Karl Marx rediviva - DN:s arvoden
DN Debatt är ju som alla vet, och som undersökningar visar, överhetens klotterplank - det är mestadels de ideologiproducerande myndigheternas företrädare, regeringsmedlemmar, LO-och TCO-ledningen etc, som skriver på klotterplanket.
Några enskilda, från mängden avvikande röster, får aldrig komma i tryck; jag har försökt någon gång, nu senast med kritiken mot Försäkringskassan, men alltid återfått den insända artikeln med vändande post, vändande mejl kanske man skall säga nu för tiden.
Vad som är ytter ytterst intressant, och som DN väljer att avslöja av egen kraft, efter att första ha blivit tillfrågade, givetvis, är att de flesta myndighetsföreträdare, som skriver får betalt.
Först sitter alltså barnombudsmannen Lena Nyberg och med hjälp en hoper experter på sin egen myndighet randar hon ihop en opinionsdrapa, eller kanske är det nån på myndigheten som skriver, och för detta får hon ett väl tilltaget arvode ( 5 000 kr ?) av DN, jackpot. Lön och DN-arvode samtidigt.
Men hur betalar DN alla dessa uppropsartiklar ? Vissa sådana kan ju ha 20-30 namn under sig... Det blir dyrt.
NYA KLASSEN : Gamle Karl Marx och hans klassindelning hör man aldrig nåt av nu för tiden; gamla klasser förgår, nya uppstår. Uppdelningen i kapitalägare och egendomslösa/proletärer är obsolet. Vi har fått nya indelningar/klasser.
ÖVERST den nya herreklassen utan kapital men med fullständig kontroll av statens betalningssystem, utsuget ur de arbetande klasserna och företagsamheten genom exploaterande och extrem beskattning. Denna nya herreklass utgörs av socialdemokratins ledning, regeringen med ministrarna, de resurskontrollernade ämbetsverken och de fackliga organisationernas ledningar. De viktigaste myndigheterna är Riksskatteverket, Riksförsäkringsverket och AMS. Alla dessa återfinns med sina motsvarigheter på regional nivå, ofta med personer ur högborgerligheten och de adliga klasserna som chefer; de har här funnit nya folkgrupper att hunsa efter det nya samhälets nya tjänstehjonsstadga. De skrider enligt egna traditioner till verket med nöje, vissa chefer i dessa kontrollerande regionala myndigheter uppträder som små feodalherrar och kräver att bli uppvaktade av underordnad personal på sina bemärkelsedagar, till exempel på 40-årsdagen då chefen anser det naturligt att gratulanterna står i kö och att myndigheten betalar kalaset. De flesta infinner sig också.
Kontrollen av statens resurser kombineras med en stenhård utnämningskontroll till alla ledande ämbeten både på riksnivå och regionalt; politisk pålitlighet, följsamhet slår ut alla andra meriter, till exempel kompetens eller erfarenhet.
Den fordom ideologiproducerande kyrkan, det beståendes väktare, kungahus, militär och polis, allt detta, även officerskåren, har sjunkit ner i underklassgrupperna; till och med ända ner i botten, dåligt avlönade och hunsade.
Ideologiproduktionen, som håller massorna i schack, sker vid nya statliga verk vars enda uppgift är att skapa de rätta åsikterna. Universiteten är genompolitiserade, professorna inte längre professorer utan regeringstillsatta. I denna ideologiproduktion ingår också de större tidningarna, stats-tv och stats-radio. Nya konforma åsikter prackas på folket, som aldrig gör motstånd; det behövs varken batonger eller tortyrkammare i den nya staten, vi hålls på plats ändå genom outtalade order, som alla förstår.
Jag uppskattar detta övre, resurs- och åsiktskontrollerande skikt till ca 50 000 personer. I det inkluderar jag ledningarna för samtliga politiska partier.
Denna lilla grupp härskar över tjänsteklassen/den hunsade klassen, som består av :
Två miljoner i offentlig sektor.
Två miljoner i privat sektor. I denna klass inkluderar jag kapitalägare, stora och medelstora föreag och deras ägare och alla anställda.
Två miljoner arbetslösa, sjukskrivna, invandrare, flyktingar på drift, ensamstående kvinnor med barn, lönebidragsanställda, kort sagt det som Marx kallade lumpenproletariatet; i detta proletariat återfinns nu också poliskåren, officerskåren och kyrkans företrädare. Att uprätthålla detta nedersta samhällskikt börjar bli för dyrt och därför pressas det nu under allt större tryck ut ur samhällskroppen genom att betalningskranarna skruvas åt.
Det som förr höll samman underklassen, barnen, familjen, den starka solidariteten inom släkten och gruppen är nu upplöst av nyskapad ideologi, genom tvångsomhändertagande av barn på statliga dagis, förskolor etc, genom upplösning av äktenskapet som institution. Äktenskapet har ersatts av lösa samlevnadsformer som helst bör likna det som sker i dokusåpor. Man har ställts mot kvinna, kön mot kön, inte klass mot klass, så praktiskt. Man kunde tro att Feministiskt initiativ vore ett beställningsverk av Herreklassen.
Underklassen starka band, släkten/familjen, de egna barnen, gruppen, det som en gång gjorde den oövervinnlig, finns inte längre, den är en rotlös hop utan varken släkt- eller klasskänsla som kan hunsas hur som helst.
De enda som bjuder motstånd i denna underklass är invandrarna, starkt sammanhållna i familj- och släktband och i de etniska grupperna. Har dom inte råd med mobiltelefoner så tar dom ett halvdussin. Så gör aldrig det hunsade svenska folket.
Det nya samhället ser ut som en gräddtårta : tre klasslager, alla lika stora och ovanpå denna tårta en liten kompakt marzipanklick i form av en röd ros.