De tvångs(s)tyrda universiteten
Att få tillträde till akademiska studier i dag är som för en kamel att komma genom ett nålsöga - dagens högskolor och universitet exkluderar begåvningarna. Fyraårig teknisk gymnasieutbildning, särskild matte och svåra kursen i franska premieras inte. Istället ges sådana ambitiösa studenter inte tillträde till universiteten; de spärras ut för att det fattas en tiondels poäng - marginella poäng som inte har minsta prognosvärde för hur de akademiska studierna skall lyckas.
Behörighet till universitetsstudier skall vara just det och inte ett poängräknande av tiondelar som försenar de akademiska studierna med år.
Likaså är doktorandutbildningen förfallen både i kvalitet /det räcker att läsa en avhandling, särskilt genusdrivna sådana/ och i volym eftersom bara rika studenter eller sådana som kan ”fixa” forskaranslag når fram i det nuvarande systemet.
Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet, bloggar och lamenterar över att det i regeringspropositionen fastslås vad universiteten skall skriva in som mål, nämligen följande : ”Universiteten skall i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att kommande och nuvarande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö ekonomisk och social rättvisa.” I detta regerings-Cronskougeri saknar jag orden fred och jämlikhet. Glömde di dessa saker ?
Kåre Bremer tycker ett sådant angivande av mål för universiteten är fullständigt onödigt och ett ingripande i universitetens frihet.
Men snälla goa rektorn, universiteten har ingen frihet längre, styrelser och ordförande vid praktiskt taget alla högre utbildningsanstalter är befolkade med politruker utnämnda av andra politruker (s) - en gigantisk universitetsnomenklatura; s-regeringen har dessutom utsett ett par tusen professorer vilka bemannar styrspakarna vid institutionerna och som utgör ett kompakt stöd. I själva verket kan man säga att universiteten är de ideologiska slagfält där det makthavande partiet tvingat till sig alla strategiska punkter i terrängen, personellt, pengamässigt kombinerat med möjligheten att styra forskningen åt vilket håll som helst, att till exempel slösa statliga resurser på ren lappri, som genusforskningen.
Om Bremer vore radikal och en riktigt samhällsfiende skulle han inte klaga över detaljer utan kräva total frihet för universiteten - egenförvaltning utan politisk inblandning överhuvudtaget. Varför skall regeringen a) utnämna professorer b) utnämna styrelsen och dess ordförande och c) varför skall regeringen utse rektor ?
NOBELPRISET I LITTERATUR : Detta pris är det enda som man kan ha en uppfattning om, de andra, kemi, fysik, medicin, begriper man ju inte : det är alltid någon liten avslöjad molekyl, som inneburit ett genombrott, ungefär som när DN hade följande rubrik då en professor Jing från Kina fick Nobelpris för nån liten helt osynlig tusendels atom : ”Professor Jing fick priset för ingenting.” Fyndigt.
Jag förstår mig emellertid på nobelpristagarinnan Elifride Jellinek, hon fick priset för ingenting i fjol, och det tycker också akademiledamoten Knut Ahnlund, han hoppar av i protest. Jag försökte mig på att läsa Jellinek, omöjligt och ett slavarbete som Ahnlund säger.
Jellinek skämde ut Nobelpriset, men ännu värre var att ge det till Dario Fo.
Här kommer några förslag på Nobelpristagare i litteratur, vilka har den goda egenskapen att de går att läsa:
. Gitta Sereny
. Graham Greene (om han inte är död, är han det?)
. Norman Mailer
. Paul Auster
. Tomas Tranströmer (självklart)
. Holländarn vars namn jag glömt som skrivit tjocka saker.
VÄDRET : Svår dimma, fyra grader. Har öppnat kuvertet med nya taxeringsvärdet. Huset har inte gått upp just någonting så nu är man sur för det.