Försäkringskassan - ett slutord om ett svek
Socialstaten svek mig i livets svåraste stund.Låt mig säga några avslutande ord om mina möten med Försäkringskassan i Kalmar eftersom det för mig varit en ganska märklig situation att vara ett ”offer” i denna socialstat istället för att vara en journalist som skriver om ”offer”, vilket jag ofta gjort.
Att det finns en undertryckt vrede mot socialstaten förstår väl var och en, men att den var så glödande visste jag inte. Av alla de mejl och telefonsamtal som kommit mig tillhanda de senaste dagarna förefaller det som om jag ändå kommit lindrigt undan i de förödmjukande möten jag haft med Kalmarekassan; det kan vara mycket värre har jag förstått. En som mejlat till mig uppger att hon fått veta av kassans företrädare ”att det finns ingen som är sjuk”. En annan ringde och berättade att när den sjukskrivne frågade när sjukpengen kom fick han till svar att använd ” Kalmar kommuns social som bank”.
Jag har också fått tips om att bya handläggare, att byta kassa till ett annat län, att anmäla till JO, Europarådet och jag vet inte vad.
Själv har jag gjort följande : Jag har skickat min skrivelse till den läkare som behandlar mig, till de underbara tjejerna på avdelning 15, till arbetslivsminister Hans Karlsson, till Läkaretidningen och de lokala tidningarna och jag har låtit mig intervjuas, jag har vidare sänt den till landstingsrådet Anders Henrikss som är ordförande i den nämnd som övervakar Försäkringskassan.
Jag har också talat med chefen Elisabeth Hamilton på kassan, som jag nådde häromdagen efter att oavbrutet ha sökt henne på telefon sedan den 20 augusti. I ett privat företag skulle det aldrig kunna fungera så, att man inte får tag i chefen.
Jag vet inte om det kommer att bli något nästa möte med kassan, vad de kommer att göra med mig, om de kallar mig till nya förhör eller vad som skall ske. Om nya förhör skall hållas kommer jag i så fall att be närvara en jurist och den läkare som behandlar mig, ty om det skall ske en timmes förhör på gränsen till rättegång bör ju juridisk hjälp finnas till hands för den anklagade; kanske också opartiska vittnen något skulle dämpa den ringaktning med vilken sjuka pensioner blir behandlade av denna kassa.
Jag vill slutligen tillägga detta : En person som nyligen drabbats av en stroke eller kanske av ett svårt cancerbesked, en person som svävat mellan liv och död, som under sex månader inte kan gå, under två månader inte kan prata, inte ens äta under den första tiden, en sådan person var jag själv och jag befann mig djupt nere i vågdalen, ja på botten av den djupaste livskris. Jag kan också tänka mig att en cancerpatient med en svår diagnos känner på samma sätt.
Personligheten försvinner i ett svart hål där solen slutat lysa och där det inte finns några skratt längre.
Att då bli kallad till kassan för inkvisitoriska förhör av en ung medicinskt okunnig tjänsteman är i sig en förolämpning. För att uttrycka det milt, man är inte i form ty inte ens en massiv prozacdos kan hålla undan svartalferna.
Därmed är denna debatt avslutad för min del. Jag drar en slutsats av det jag upplevt och den är : den stat på vilken jag litat och som jag under ett 40-årigt oavbrutet yrkesliv betalt in skatt till, den svek mig när jag som mest behövde den, den kränkte mig, den förödmjukade mig och jag vill varken se den eller höra av den efter detta. Min bitterhet är lika djup som den livskris jag just kravlat mig ur.
Vore jag i 20-årsåldern med livet framför mig hade jag lämnat Sverige i dag.