Östra Ölands fria horisont

Inget kontroversiellt i dag, bara nostalgica. Now the time have come, the Walrus said, to talk of many things.

Torsten Ehrenmark på DN, den legendariske journalisten, skrev i ett tillbakablickande kåseri att han av outgrundlig anledning föddes i Lindesberg av alla platser på jorden; själv är jag född, icke i Lindesberg, men väl i Karlskoga på gränsen mellan Värmland och Närke där de har en härlig värmländsk intonation på dialekten blandat med den gnälliga närkingskan, vilket har präglat mig i åtskilliga avseenden. Jag inbillar mig att jag är värmländskt humoristisk, men att jag stundom gnäller som en närking. Efter lång tid på Öland är jag också vresig och sturig som en ölänning efter mötet med en expert från länsstyrelsen.

Men det var inte om detta jag ville orda utan om den tekniska utvecklingen under ett liv. På Värmlandsposten i Kristinehamn där jag satte mina första outplånliga spår i tidningsläggen såg jag en flattryckspress i arbete : en  stor arm slamrade runt, grep tag i ett pappersark, dängde det mot tryckytan och så var ett ark tryckt och så gick det på. När jag skulle ut på ett uppdrag fanns ingen kamera så jag fick springa och köpa en, det blev en Yaschica med 6x6 film ty Rolliflex var för dyr, den ansågs vara kameravärldens Rolls Royce och dylik lyx fanns det inga pengar till. Alla tidningar jag hittills varit på har gått framåt, utom Värmlandsposten. Den är nerlagd sedan länge. Men där skrev jag in mig i yrket.

Med den nyinköpta kameran fotograferade jag ett tyskt par med husvagn som campade på stadens campingplats; det ansågs ytterst märkvärdigt med tyskar så långt norrut som i Värmland. Alltså måste det uppmärksammas.

Knattret från skrivmaskiner, klichémaskinens väsande, fssssss-pust, fsssss-pust när nålen for fram över plastytan, lukten  av cigarettrök och trycksvärta, ljuden från sätteriet, den brådska som låg i luften överväldigade mig när jag första gången kom in på redaktionen. Jag var fast. Hooked on a feeling. Det var så.

Med detta vill jag alltså ha sagt att jag sett en flattryckspress i levande livet, vilket förbinder  mig med 1870-talets journalister, som bör ha stått och stirrat på samma press som jag, fascinerade som jag över den väldiga armen, men hur drevs den då, med ånga för el fanns ju inte ?

Jag lärde mig snabbt alla de nödvändiga orden : typometer, punkter, nonpareille, mellisar, cicero, luft, pinnar och nedhäng på rubriken, girad låda i ram runt texten. Snabbt kunde jag sätta en rubrik med jämn utgång, som den här, som jag hämtar ur ett senare skede i livet, min Småländska sejour :

Tipspromenad

i Väckelsång

Den går jämnt ut på 14 p, mittel, 1 sp. Mittel var den största rubrik som kunde sättas på en blysättmaskin, andra rubriker sattes för hand i kastet.

Som en av de få levande vet jag hur många pinnar som går in på 2 sp fet Bodoni, kurs., 36 p.

Jag insåg också  snabbt vilket utomordentligt allverktyg typometern var : den skar kaffebrödet till morronfikat, den delade pizzorna på kvällen, man kunde smaska den i redaktionsbordet när man blev arg över att rubriken inte gick in för att man räknat fel på pinnarna och när det kliade på ryggen var det bara att köra den innanför skjortan och vispa runt över skulderbladen. Om jag vore poet skulle jag skriva en dikt till typometern. Nu skulle väl journalisternas arbetsmiljöombud förbjuda ett sådant ohygieniskt instrument. Den vore ett ämne på fackliga kurser.

Men, ack min typometer, vart tog du vägen ? 

Jag tror inte man kan bli en riktigt journalist utan någon kännedom om typometern. Även en ytlig typometerkunskap danar den unge mannen och kvinnan med journalistambitioner. Det fanns inte så många kvinnor på redaktionerna när jag började, högst två, den ena skötte lätta sidan med mat. och stickrecept, den andra fanns på korrekturet. Alla roliga historier knycktes ur Metallarbetaren.

Forts...