Varför vill vi inte försvara oss ?
I en av försvarsmaktens tidningar såg jag för ett tag sedan uppgifter om ett luftvärnsregemente som vi sänt över till Estland eftersom detta land anses behöva ett sådant luftförsvar medan samma regemente hos oss betecknas överskottsmaterial, surplus med ett nedsättande ord.
Med alla fordon och kärror ställda på rad var detta luftvärnsregemente en kilometer långt; vi har alltså skänkt bort det, all denna eldkraft.
När jag går in och tittar på FMV:s hemsida finns det långa bildkavalkader över det som sålts ut ur försvaret och det som är under försäljning : det är helikoptrar, lastbilar, motorcyklar, minsvepare och andra mindre kustförsvarsfartyg, det är mängder av annan utrustning som spadar, hackor, gasmaasker, tankar för bränsleförvaring, elaggregat, yxor, skärmmössor, tält, You name it.
Nu skall allt väckt. Det är omodernt.
Jag känner igen alla prylarna från de mobförråd där vi utrustades som värnpliktiga, men så fina fordon som nu vräks ut, det hade vi inte.
Även med risk att i den politiska bloggvärlden framstå som en dåre och en försvarsfanatiker/nostalgiker vill jag säga följande : Det som sker är på gränsen till det stupida; det är en sorts nationell självmordsbenägenhet som vi som nation tycks vara ensamma om; hur kan vi tillåta att detta sker, att vi gör oss helt urarva på grundläggande försvarsmaterial ?
Vad ska vi ersätta värnpliktsarmén med? Fyra battle groups om 6 000 man, vilket ungefär räcker till att försvara Öland, men inte mycket mer.
Jag har förgäves försökt få reda på hur mycket försvarsmaterial som sålts ut, hur många man vi kan ställa på benen, beväpnade och stridsberedda med omedelbar verkan om något ont faller på, men detta har jag sökt efter förgäves, hittills.
Värnpliktsarmén hade vi av två skäl. Det första skälet för dess existens var att vi kunde massmobilisera i händelse av fara, den var kanske inte så mördande effektiv, men vi var många och vi hade goda vapen och vi verkade i en terräng som vi kände eftersom vi var rekryterade till våra landskapsregementen. Det andra skälet för värnpliktsarmén var att nationen genom den sammansvetsade ungdomen, när alla uthärdade samma plåga, nöje för en del, stärkte vi försvarsviljan, vilket jag tror verkligen blev fallet. Att höra en ölänning tala om sitt regemente, Kungl Kronobergs regemente, och dess officerare är att lyssna till en stilla kärleksförklaring - jag tror inte att en sådan som Leni Björklund kan förstå det, man måste ha varit med.
En dag under ett repmöte sade kompanichefen till oss när vi satt runt brasan och grillade korv efter övningen. Grabbar, det vet ni, om det blir krig, om vi mobiliserar och inget funkar, så ska ni ta er hit, till denna gran där vi nu sitter. OK, sa vi alla, och det kändes tryggt, vi var lite som Band of Brothers.
I dag hade en stor värnpliktsarmé med tolv månaders tjänstgöring varit det mest effektiva instrumentet för etnisk integration och förståelse för varandras olikheter, det hade sammansvetsat ungdomarna ty inget förenar mer än lumpen - kronans uniform skiljer inte på svart och vit. Detta har vi frivilligt gjort oss av med.
Varför tror vi att den tusenåra freden är här? Jag begriper det inte? Varför vill vi inte försvara oss - en nation utan försvarsinstinkt har ingen framtid,
Värnplikten har djupa historiska rötter i vårt land; den var sprungen ur häradet och hundaret redan på vikingatid, ur landskapsrekryteringen, ur indelningsverket, som så småningom blev till den allmänna värnplikten under kloka politiker. Nu är i princip den allmänna värnplikten avskaffad även om vi låtsas att den finns kvar bland de Potemkinkulisser som vi rest runt om oss som försvarssköldar.
Med detta sagt far vi nu till blomsterhandeln och köper allhelgonakransar till gravarna; alla träd lyser i höstens färger runt om kyrkogårdarna, solen skiner, det är nio grader varmt.