Mina möten med Försäkringskassan
Kalmar den 7 september.05
Dr Tosterup
Några erfarenheter av Försäkringskassan i Kalmar
Den 10 februari förra året drabbades jag av en stroke och låg inlagd på länssjukhuset under drygt två månader; jag upplevde själv att jag inledningsvis svävade mellan liv och död. Jag kunde inte gå, inte röra mig, inte klä på mig, inte ta mig till toaletten, inte borsta tänderna, no nothing, jag var ett paket, som snälla sjuksystrar tog hand om och jag är dem evigt tacksam.
Tack vare god omvårdnad, omtanke och intensiv träning på avdelning 5 på länssjukhuset kunde jag i april åka hem med en rullator, särskilda skor, särskilda räcken på mitt hus installerades tack vare handikappbidrag etc.
Redan då började det ringa från Försäkringskassan i Kalmar. Jag skulle utfrågas. Men vid den tidpunkten orkade jag inte. Jag fick det uppskjutet till augusti förra året.
Jag gick dit och fick uppleva en sannskyldig inkvisition av frågor från en flicka i 25-årsåldern; alla de frågor som läkaren ställt till mig ställdes nu igen av henne och läkarens utlåtanden överprövades. Jag svarade snällt och vänligt.
Jag var sjukskriven till årets slut och sedermera förlängdes sjukskrivningen till detta års utgång; jag har svårt att gå, orkar ingenting, har dålig balans och halva kroppen är bortdomnad och isig efter stroken, hela ansiktet värker och halva ansiktet bortdomnat. Jag lever i den märkliga vardagen att jag fryser om halva kroppen och svettas ymnigt med den andra halvan.
I februari kallades jag åter till Försäkringskassan. Samma frågor ställdes igen, samma överprövning skedde av läkarens bedömning av mitt sjukdomstillstånd. Det var en kaskad av frågor och alla med ett syfte kände jag : att avslöja mitt bedrägeri mot Försäkringskassan - jag var nog inte sjuk, jag låtsades bara, kanske var jag helt frisk, ändå.
För ett par vecker sedan kallades jag åter till Försäkringskassan i Kalmar, samma inkvisition, samma frågor. Nu hade flickan plockat fram min självdeklaration och förhörde mig på den, hon frågade om jag brukade ringa till min tidning och varför jag gjorde det. Jag svarade att visserligen är jag sjuk, dock ej död, därför ringer jag till min tidning och ger råd om tidningen vill ha dem, det är min rehabilitering, mitt liv, att skriva är mitt liv, förstår du inte det, och jag kommer inte att sluta förrän skyltens släcks för gott.
Jag försökte behärska mig men till slut gick det inte utan att jag förklarade för henne att jag kände mig djupt kränkt och förudmjukad av dessa evinnerliga frågor och jag undrade vad hon hade för medicinsk utbildning för att kunna ifrågasätta vad som beslutats av behandlande läkare, som hela sitt liv arbetet med strokepatienter.
Jag sade också att jag skulle in i en MR-kamera för att se om skadan förvärrats eller förbättrats. Även detta ifrågasattes.
Att vara sjuk är ingenting mot mötet med Försäkringskassan i Kalmar. Jag måste säga att varje gång jag lämnat kassan efter inkvisitionen har jag blivit sämre.
Jag är van att skriva, att tala och efter vad jag gått igenom är jag inte rädd för någonting, men jag kan mycket väl tänka mig den ångest som personer som inte är vana att ta för sig kan uppleva i mötet med denna inhumana kassa.
Det finns en annan aspekt på mitt möte med kassan och den aspekten gäller inte mig utan läkarna. Det är mycket allvarligt det som här sker.
Här får alltså läkare med livslång erfarenhet sina beslut ifrågasatta av en tjänsteman utan medicinsk utbildning; jag tycker detta är oerhört.
Än mer : I mötet mellan läkare och patient talas också om känsliga peronliga saker, om dödsskräck, sexualitet och ångest, ting som berör det mänskliga livets innersta men som tillhör en sjukdomsbild, som påverkar tillfrisknande. Om sådana djupa personliga förhållanden vägrar i varje fall jag att diskutera med en person utan medcinsk utbildning och som heller inte omfattas av någon läkaretik. Detta är djupt kränkande. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att socialstaten fungerade så här; är det detta som jag ett helt liv betalt in pengar till - I want my money back.
Jag hade tänkt tiga med vad jag fått utstå, men efter att ha reflekterat över det som hänt mig känner jag mig tvingad att ge offentlighet åt Försäkringskassans agerande. Först trodde jag att det enbart var jag som fastnat i något garn, men så hörde jag av en läkare att alla sjukskrivna behandlas så här, mer eller mindre.
För alla mina olyckskamrater ger jag alltså detta offentlighet.
Jag uppmanar er alla att stå på er, att inte låta er förödmjukas och kränkas en dag till.
Jag sänder detta brev till min läkare, dr Tosterup, jag skickar det till lokaltidningarna och jag lägger ut det på nätet : kurtlundgren.webblogg.se
Kurt Lundgren
Kalmar
Till inlägget om Kurt Lundgrens sjukdomshistoria, så är det en katastrof av att bedöma om svensk välfärdssamhälle. Det är inte klokt hur en människa ska behöva genomgå så strikta utredningar om en massa utfrågningar. Är det inte nog med att en människa nästan fick genomgå en mycket svår process av att kämpa mellan liv och död. Ska en människa behöva paketeras som ett vackert paket där det står jag är sjuk, hjälp mig. Jag blev så förbannad över hur också den regering som nu ska strama åt ytterligare de som vanligt människor som är svagast och med sämst självförtroende. Är inte det lite ruttet? Du är inget värd någonting. Men pengar ska de ha. Stroke är inget att leka med, vilket jag vet som har undersköterska i botten och vet vad en stroke innebär för en människa att kunna leva ett så normalt liv är inte så enkelt. Och vem orkar härda igenom en så massa frågor och svara på en massa papper och åter få hemskickat för kompletteringar? Är inte det att verkligen sänka sitt skepp? De med sina feta plånböcker och kan leva på plankstek varje dag och bo i den värsta klassen av villa där det handlar om milijoner, men de som verkligen behöver ska inget ha. Och de som är sjuka ska torteras och lida. Är det inte nog att en människa som genomgår en svår sjukdom och även har genomgått en stor livsförändring med en massa sorg och förtvivlan att plötsligt bli som ett paket som inte kan röra sig och inte kan något själv? Jag skulle vilja se de som inte förstå riktigt innebörden av att vara sjuk och inte sjuk. Men när man verkligen är sjuk men inte betraktas som tillräckligt allvarligt sjuk? Kan ni verkligen föreställa er hur den stackars människan mår? Det är så grymt och jag hoppas verkligen det blir deras tur en dag, då de få se hur det är att vara helt utfattig och sjuk och inte ens kan ta hand om sig själv. Vi är inte någon köttmarknad eller försökskanin. Bara för att det finns fuskare, så betyder det inte att alla är det. Hur vore det istället att satsa på de som är sjuka och inte kasta pengar på sånt som inte ge något. Visst att stödja en massa flyktingar, men tänk på de som verkligen behöver pengarna. Ja, flyktingarna ha flytt för livet det är krig, men vi kan ju inte slösa pengar bara för att sända hem dom igen. Inte konstigt att Sverige och denna regeringen inte längre har pengar. Eller är det meningen att håna de som verkligen behöver hjälp och som verkligen är sjuka. Det är inte klokt att en utbränd inte heller längre ska betraktas som någon allvarlig form av anledning till bli sjukskriven. Men vet alla hur det är att vara totalt psykist och fysiskt utmattad? Det kan ju också vara som så att det kan leda till ännu större konsekvenser har någon tänkt på det? Och vad kostar det inte då samhället? PS! Jag tycker att Kurt och m fl ska stå på sig och ska ha sin rätt. Ingen är sämre än någon annan. mvh Cecilia Johansson - Crisan
URL: http://app.webblog.se/trackback/ping/214855
Hej
Jag har varit sjukskriven i 6 veckor och börjat jobba igen 100 %. Jag får inga pengar från försäkringskassan för att läkaren har skrivit lite konstig diagnos.
Jag var på väg att gå in i väggen och var mycket dålig i kropp och själ. Jag sa till läkaren att jag mådde dåligt men att jag ville tillbaka så snart som möjligt till jobbet eftersom jag tror att det är det bästa. En kollega har varit borta i 1 ½ år och kommer troligtvis inte tillbaka till jobbet. Så ville jag inte ha det. Jag tycker om mina arbetskamrater men inte delar av jobbet. Det är helt klart att arbetskamraterna gör att jag trivs.
Har 2 olika tjänster på 50 % vardera och det är det ena jobbet som är mycket stressigt ( egentligen 75-100% tjänst)
Så man kan säga att jag jobbar 125-150 %. Det är ändringar på gång så jag väntar ut dessa och ser om jag vill stanna kvar eller sluta.
Nu måste jag skaffa ett nytt intyg från läkaren och antagligen skriva ett personligt brev och skicka in till försäkringskassan inom 2 veckor.
Jag är väldigt sällan sjukskriven då jag varit tvungen att jobba och mestadels haft timanställning eller egen firma för att få pengarna att räcka. Detta är första gången jag har fast 100% jobb. Jag är urkass på myndighetspapper, kan inte fylla i dem, vet inte hur man gör, och tycker det är mycket orättvist att dem som är duktiga på detta med att uttrycka sig i ord och mening kanske får pengar medans jag inte kan uttrycka mig och inte får pengar. vet inte om det är så men jag är lite sur på försäkringskassan för att jag inte kan få pengar de 2½ vecka heltid och 1½ vecka deltid som jag varit sjukskriven, när jag nästan aldrig utnyttjar dessa system. Jag säger också att de pengar jag betalar i skatt för detta vill jag ha tillbaka......nu när jag är sjuk.....därmed basta....nettan
jag har själv varit avstängd från både akassa och försäkringskassa i ca 8 mån. och om jag inte då efter ett nyår hade fått en ny underbar förstående klok och normal handläggare vet jag inte om någon hade brytt sig om jag hade dött eller hamnat på gatan. (Du kan även läsa om liknande fall på siatidningens hemsida) -finns säkert många fler i detta avlånga land. Det finns bara en som aldrig sviker - Jesus Kristus - och det är ändå en glädje och tacksamhet för alla som inte längre får någon hjälp i detta alltmera ogudaktiga samhälle! Guds Frid.