Lundgren, Linde, Rosenberg - vem är det mest synd om ?
Vem är det egentligen mest synd om : Tiina Rosenberg, Susanne Linde eller mig ?
Susanne Linde skriver på DN Debatt, var annars ?, att hon minsann också är förföljd för att hon är sjukskriven och med i nya partiet FI. Medan Tiina Rosenberg bara varit förföljd några veckor har Linde fått stå ut med hackandet under ett halvår. Tiina säger att hennes situation är outhärdlig, och det bara efter sex veckor. Tänk då på Linde som haft det outhärdligt ett halvår och dessutom släpar sig fram utbrändssjukskriven medan Rosenberg verkar frisk som en nötkärna. Inte heller har Linde fått stöd för sina lidanden i något festglatt homopridefirande. Nej, grå och trist är hennes dag.
Så vill jag då kasta in mig själv i denna lidandesekvation. Men jag då, förföljd av försäkringskassan efter en stroke, förhörd och pinad under handläggaren, korsförhörd om både telefonsamtal och deklarationsblanketter, var hamnar jag ? Är det inte lite synd om mig, kan våra lidanden jämföras i tid, intensitet och omfång. Jag är för min del övertygad om att medlidande i homopridefestivaler aldrig kommer att omfatta personligheter av min sort, liksom Linde får jag söka medlidande där jag kan finna den. I ett avlägset hörn, i skogen, i den mörka garderoben... Eller genom lamentationer på bloggen.
HÄRLIGT AKADEMIBRÅK : Lycklig den tidning som har Knut Ahnlund som medarbetare, den gubben slår det gnistor om varje gång han skriver något i SvD; vid ett tillfälle skrev han något hyggligt om en av mina historiska böcker, så det är klart att jag gillar karln; dessutom är han så underbart intelligent, otidsenlig och motvalls att jag i honom känner en förebild. Och hans språk, lyssna till detta underbart formulerade anatema :
”Nobelpriset till Elfriede Jelinek har ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid. Det rör sig om ett monomant och enkelspårigt författarskap, en textmassa som synes hopskyfflad utan spår av konstnärlig strukturering.
Dess parasitiska karaktär är uppenbar. Under det knappa år som gått sedan denna pysraket damp ner i ett förvirrat kulturetablissemang runt Europa, avfyrad från en vår en gång årligen till centrum förvandlade avkrok, har reaktionen mest varit tystnad eller korta undflyende kommentarer.”
Så skriver en polemisk mästare.
EMILIE : Katten Emilie fångade svalor på följande sätt. Hon gick ut och spatserade provocerande på gräsmattan vid den tid då svalorna flög ut och in under takpannorna. Svalorna svirrade runt huvudet på henne. Hon lade sig ner och sov med ena ögat öppet. Svalorna svirrade på allt närmare. Helt plötsligt for hon upp som en stålfjäder och fångade en svala i luften; denna svala åt hon sedan upp under stor njutning.
VÄDRET : Fyra grader, solsken, jag tittar ut på min smutsiga Renault; det är en talande Renault. Innan jag far iväg talar den om för mig med datorröst, att en lampa är trasig, att det saknas vatten i behållaren, att det är nåt malfunktion nånstans samt att jag ska sätta på mig bilbältet; den är värre än en tjatig mamma. Undrar om den är konstruerad av folkhälsoinstituet?Hur får man tyst på den, kan man köra in en skruvmejsel nånstans och bara vrida om...