Den nedrivande personlighetstypen
I min första blogg skrev jag om den subsolida personlighetstypen. Jag skall i denna reflektiva lilla uppsats vilja beskriva en annan människotyp jag ofta stött på, mestadels då i ledande funktioner, högst uppe i hierakierna inom både privata företag och den offentliga sektorn. Jag skulle vilja kalla denna människotyp för den nedrivande personligheten - detta nedrivande karaktärsdrag hör nästan alltid ihop med en svada och en övertalningsförmåga som gränsar till det övernaturliga - det kan ta ett år innan du inser vad som är på gång och till och med när du har hela sammanhanget klart för dig kan den nedrivande personlighetstypen övertyga dig om att du sett fel, att det förhåller sig tvärtom emot vad du ser och vad din innersta instinkt säger dig om det eländiga tillstånd som den nedrivande personen åstadkommit.
Den nedrivande personligheten, som här beskrivs utifrån en dagsaktuell händelse i Sverige som jar råkar känna till, en man vars karriär jag följt under åren, får ofta sitt ledande jobb tack vare muntliga rekommendationer.
Vid det första mötet är både personal och styrelse entusiastiska; styrelsen gratuleras till en mycket lyckad rekrytering. Den nyrekryterade drar upp sina visioner, det är helt fantastiskt. Ingen har förr tänkt i dessa banor, det ska rensas, omorganiseras, fokuseras och policydokument skrivas.
Han drar in som en virvelvind på företaget, börjar med att slänga ut allt gammalt på VD-rummet, köper nytt, dyrt, snyggt och modernt. Stål och björkträ. Leasingbil.
Personalen sätts nu på utbildning, kurser står som spön i backen, det är alltid full rulle alla kvällar på kursen, företaget bjuder, personalen är helt bedårad.
Det ska skakas liv i den gamla organisationen, overheadbilderna faller tätt som snöflingor över en förundrad personal.
Han sveper fram genom korridorerna, han går aldrig som vi andra. Han tycks alltid ha bråttom, på väg till nåt.
Efter ett halvår märker du att det aldrig går att få tag på honom; ingen vet var han är. På fredagarna är han alltid borta.
Någonting händer, som du inte riktigt förstår, det är som ett gny och ett oljud från undre däck. Företaget går liksom på halvfart och på ekonomiavdelningen grymtas det en del. Folk som alltid arbetat bra ihop börjar kivas och bli osams, det är oklara gränser överallt, en del har gynnats lönemässigt, andra missgynnats, på vissa avdelningar börjar personalen efterfråga konsulthjälp, vilket de får till en kostnad av 18 000 kr om dagen. När den tjusige konsulten, antingen med pomada i håret eller helt renrakad på skallen, lämnar företaget är inbördeskriget nära. Vad som tidigare var en liten finne har blivit en stor varböld.
Det första bokslutet läggs, inte bra, men vår nedrivande vän lyckas efter 15 minuter förvandla ett ganska miserabelt bokslut till en positiv satsning för framtiden, det är nu vi tagit omstruktureringens kostnader, allt kan nu bara bli bättre.
VD börjar förekomma i tidningarna; han prisas för sin ledarstil. Han är klädd i boots, har stetsonhatt och säger att han bejakar sina kvinnliga sidor, han har en veckas skäggstubb, representerar det nya VD-skapet, den nya ledarstilen, tuff, mjuk, allt på en gång. Han börjar rekrytera kvinnor till alla ledande befattningar. Han ställer sig in, han är otroligt populär, han håller föredrag på Rotary, överallt, han är nästan aldrig på företaget.
Han hyllas. Han är en hjälte.
Inom allt fler sektioner av företaget börjar det gnissla, det är missljud överallt,
VD kallar till stormöte; han håller ett strålande tal och alla säger efteråt : tur att vi har NN som chef, det är i varje fall ganska tryggt.
Efter 18 månader är det full kris, pengarna rinner ut ur företaget, alla bråkar, facket kopplar in en konsult, arbetsmiljöundersökningar görs som visar att personalen till 80 procent drabbats av psykosomatiska symptom, sjukskrivningarna skjuter i höjden.
VD meddelar att stora delar av företaget måste skäras bort, 3o procent av personalen måste varslas - allt detta finns i ett papper på anslagstavlan. Nu fungerar ingenting längre.
Krismöte i styrelsen, vår VD får gå, men med rejäla fallskärmsmiljoner; då är det som om förtrollningen släpper - i två år har det pågått, varför såg vi inget, hur kunde vi låta oss duperas så ?
Vår sparkade VD går nu ut stort i tidninarna och förklarar att han anser sitt arbete med omorganisationen avklarad, han har gjort det innovativa jobbet, nu får förvaltarna ta över hans rika arv. Själv står han öppen för nya utmaningar... och han får dem, var så säker.
Den nedrivande personligheten är trots allt en ganska stor tillgång i ett kaptalistiskt system, han är på något sätt den kreativa förstörelse på vars ruiner det kan byggas ett nytt förtroende inom ett företag eller organisation.
Styrelse och personal säger så här : Värre än den kris vi tillsammans gått igenom kan det ju rimligen inte bli - under minst 10 år framåt har vi alla en syndabock, vad som än händer.
När nästa företag ringer för att få vitsord om den sparkade VD:n kan ingen medge rekryteringskatastrofen, det vore så genant : Jaså, ni funderar på NN, men det är ju lysande, slå till. Han var hos oss, det glömmer vi aldrig.