Statliga Julkalendern en urtrist schablon för barnen
”Årets julkalender i radio är en klassisk saga fylld med spänning och
dramatik, kryddad med en stor dos humor. Vi får följa Myran och Anansi på
deras jakt efter Den Mytiska Medaljongen i den lilla norrländska byn
Ödebygd. Medaljongen är förtrollad och har gjort alla myter, legender,
platser och figurer som byns innevånare bär inom sig levande. Byborna kommer
från världens alla hörn och snart skjuter det upp både egyptiska pyramider,
engelska riddarborgar och regnskogar. Barnen tycker först att allt är
spännande och roligt men inser att förtrollningen hotar att ödelägga hela
byn. Nu gäller det att hitta medaljongen och bryta förtrollningen innan det
är för sent!”
Detta är årets Julkalender. Hjälp, jag blir galen, samma elände varje år. Varför duger inte Viktor Rydbergs tomte, en del änglar, Teskedsgumman, Astrid Lindgrens julberättelser, julevangeliet, Jesusbarnet i krubban, snö på granarna, skidspår mot evighetens synrand, detta är ju oerhört exotiskt. Årets Julkalender förefaller att bli en urtrist schablon i raden av trista kalendrar. Mina barnbarn har aldrig följt en kalender, blott den då Teskedsgumman gavs i repris.
Teskedgumman kan vevas varje år. Jag skall ge radion och tv:n ett hemligt budskap : Det blir nya barn framför radio och tv, varje år... somaliska barn, egyptiska barn, vita barn och färgade barn - de kommer alla att älska Teskedsgumman, antingen den går i radio eller tv. Och så vill de bara ha mer och mer av Astrid Lindgren, och av Pippi och Loranga och Findus, liksom vi vuxna som av den högste givits gåvan att förbli tämligen barnsliga. Sådana udda människor säger att det roligaste de sett var när Skrållan puffade Ruskprick och Knorrhane i vattnet.