Fegisjournalister. Irakfrågan. Spionen Wennerström.
Randat blandat denna söndagsmorgon när solen går upp blodröd över Öland, när dimman lättar, lönnen lyser blodröd och gräsmattan täcks av frost.
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skriver på DN Debatt hur märkligt tyst det är bland journalisterna efter det synnerligen allvarliga hotet från statstjänstefeministen Gunilla Ekberg mot journalisten Evin Rubar. I det avslöjande tv-programmet om feminismen utbrast ju Ekberg som ni minns i allvarliga hotelser mot journalisten när hon trodde kameran var avstängd. Journalisten skall stå utan statens skydd om hon utsätts för våld, löd hotet från departementstjänstemannen.
Ingen reaktion, inte från journalistkåren, inte från JK, inte från ministern på departementet, inte från någon. Hotet anses naturligt för en tjänsteman att tillgripa mot en kritisk journalist, som levde vi i Guatemala.
Rothstein är förvånad. Varför är han det ? Jag tror för min del att det bara är en tidsfråga hur länge till den kritiske professorn får skriva på DN Debatt.
Låt mig ta några exempel på den journalistiska anpassligheten, som gör, det är jag övertygad om, svensk journalistik till en av de mest maktfega och undfallande i Europa.
1. Stats-tv:s kontinuerliga filmande av statsministern i hemlighet utfört på betald arbetstid av en av stats-tv:s reportrar Erik Fichtelius; detta hemliga filmande, detta fursteporträtt anses naturligt. I England hade hela BBC:s ledning samt fursten själv tvingats avgå efter en sådan överenskommelse med stats-media. I Sverige, inte ens moderaterna protesterar.
2. En tjänsteman på könsministeriet kan förfalska handlingar om feministorganisationer och projekt och på dessa få ut 1.8 miljoner kr. Detta sker i hjärtat av statsapparaten, i statsrådsberedningen. Två ministrar har med egen hand undertecknad de förfalskade dokumenten och betalt ut pengarna. Inte ett pip från oppositionen.
3. Den svenska eu-journalistiken, kåserande, ytlig, banal, intetsägande.
4. Utrikesrapporteringen, exempelvis från Irak. Den som lyssnar på statsradion får uppfattningen att valet inte kan tas på allvar, att ett demokratiskt val i Irak måste leda till inbördeskrig, att Sunnimuslimerna, som utgör en minoritet, ca 10 procent, har någon slags självklar rätt att tillgripa våld mot en författning som de eventuellt har skäl att ogilla, att 90 procent av befolkningen skall finna sig i våldet från den lilla gruppens sida. Att den irakiska omröstningen skulle ha något slags värde överhuvudtaget kan man inte finna i statsradions/tv:ns rapportering.
BLOGGERIET : Nån proffstyckare i Stockholm har tröttnat på att blogga, vips är bloggen död, ack hur enfaldigt; bloggen har bara börjat. Det är ungefär lika korkat som att säga att internet är en död papegoja eller en tillfällig fluga.
Men naturligtvis kommer det att bli så, att bloggare faller ifrån, de som inte har nåt att säga och saknar passion, men nya kommer till och andra etableras allt fastare, som viktiga röster i samhällsdebatten.
Och stor blir man som bloggare om man som Hjörne på GP varje dag skriver något om en katt, alltså Emilie, min älskade lilla katt.
En dag strax före jul hade jag stekt två kilo strömming och lagt in i lök och ättikslag, gudomligt gott. Jag ställde allt att svala sig på diskbänken. När jag åter kom in i köket satt Emilie uppflugen på diskbänken och med höger tass fiskade hon upp strömmingarna ur ättikslagen : hon hade fått i sig allt och hade därvid blivit fyrkantigt kompakt, magen var som en liten ballong. Efter detta låg hon bara och dåsade sig genom julhelgen, liksom jag, skink- och glöggstinn, men utan strömming.
ERLANDERS DAGBOK : Ett hittills inte uppmärksammat avslöjande av stort format förekommer i dagboken från år 1952, det år då DC:3:an sköts ner av ryssarna. Regeringen tycks ha varit fullkomligt ovetande om vad DC:3-an höll på med och på ett ställe utbrister Erlander : ”Hammarskjöld (minister) berättade igår om ett samtal han haft med Åkerman (hög militär), som var mycket skrämmande. Hammarskjöld hade mer pro forma frågat om det fanns några sannolikheter för att flyget lämnat uppgifter till Amerika för att kompensera radarköpen. Till hans stora häpnad svarade Åkerman att det var möjligt. Dock endast markuppgifter. Inga från DC 3:an och att ryssarna kunde veta detta var inte uteslutet. Det skulle onekligen vara för djävligt om de förbannade militärerna vore ute nu igen, det skulle betyda mycket stora risker för oss och svårigheter”, noterar Erlander den 2 augusti 1952.
Det var alltså militären som orsakade denna katastrof. Ryssarna i sin tur kände till allt eftersom en svensk officer, Wennerström, hade läckt alltihop till Sovjet. Wennerström har således minst åtta liv på sitt samvete och borde ha fått sitta livet ut i en trång cell där varken sol eller måne lyste istället för att släppas så att han kunde gå omkring fri och oberörd och överklasshoppa på Östermalm under många år; nu är han väl för gammal, men för några år sedan syntes han provsmaka så elegant vid vid delikatessdiskarna.