Bloggen med nyheter om katten Emilie
När Göteborgs-Postens legendariske ägare och redaktör Harr Hjörne tillfrågades om hur det komma sig att hans tidning så raskt kunnat gå från ingenting till att bli en stor och framgångsrik tidning, svarade han att det berodde mest på hans katt.
Folk älskar att läsa om katter och därför skrev Harry Hjörne varje dag några rader om sin katt i det dagliga kåseriet Små, små ord av kärlek,
Jag har nu fått för mig att samma framgångsrecept kan tillämpas på modernt bloggeri : besöksfrekvensen kanske ökar rejält varje gång man skriver om en katt; därför dessa följande rader, vilka möjligen också kan ses som en rehabilitering för den kritik jag rättmätigt fått för en viss bitterhet mot socialstaten. Hur som helst med detta och stor sak i det.
EMILIE : Så hette våra katt när vi bodde i den lilla Ölandsbyn; först troddes det allmänt att det var en kattpojke född, alltså Emil, det var dock en kattflicka, då fick det bli Emilie. Efter de första kullarna om 18 eller fler kattungar blev Emilie steriliserad av byns veterinär, ett ingrepp som jag inte tror berövade henne livets glädjeämnen i mars månad för då strök det alltid om kring en mängd hankatter i trädgården, en helvild från Mittlandsskogen, vilken gick under namnet Gestapo; den hade ett öra bortrivet, var ruggig och ful i pälsen och fullständigt hatisk mot människor.
Emilie kom till oss sedan ordinarie husse och matte flyttat ca två mil från byn. Emilie medtogs men återvände till sin hemmaby tre gånger. Då fick hon vara kvar och utvalde mig och min fru till ny familj. En katt är fäst vid platsen, inte människorna, men det vet inte moderna människor. En katt struntar fullkomligt i människorna runt omkring. Om en elak häxa trollade så att jag förvandlades till en människa så liten som en mus tror jag att Emilie skulle fånga in mig, leka en stund med mig och sedan slita mig i stycken och äta upp mig. Som hon gör med fåglar och möss.
Varje morgon kom Emilie in, fick sitt torrfoder och en skål med mjölk. Det fick bli torrfoder varje dag eftersom min fru är kvackelmagad och hon kan inte stå ut med lukten från kladdet i en Whiskasburk.
Efter första frukost sov Emilie några timmar och gick sedan till andra frukost hos grannen där det vankades leverpastej och grädde.
Hon blev av detta ätande ganska kompakt i kroppen, men blank och mjuk i pälsen, hon var/är närmast fyrkantig; svansen är borstig och står rakt upp, färgen helsvart med fyra vita tassar och vitt runt nosen. Helt oemotståndlig med andra ord. Hon är på pricken lik katten på ett Tudorbatteri.
Vi tittade alltid på TV tillsammans. Hon spann i mitt knä och när något outsägligt tråkigt kulturprogram gick i TV (alltid på TV1 mellan 20 och 21, jag kallar det döda tv-timmen) snarkade jag och spann Emilie. En sådan timme vaknade jag till av ett flertal ilskna bett i baken, på skinkorna. Jag for upp, Emilie for upp. In på toaletten, ner med byxorna : jag försökte spegla bakdelen i väggspegeln men det funkade inte, drog därför väggspegeln av spiken och förde in spegeln mellan benen så att jag fick en överblick av den bakre regionen; ingenting där, ingen ting här, men betten fortsatte.
Veterinären sa att det var fågelloppor, som spridits från Emilie till mig. Jag smorde in mig i Rensåpa och duschade, Emilie fick antilopp-piller; jag tog också ett par av hennes piller och så var vi båda botade.
Vad som förvånar mig oerhört är att någonting som inte syns kan bitas så förgjordat - att det överhuvudtaget är möjligt för mikrovarelser att åstadkomma smärtsamma sting i människans hud, som för ett sådant minikryp måste framstå som en tjock presenning. Men jag är ömhudad, det har ni märkt.
Forts följer...
Fotnot : Kvackelmagad är ett öländskt dialektord som betyder att man lätt känner äckel och blir illamående.
UR VERKLIGHETEN : Våra goda vänner ringer och berättar att de i dag tidigt på morgonen på väg till tåget plockade upp en tonårig flicka som vinglade omkring och vinkade till de få bilar som passerade. Flickan hade varit på gymnasiedisco under natten, druckit alldeles för mycket så att polisen omhändertog henne och satte henne i en fyllecell. Polisen hade ringt föräldrarna under natten men pappan var full så han kunde inte hämta sin dotter, modern hatade sin tonåring så där fanns heller ingen hjälp. Där står alltså denna tonåring ensam och nästan halvnaken, med kvarvarande fylla i kroppen, utkastad från fyllecellen med orden : Du får ta dig hem bäst du kan. Det var fyra grader varmt i morse, hon hade på sig ett tunt kortärmat linne och ett par nerhasade jeans, gympadojor, det var allt.
Denna tonåriga tös behöver kramas, inte bestraffas. Vad ska det bli av henne ? Vad gör hon i kväll, i vilket sällskap hamnar hon? Var finns föräldrarna ? Vad får hon för uppfattning av vuxenvärlden ?