Moderaternas självmål - Minnen av Palme
Jag tror inte längre att den borgerliga alliansens med moderaterna som största parti har någon chans att vinna valet nästa år. Det finns två orsaker till min pessimism, ty vi behöver verkligen byta regering :
1. Socialdemokraternas ohämmade, vulgära och odemokratisk röstköp, stora bidragsgrupper mutas helt enkelt.
2. Moderaternas närmast paranoida fixering vid sjuk- och ersättningsnivåerna, nu senast den långa drapan i DN där saken ältades ytterligare en gång; vilka ersättningsnivåer som skall gälla vid en eventuell borgerlig regering är det nu ingen som längre kan räkna ut - det är total förvirring - för min del betraktar jag moderaternas bidrags- och ersättningsfixering som århundradets politiska självmål.
Eftersom jag själv kan bidra med en del bittra erfarenheter av socialstatens stasikontroll av individen undrar jag lite lätt vilka ytterligare kontroller som moderaterna önskar sig.
Den som vill förföra den politiska hopen genom att spela panflöjt måste framföra olika vackra melodier, inte bara en enda skärande ton som moderaterna.
OLOF PALME : Jag har ett par sömnlösa nätter ägnat mig åt förre s-ministern Thage G. Petersons tjocka bok Olof Palme som jag minns honom (Albert Bonniers Förlag).
Biografin är det närmast man kan komma en hagiografi. Petersons beundran inför personen och politikern Palme är i det närmaste gränslös, det finns inte nog med superlativer, de mest banala kommentarer som Palme fällde nedtecknades av den pedantiske Peterson i tjocka anteckningsböcker varur han citerar, men det är ändå, trots denna underdåniga beundran, en fascinerande bok som ger oerhört intressanta inblickar i den komplicerade och fascinerande Palme-gestalten; Palme var en oerhört levande politiker som gav samhällsdebatten verklig nerv. Jämfört med Palme är de flesta av dagens politiker döda trästoder. Jag för min del hade en väldigt kluven inställning till Palme, jag älskade personen Palme, avskydde mycket i hans politik. Men det jag mest kom att ogilla, löntagarfonderna, som för alltid vände mig bort från socialdemokraterna, var inte Palmes verk utan LO:s. Det framgår ytterligt klart i denna bok att löntagarfonderna pressades på Palme och partiledningen av LO; ingen ville ha dessa eländiga fonder, men LO:s makt var så stor att Palme tvingades göra dem till sin och partiets politik. Detta var en tragedi, 20 år av förgiftning följde i den allmänna debatten.
Jag har ett personligt minne av Palme. Någon gång under 70-talet satt jag på redaktionen och hade fått i uppdrag att bevaka ett ödesbeslut för den lokala Högskolan, det gällde ett regeringsbeslut på 18 miljoner kr till en viss utbildning, med pengarna skulle Högskolan leva och blomstra, utan dem dö sotdöden. Hur jag än kollade, ringde och återringde lyckades jag inte få kläm på beslutet, framåt 22-tiden på kvällen med en halvtimme kvar till manusstopp var jag desperat. Jag tänkte :
Jag ringer faen i mig Palme själv och frågar.
Jag tog fram telefonkatalogens Stockholmsdel och tittade efter Palme; japp där stod han och Lisbeth, telefonnummer till Vällingby. Ganska nervös ringde jag upp landets statsminister, vars telefonnummer hem alltså stod i telefonkatalogen ! Vi levde i landet Idyllien på den tiden, den lyckliga demokratien.
Palme svarade. Jag bad om ursäkt och sade ni, det gjorde artiga journalister på 70-talet.
Ah, säg du, det blir enklare, ingen fara att du ringer, jag kom precis hem.
Jag ställde frågan om de 18 miljonerna på regeringssammanträdet.
Palme mumlade en stund och så drog han hela saken, jag skrev så pennan glödde, han kunde ärendet utantill. Och så sade han :
Det är bra att du gör ditt jobb, jag förstår att det här är viktigt för er där nere, men det gick ju bra. Och så ställde han en del lokala frågor och så lade vi på.
Palme var en oerhört generös och okonstlad person, och detta vänliga samtal mitt i natten med landets statsminister har för alltid präglat min bild av en vanlig människa som ändå var mycket ovanlig.
Månaderna före mordet var Olof Palme i Kalmar och höll tal. På kvällen tog han ett par glas vin med s-redaktören Berndt Ahlqvist och några förtrogna; jag kunde tyvärr inte vara med eller så var jag väl inte inbjuden. Hur det än var så berättade Berndt dagen efter att Palme denna natt sagt att han kände sig utsliten och trött och att han ville avgå; bara några månader sedan mördades han.