Pinters pinsamma pris - Eichmanns jude-hjul
Nobelpriset i litteratur till dramatikerpigonen och vänstertoken Harold Pinter har väckt en pinsam internationell uppmärksamhet, och, som Knut Ahnlund påpekat, devalverat detta förnämliga pris för överskådlig framtid - efter Fo, Jelinek och Pinter går det inte längre att ta det på allvar.
Jag har själv sett en Pinter-pjäs. Det var när jag var ung och radikal, mest motvalls, och inte ens det hjälpte mot detta sömnpiller, så dålig var den. Eftersom jag tidigare sett Becketts I väntan på Godot med Per Oscarsson och Jan-Olof Strandberg in huvudrollerna, en omskakande teaterupplevelse, helt oförglömlig, kunde jag jämföra mästaren med hans epigon och kopiatör.
Jag väntar nu på Pinters Nobeltal, det kan bli en cause celèbre; jag hoppas han försvarar sina politiska idoler i talet : Stalin, Slobodan Milosevic, Castro, Kim Il Sung och att han vräker ur sig sitt USA-hat inför all den världsnobless som samlats - då går ridån ner för priset och det genomgår den välförtjänta metamorfosen från internationellt pris till ett provinsiellt Stockholmspris, som angår några få.
För min del finner jag det obegripligt varför inte en stor berättare som Norman Mailer belönas.
Vad som skulle kunna återupprätta litteraturprisets anseende vet jag inte; förmodligen mår det bästa av en time out. Vad som är mycket märkligt med alla dessa konstiga pristagare är att Horace Engdahl, som det är så intressant att lyssna till när han talar om litteratur och som är så extremt kunnig, inte förstår eller har kraften att ta priset ur dess formsvacka, om uttrycket tillåts, för trots allt är ju litteraturpriset också en nationell angelägenhet, nåt att vara lite stolt över, att vi som land för en kort stund står i världens strålkastarsken.
Rädda priset med Mailer.
Gitta Sereny kan vara ett annat och fräscht alternativ. Ingen har som hon utforskat världens och den enskilda människans ondska i djupa och gripande böcker.
EICHMANNS VÄLDIGA JUDEHJUL : Några nätter har jag ägnat åt David Cecarinis mäktiga och nyutkomna biografi över Adolf Eichmann (Wahlström & Widstrand). En bild ur denna bok som etsat sig fast är denna : När Adolf Eichmann kom till Österrrike 1938 som chef för RSHA:s avdelning för judefrågor hade han med sig ett egenhändigt konstruerat kartotek : Det var ett hjul med massor av fack som rörde sig på en axel, hjulet var så stort att en man kunde sitta inuti hjulet på en pianopall och på begäran blixtsnabbt plocka fram kortet på vilken jude som helst i hela Österrike - en genial uppfinning, som jag aldrig sett har attribuerats Eichmann - judehjulet, ett nödvändigt redskap för en människosorterare. Jag får mardrömmar av denna bild eftersom den innehåller så mycket.
Mer sägs inte i boken om detta hjul, men jag vill veta mer, finns det kvar, vart tog det vägen ? Användes det i andra sammanhang, följde det med Eichmann på hans resor kors och tvärs i Europa ?
Tänk vad Eichmann kunde ha åstadkommit med personnummer, pc och en databas. Mer om denna bok följer.