ve, hennes eller hans försörjning och möjligghet att överleva.

FRÅGA TILL JO :

2.

Borde inte den ensiklde garanteras juridisk och medicinsk hjälp och ha ett rättsskydd.

FRÅGA TILL JO :

3.

De frågor som ställs till en sjukskriven person är ytterst personliga, sexualitet, dödskräck, ångest etc. Omfattas tjänstemän vid Försäkringskassan av läkarsekretess eller annan sekretess; har tjänstemännen svurit läkareden ?

FRÅGA TILL JO :

4.

Vilka garantier finns för att tjänstemän vid Försäkringskassan, utan medicinsk utbildning, förstår de komplicerade diagnoser och uttryck på latin som förekommer i ett medicinskt utlåtande ? Kan den försäkrade få ett besked om att tjänstemannen förstår hela vidden av sjukintyget ?

 DETTA ÄR MIN ANMÄLAN TILL JO :

Här kommer min anmälan till JO mot Försäkringskassan i Kalmar. 

Den 18 augusti kallades jag till ett tredje möte med den handläggande tjänstemannen vid Försäkringskassan i Kalmar. Jag ställdes inför en kaskad av frågor som berörde läkarintygets validitet. Bluffade jag, kunde jag jobba, var jag egentligen inte en sjukbedragare, vad gjorde jag, du är nog inte sjuk, röntgen ska det vara nödvändigt, du är 62 år, men det bryr vi oss inte om, men jag är i en livskris, förstår du inte : du skall bedömas av mig, läkarintyg har inget värde etc...

Efter ett tag fick jag följande fråga :

Brukar du ringa till din tidning ?

Ja.

Varför gör du det ?

Vad har du med det att göra ? Jag ringer väl var jag vill även om jag är sjukskriven.

Du ringer alltså till din tidning ?

Ja, jag ringer till min tidning därför att där finns alla mina vänner, de är min livlina tillbaka till ett liv. Dra åt helvete med dig... vad är detta, Stasi ?

Det kan rimligen inte rymmas inom behörigheten för en enda tjänsteman vid Försäkringskassan i Kalmar att efterhöra var en sjukskriven person ringer, det är ett tjänstefel, i mitt fall som journalist, ett yrke som inte upphör även om jag är sjukskriven, är det ett direkt brott mot en av våra grundlagar, aatt fråga vart jag ringer.

Min anhållan är nu att JO verkligen näpser, och det ordentligt, Försäkringskassan i Kalmar. Denna JO-anmälan har också sänts till Socialstyrelsen med begäran om inspektion av förhållandena vid Försäkringskassan; denna min anhållan grundas på alla de telefonsamtal jag fått från personer som hört av sig till mig efter det att jag offentliggjort mina egna upplevelser av Försäkringskassan i Kalmar.

Jag sänder också en kopia till Uppdrag granskning.

Kurt Lundgren

ps. Att denna efterforskning av mina telefonsamtal är riktigt återgivet kan bekräftas av beedigat vittnesmål om JO så vill ha det, antingen vid ett personligt möte med vittnet eller i brev.

------------------

Detta var JO-anmälan. Här följer en bakgrundsartikel:

-------------------------------------------

//

Personliga data : Kurt Lundgren, yrkesverksam som journalist i mer än 40 år, författare till boken Stora Cronan m fl, jobbat på Smålandsposten, Barometern, Östra Småland, ansvarig utgivare och redaktionschef på Ölandsbladet.

Adress : Raabs väg 34, 394 70 Kalmar

Tel med fax : 0480 - 47 10 02

mejl : kurt_lundgren2000@yahoo.se

Jag har också en webblogg : http://kurtlundgren.webblogg.se

//

DEBATTARTIKEL

Jag är journalist, snart 62 år gammal, har skrivit i tidningar hela mitt liv, ända sedan 14-årsåldern, journalisthögskola och akademisk examen, har författat ett tiotal böcker och innehaft ledande befattningar, bland annat ansvarig utgivare för lilla alerta Ölandsbladet.

Den 10 februari förra året drabbades jag av en stroke och låg inlagd på länssjukhuset i Kalmar under drygt två månader; jag upplevde själv att jag inledningsvis svävade mellan liv och död. Jag kunde inte gå, inte röra mig, inte klä på mig, inte ta mig till toaletten, inte borsta tänderna, no nothing, jag var ett paket, som snälla sjuksystrar tog hand om och jag är dem evigt tacksam. Det värsta var kanske att jag inte kunde tala eftersom talapparaten var utslagen.

Tack vare god omvårdnad, omtanke och intensiv träning på avdelning  15 på länssjukhuset kunde jag i april åka hem med en rullator, särskilda skor, särskilda räcken på mitt hus installerades tack vare handikappbidrag etc.

Redan  då började det ringa från Försäkringskassan i Kalmar. Jag skulle utfrågas. Men vid den tidpunkten orkade jag inte. Jag fick det uppskjutet till augusti förra året.

Jag gick dit och fick uppleva en sannskyldig inkvisition av frågor från en flicka i 25-årsåldern; alla de frågor som läkaren ställt till mig ställdes nu igen av henne och läkarens utlåtanden överprövades. Jag svarade snällt och vänligt, men jag kunde ana mig till att alla de konstiga latinska ord som fanns i papperen, om hon överhuvudtaget läst dem, hade hon ganska vaga begrepp om; emboli, vada är det ? Mr-kamera ? Mysko pryl.

Jag var sjukskriven till årets slut och sedermera förlängdes sjukskrivningen till detta års utgång; jag har svårt att gå, orkar ingenting, har dålig balans och halva kroppen är bortdomnad och isig efter stroken, hela ansiktet värker och halva är bortdomnat. Jag lever i den märkliga vardagen att jag fryser om halva kroppen och svettas ymnigt med den andra halvan. Tyvärr har det blivit så att jag slafsar när jag äter, ger ofrivilligt ifrån mig konstiga ljud och är ganska fumlig varvid jag välter saker omkring mig; det är Lite Monthy Pyton över det hela, men det är djupt deprimerande.

I februari kallades jag åter till Försäkringskassan. Samma frågor ställdes igen, samma överprövning skedde av läkarens bedömning av mitt sjukdomstillstånd. Det var en kaskad av frågor och alla med ett syfte kände jag : att avslöja mitt bedrägeri mot Försäkringskassan - jag var nog inte sjuk, jag låtsades bara, kanske var jag helt frisk, ändå.

För ett par vecker sedan kallades jag åter till Försäkringskassan i Kalmar, samma inkvisition, samma frågor. Nu hade flickan plockat fram min självdeklaration och förhörde mig på den, hon frågade om jag brukade ringa till min tidning och varför jag gjorde det. Jag svarade att visserligen är jag sjuk, dock ej död, därför ringer jag till min tidning och ger råd om tidningen vill ha dem, det är min rehabilitering, mitt liv, att skriva är mitt liv, förstår du inte det, och jag kommer inte att sluta förrän skyltens släcks för gott.

Jag försökte behärska mig men till slut gick det inte utan att jag förklarade för henne att jag kände mig djupt kränkt och förödmjukad av dessa evinnerliga frågor och jag undrade vad hon hade för medicinsk utbildning för att kunna ifrågasätta vad som beslutats av behandlande läkare, som hela sitt liv arbetet med strokepatienter.

Jag sade också att jag skulle in i en MR-kamera för att se om skadan förvärrats eller förbättrats. Även detta ifrågasattes.

Att vara sjuk är ingenting mot mötet med Försäkringskassan i Kalmar. Jag måste säga att varje gång jag lämnat kassan efter inkvisitionen har jag blivit sämre.

Jag är van att skriva, att tala och efter vad jag gått igenom är jag inte rädd för någonting, men jag kan mycket väl tänka mig den ångest som personer som inte är vana att ta för sig kan uppleva i mötet med denna inhumana kassa.

Det finns en annan aspekt på mitt möte med kassan och den aspekten gäller inte mig utan läkarna. Det är mycket allvarligt det som här sker.

Här får alltså läkare med livslång erfarenhet sina beslut ifrågasatta av en tjänsteman utan medicinsk utbildning; jag tycker detta är oerhört.

Än mer : I mötet mellan läkare och patient talas också om känsliga  peronliga saker, om dödsskräck, sexualitet och ångest, ting som berör det mänskliga livets innersta men  som tillhör en sjukdomsbild, som påverkar tillfrisknande. Om sådana djupa personliga förhållanden vägrar i varje fall jag att diskutera med en person utan medcinsk utbildning och som heller inte omfattas av någon läkaretik. Detta  är djupt kränkande. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att socialstaten fungerade så här; är det detta som jag ett helt liv betalt in pengar till - I want my money back.

Jag hade tänkt tiga med vad jag fått utstå, men efter att ha reflekterat över det som hänt mig känner jag mig tvingad att ge offentlighet åt Försäkringskassans agerande. Först trodde jag att det enbart var jag som fastnat i något garn, men så hörde jag av en läkare att alla sjukskrivna behandlas så här, mer eller mindre. 

Att det finns en undertryckt vrede mot socialstaten förstår väl var och en, men att den var så glödande visste jag inte. Av alla de mejl och telefonsamtal som kommit mig tillhanda de senaste dagarna sedan jag gett min sak offentlighet i lokaltidningarna förefaller det som om jag ändå kommit lindrigt undan i de förödmjukande möten jag haft med Kalmarekassan; det kan vara mycket värre har jag förstått. En som mejlat till mig uppger att hon fått veta av kassans företrädare ”att det finns ingen som är sjuk”. En annan ringde och berättade att när den sjukskrivne frågade när sjukpengen kom fick han till svar att använd ” Kalmar kommuns social som bank”.

Jag har också fått tips om att bya handläggare, att byta kassa till ett annat län, att anmäla till JO, Europarådet och jag vet inte vad.

Själv har jag gjort följande : Jag har skickat min skrivelse till den läkare som behandlar mig, till de underbara tjejerna på avdelning 15, till arbetslivsminister Hans Karlsson, till Läkaretidningen och de lokala tidningarna och jag har låtit mig intervjuas, jag har vidare sänt den till landstingsrådet Anders Henrikss som är ordförande i den nämnd som övervakar Försäkringskassan.

Jag har också talat med chefen Elisabeth Hamilton på kassan i Kalmar, som jag nådde häromdagen efter att oavbrutet ha sökt henne på telefon sedan den 20 augusti. I ett privat företag skulle det aldrig kunna fungera så, att man inte får tag i chefen.

Jag vet inte om det kommer att bli något nästa möte med kassan, vad de kommer att göra med mig, om de kallar mig till nya förhör eller vad som skall ske. Om nya förhör skall hållas kommer jag i så fall att be närvara en jurist samt den läkare som behandlar mig, ty om det skall ske en timmes förhör på gränsen till rättegång bör ju juridisk hjälp finnas till hands för den anklagade; kanske också opartiska vittnen något skulle dämpa den ringaktning med vilken sjuka pensioner blir behandlade av denna kassa.

Jag vill slutligen tillägga detta : En person som nyligen drabbats av en stroke eller kanske av ett svårt cancerbesked, en person som svävat mellan liv och död, som under sex månader inte kan gå, under två månader inte kan prata, inte ens äta under den första tiden, en sådan person var jag själv och jag befann mig djupt nere i vågdalen, ja på botten av den djupaste livskris. Jag kan också tänka mig att en cancerpatient med en svår diagnos känner på samma sätt.

Personligheten försvinner i ett svart hål där solen slutat lysa och där det inte finns några skratt längre.

Att då bli kallad till kassan för inkvisitoriska förhör av en ung medicinskt okunnig tjänsteman är i sig en förolämpning. För att uttrycka det milt, man är inte i form ty inte ens en massiv prozacdos kan hålla undan svartalferna.

Jag drar en slutsats av det jag upplevt och den är : den stat på vilken jag litat och som jag under ett 40-årigt oavbrutet yrkesliv betalt in skatt till, den svek mig när jag som mest behövde den, den kränkte mig, den förödmjukade mig och jag vill varken se den eller höra av den efter detta. Min bitterhet är lika djup som den livskris jag just kravlat mig ur.

Vore jag i 20-årsåldern med livet framför mig hade jag lämnat Sverige i dag.

Kurt Lundgren

Kalmar/Öland

--------------------------------------------------

MEJL JAG MOTTAGIT, samt ett 30-tal telefonsamtal som ej kan återges.

Tankar angående insändare ”Mina möten med Försäkringskassan”

Kurt Lundgrens erfarenhet av Försäkringskassans agerande är fruktansvärd. Det är svårt att förstå hur en sjuk person kan utsättas för en sådan kränkning från en myndighet som ska vara till hjälp vid sjukdom.

Tyvärr verkar det som om detta inte är något nytt. Jag hörde på Radio Kalmar strax före midsommar i år en intervju med någon högre chef på Försäkringskassan i Kalmar. Han sa att det finns inga sjuka människor, det är fantasier. Har ledningen på försäkringskassan denna inställning så sprider sig denna myt neråt i organisationen.

Integritet och respekt för människor är okända begrepp i sådana organisationer.

En röst jag saknar i denna fruktansvärda myt är läkarens. Vad säger läkarna om att deras utbildning, kompetens och arbete viftas bort med att sjukdomar är fantasier? Hur tänker de agera eftersom deras profession inte längre behövs?

 Läkarna har också ett ansvar att patienten rehabiliteras och inte kränks så att sjukdomar förvärras.

Jag önskar verkligen att Kurt Lundgrens insändare väcker en orkan bland oss alla som orkar reagera - det gäller livet!

Ytterligare ett mejl :

Hej Kurt

Jag vill tacka dig för din insändare i Östran. Jag har skickat in ett svar till tidningen, men om den inte publiceras så skickar jag den till dig direkt också. Jag har under flera år försökt att få människor att skriva om hur de har blivit bemötta av så väl Arbetsförmedling som Försäkrings kassa.

Jag har också försökt starta en "fackförening" för sjukskrivna och arbetslösa ( F A-forum för arbetslösa) för att man gemensamt ska stötta varandra och nå ut i pressen som grupp. Att verkligen belysa vad som händer eftersom "de andra" alltså arbetande människor inte har en aning om vad som händer. De fylls ju bara med exempel på hur vissa använder systemet och fuskar sig fram. Det är därför som både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen får fortsätta sitt agerande utan att något händer. En och en knäcks vi, men om man kunde samla alla dessa erfarenheter, så kunde vi också kunna påverka vår situation. Jag hade kontakt med förre länsarbetsmarknadsdirektören Eva Plogeus, som tyckte våra ideer var intressanta, men hon har ju tyvärr slutat. Den nya har tyvärr inte samma människobild. Där är vi bara en siffra i hennes statistik. Jag bifogar även brevet till Eva Plogeus, så du kan se hur jag tänker.

Med vänlig hälsning

Pernilla Wikell

Sjukskriven och arbetslös

Ett annat mejl : 

Här kommer min insändare:

Tack Kurt Lundgren för ditt engagemang

Äntligen någon som tar upp vad som händer oss som är ofrivilligt sjuka eller arbetslösa. Debatten i pressen idag cirklar bara kring de som fuskar med bidrag eller är arbetsovilliga. Visst finns dom, men jag tror att det stora flertalet av "oss" känner en stor sorg och förtvivlan över att inte kunna föra ett "vanligt" liv, där möjligheten till att gå till jobbet varje dag är en viktig del. Jag tror ingen kan sätta sig in i den situationen som inte varit i den. 

Det räcker för att känna sig undervärdig och utanför. Men att sedan dessutom bli bemött av oproffsiga människor som har som sin uppgift att föra bort en från just deras budget eller statistik är fullkomligt vidrigt. Jag själv blev sjukskriven en längre tid, men efter att ha kämpat mig tillbaka så pass att jag skulle kunna utföra ett halvtidsjobb var för mig en stor seger. Glad i hågen vände jag mig till den sk FAS-gruppen, som  är ett samarbete mellan Försäkringskassa, Arbetsförmedling och Socialen. 

Iden verkade ju bra med kommunikation över de olika "gränserna" så att man kunde få hjälp att komma tillbaka till arbetslivet. Jag möttes av två stycken tjänstemän(kvinnor) som satt i en timme och korsförhörde mig. En av dom avslutade dessutom med en fnysning och kommentaren: Jag har också minsann haft det jobbigt!! De knäckte mig fullständigt och min läkare sa att jag inte skulle behöva utsättas för en sådan behandling. Alltså blev jag avskriven för framtida rehabilitets insatser eftersom jag bara inte kunde gå tillbaka och bli förnedrad en gång till. 

Min nya situation var nu att istället för att vara helt sjukskriven så blev jag halvt sjukskriven och halvt arbetslös. Då öppnades en annan värd för mig, nämligen den arbetslöses. Att få uppleva alla dessa "åtgärder" och kurser som liknar rena dagis för vuxna gjorde ju inte att man blev friskare eller starkare. Eller när man inser att både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen försöker att skuffa över en på den andres budget eller statistik. Är det inte våra skattepengar de båda förfogar över?

Var finns helhetssynen? Var finns verklighetsförankringen? Vi vet alla att arbetsmarknaden i Kalmar inte ser så ljus ut just nu! Och var tog de mänskliga värdern vägen?

Jag har mött många knäckta människor på dessa åtgärder. Unga som kommer direkt från högskolan, människor som jobbat ett helt yrkesliv på Volvo eller senare Bombardie, kvinnor över femtio (som fått till svar: att om du är kvinna och över femtio har du inte en chans) högutbildade invandrare som pga. språksvårigheter har en mycket tuff situaton med ovanstående myndigheter. Ibland känner man att samhället har förändrats så pass att vi kanske inte behövs alls, vilket är en mycket tuff insikt, men att från det till att dessutom bli behandlad på ett oförskämt och oproffsigt sätt av Försäkringskassa eller Arbetsförmedling gör ju knappast situationen bättre.

Vi är många som har liknande berättelser som du, Kurt! Hur skulle det vara om dessa belystes i debatten istället för de sk. bidragsfuskare eller smitare. Jag har bett många som jag mött att skriva om det som hänt dom, men folk är rädda och nedtryckta idag. Är det värdigt ett svenskt samhälle av idag?

En som inget hellre vill än att var frisk och få jobba

SLUTKOMMENTAR : Det var inte min mening att denna blogg skulle bli en blogg med socialgnöl, sådant är jag fullständigt allergisk emot, men jag måste medge att det jag tyckte var gnöl inte längre är det, det är berättigade klagomål mot en socialstat, ett starkt samhälle, som kräver bortåt 70 procent i skatt men som inte frivillgt ger en krona igen till den medborgare som efter ett långt liv och miljoninbetaltningar i systemet råkar i olycka, blir sjuk, dödssjuk : Upp och hoppa din late jävel.

För ett år sedan fanns inga fuskare i sjuksystemet; man kunde bli sjukpensionerad för nageltrång; nu är  alla fuskare, från cancerpatienter med lungödem, flåsa lagom din nikotinist, till strokepatienter, kom igen nu, vingla inte så förbannat när du går - nog kan du jobba din simulant - vi har nog hört dina telefonsamtal.

Du som har en historia att berätta om ditt möte med Försäkringskassan, skriv ett mejl till mig : 

kurt_lundgren2000@yahoo.se

 så ser jag till att din berättelse kommer ut på nätet, du får gärna vara anonym på nätet, men till mig hoppas jag du skriver med namn, du är skyddad enligt trycksfrihetsförordningen på denna blogg. 

Jag har varit journalist i mer än 40 år och vet hur känsligt material skall hanteras. Jag förstår att du är rädd för att stöta dig med makthavarna, att du fruktar för indragen sjukpenning, men det är angeläget att du berättar, helst med namn, men anonymt är din rättighet. Tillsammans skall vi störta ett omänskligt system.

Kurt Lundgren